Inget uppdrag är mer angeläget för skolan än att de klassresor, som en gång förvandlade Sverige från en fattig avkrok i norra Europa till ett föregångsland, även i framtiden blir av.

Om de människor som föds till enkla eller studieovana förhållanden ska kunna övervinna de begränsningar som annars riskerar att följa därav, finns ingen starkare kraft än bildning.

Tyvärr går utvecklingen åt fel håll. Skolverkets sammanställningar över förhållandena i svensk skola har visat att föräldrarnas utbildningsnivå är den faktor som har störst inverkan på barnets resultat. Variabler så som etnicitet och kön svarar bara för hälften så stort samband.

En enskild lösning finns lika lite som en enskild förklaring. Några är dock särskilt värda att nämna. Först Maciej Zaremba som med artikelserien Hem till skolan, publicerad i DN Kultur och senare utgiven som pocket (Natur & Kultur 2011), skakande beskrev hur kommunalisering och illa riggade valfrihetsreformer försämrat skolans förutsättningar. Skildringar så om den av klass 9A på Tolvåkerskolan i Kävlinge, där kommunala skolexperiment fått lärarna att fly och eleverna i undervisningen mötts av 52 (!) olika pedagoger, etsar sig fast. Sedan tidigare skol- och kulturminister Bengt Göranssons beskrivning av skolan i boken Tankar om politik (Ersatz 2010). Göransson menar att en utbildning baserad på teori fått ge vika för en där metod är allt och att lärarens vardag gått från en fylld av aktning till en i detalj reglerad av teknokrater. Lägg därtill en lärarutbildning som när det var som värst tillät »lärare« att svänga med examensbevis utan att ha lett en enda lektion ute i verkligheten.

Vad hände då med bildningsambitionerna?

Den strävan efter jämlikhet som historiskt förenat liberaler och socialdemokrater är som starkast i tanken om en likvärdig skolgång. Barn oavsett familjeförhållanden ska ha bildnings- och klassresan inom räckhåll. Ändå är det under Socialdemokraternas och Folkpartiets ledning som den svenska skolans bildningsambitioner chanserat.
Det begrepp som använts för att kritisera en skola formad av långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav – »flumskolan« – är trots sitt uppsåt en underdrift. Den svenska skolans problem är inte stimmiga klassrum eller undermålig lärarutbildning. Dessa är i stället följder av en förändring av synen på skolan. För även om resultaten skulle vittna om annat så har nog förväntningarna på skolan aldrig varit högre än de är i dag. Problemet är att de inte längre begränsas till bildning, och i viss mån fostran, utan att skolan nu ses som verktyg för att hantera det övriga samhällets allehanda tillkortakommanden.

Alltså underskattning och övertro på samma gång! Låt oss börja med en resumé över hur kommunaliseringen ledde till sänkta bildningsambitioner och senare återkomma de några av de som förväntningar som kommit till.

Den statliga skolan brast i att ta hänsyn till elevers olika behov, fördelen var i stället att den var trögrörlig och finansieringen stabil. Kommunala skolnämnder kom under lågkonjunkturer att uppgivet skjuta de stora bildningsvisionerna åt sidan för att med vitnande knogar kring osthyveln låta besparingsprogrammen gå in över den »nya« verksamheten. Med kommunernas – och senare även friskolornas – incitament för att elever skulle klara betyg och examen kom kraven att urvattnats. Detta inte minst i rädsla för den utslagning som riskerar att följa med en ej avslutad utbildning. Litteraturlistor kortades, för att sedan kapas. Ämnen som knappt kvalade in i folkhögskolornas allra friaste miljöer tog plats på scheman för att parera ointresset för humaniora.

Nu till de nya uppdragen, de som skolväsendet fått i läxa av ambitiösa politiker att ombesörja. De senaste decennierna har ett antal mynt (ofta av blygsamma valörer) kastats i skolans önskebrunn. Socialdemokrater experimenterade med elevdemokrati och flexibla inlärningsmetoder. Och år 2008, när det hedersrelaterade våldet ökade och ett främlingsfientligt parti ryckte allt närmare riksdagen, var alliansregeringens påbud att skolan (tillsammans med en mängd andra institutioner) skulle bidra till att skapa Sverige en »förstärkt gemensam värdegrund«. Solande i skuggan av förskönade framgångssagor föddes år 2009 samma regerings nationella strategi för entreprenörskap i skolan. Enligt denna ska »entreprenörskap löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet«. Från förskolans högar med Duplo till universitetets gruppromemorior!

Detta samtidigt som kunskapsnivån (såklart!) skulle höjas och ordningen i klassrummen återställas.

(Härnäst kanske lärarna – utöver att förväntas vara demokratifostrare, entreprenörskapsförlösare, klassrumsfritidspedagoger och halvpsykologer – ska förväntas trimma de vassaste av Twitteranvändare…)

En skola som präglas av bildningsambitioner skiljer sig från den som beskrivs ovan då den lägger störst vikt vid det som är tidlöst. Lika viktigt som det är att markera vad skolan ska göra är det att konstatera vad den inte ska göra. Det finns ingen magisk önskebrunn, och ens om det vore möjligt ska skolan ändå inte sättas till att lösa alla de problem som samhället just då tar sig an. Är de unga människor som lämnar skolan för intoleranta eller för slöa för att driva företag är det ändå knappast avhjälpt med ett nytt uppdrag, en ny strategi eller några års kampanj. Bättre att då i stället se till vad skolan gör väl.

Slutligen bör mantran om betydelsen av att elever och studenter efter avslutad utbildning är »anställningsbara« mötas av protest. Varken skola eller högre utbildning tjänar främst staten, utan de människor som studerar i dem. Av dem som nu lämnar arbetsmarknaden så utbildade sig många för andra yrken än de som de nu pensioneras från, inte sällan sådana som det inte längre går att försörja sig på. Samma sak lär gälla för framtiden. Metoder och tekniker kommer att fortsätta förändras och växla. Ska en människas med öppet sinne ta sig an nya uppgifter, möta förändrad arbetsmarknad och hantera en omvärld i förändring är det viktigare att eleverna lämnar skolan med grund för bred bildning än med exakt de färdigheter som efterfrågas där och då.

Avstå från att slänga nya mynt i önskebrunnen och låt skolan helhjärtat ägna sig åt det den gör bäst: Att förmedla kunskap och få unga människor inleda sina klassresor.

Gabriel Ehrling är redaktör för antologin Bildningsresan (Bertil Ohlin Förlag 2012) och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd. I Bildningsresan lägger 12 skribenter grunden för ett liberalt bildningsideal. Antologin går att finna hos välsorterade bokhandlare och bibliotek samt att beställa hem till brevlådan via www.bildningsresan.se.