Ibland är det tystnaden, inte orden, som säger mest.
När poeten Johan Jönsson stod i en Dramatensalong förra året och förklarade att klasshatet fick honom att vilja smitta barnen i en välbärgad Brommafamilj med herpes hände – ingenting.
I publiken stod nämnda medelklass och applåderade lojt. Att deras egna familjer, egna borgerliga liv på något sätt skulle beröras av det som förmedlades på scen tycks inte ha föresvävat åhörarna.
Episoden är intressant, dels för att den efterföljande debatten sade något väsentligt om hur vi förhåller oss till klassfrågan i det moderna Sverige, dels om medelklassens självbild. Vad betyder det att vara medelklass idag?
Ett problem när man ska försöka avgränsa gruppen är att man ofta försöker definiera den utifrån vad den inte är, det vill säga under- eller överklass. Svårigheten i att hitta en gemensam minsta nämnare resulterar i svepande och otydliga formuleringar. Ett lysande undantag finner vi i Nationalencyklopedin. Enligt NE handlar det om ett:
»Mellanskikt, inom samhällsvetenskapen modern benämning på de snabbt växande grupper av akademiker och andra med lägre utbildning som arbetar i statlig eller kommunal tjänst. Även konstnärer, författare och journalister räknas dit«.
Det är inte en definition som lär falla i god jord på Aftonbladet Kultur.
Dels föser den samman Åsa Linderborg med Fredrik Reinfeldts gamla grannar (och väljare) i Täby. Dels utgår NE från ett begrepp som är individuellt snarare än strukturellt – den medelklass som åsyftas här har kvalificerat sig främst på grundval av de akademiska och professionella beslut man har fattat. Att den dessutom är »snabbt växande« förstärker intrycket av att medelklass är något man blir snarare än något man är – här finns varken sluttande golv eller glastak.
Kanske var det denna definition som fick journalisten PM Nilsson att dra slutsatsen att klasskampsdebatten har förlorat sin mening i Sverige. Den generella välfärden har skapat en social sammansättning där 80 procent av svenskarna kan betraktas som medelklass. Vem vill slåss mot den?
Det finns, enligt Nilsson, en långtgående konsensus från höger till vänster om att svaren på samhällets olika problem är förnuftsbaserade, socialliberala och lätt paternalistiska. Nästan alla svenska medborgare är med andra ord folkpartister.
Att Folkpartiet ändå inte har nordkoreanska valsiffror kan i så fall bara bero på två saker. Antingen så lever folkmajoriteten i partipolitisk förnekelse. Eller så beror det på att medelklassen, till skillnad från nästan alla folkpartistiska sympatisörer, trots allt inte utgör ett borgerligt kollektiv.
Inkomst då, är det en bättre markör? Nej. En byggarbetare kommer i mitten av sin karriär att tjäna mer än den folkpartistiska mellanstadielärarinnan någonsin kan drömma om.
Kulturellt kapital? Kanske. Antalet böcker hemma är nog en ganska träffsäker metod för att avslöja klasstillhörighet. Men då är vi tillbaka i frågan om medelklassen är borgerlig, snarare än om den är medelklass.
Personligen tror jag snarare att det är i attityderna till konsumtion som vi kan ta oss an frågan om hur medelklassen är beskaffad. Och här spelar faktiskt familj, inte bara ambition, roll.
Tillhör du den övre medelklassen, är det ganska troligt att du har ett lätt skeptiskt förhållningssätt till den slit-och släng-kultur som grasserar idag. Delar av konservativt tänkande – och manér – har sipprat ner till de gamla ämbetsmannaätter som fortfarande sitter på mycket makt i förvaltningar och domstolar. Det här är vad Per Svensson i en fyndig Axessartikel kallade för klerkerna, förmedlarna av immateriella värden. Därmed inte sagt att den övre medelklassen håller sig för god för att signalera status. Att avstå konsumtion är naturligtvis också en markering.
Är du mer av en social bubblare – en krämare och förmedlare av materiella värden, för att åter tala med Svensson – är det å andra sidan rätt sannolikt att du är först på bollen när det kommer en ny iphonemodell. Inte för att det är något fel på den föregående mobilen. Utan därför att klättraren måste vidare, ha mer av allt. Det är den driften som burit honom framåt, och med honom mycket av den tekniska utveckling som kommer alla till del. Någon måste ju betala för den.
Detta gör klättraren gladeligen, och det är nog delvis det som retar så. Medelklassen vägrar att göra det privata politiskt. Det finns ingen klassanalys i beslutet att utnyttja RUT-avdraget, ingen känsla av att det är orättfärdigt att betala någon för att jaga de egna dammråttorna. Det är bara trist att städa.
Kanske är det också så man ska förstå de utskällda åhörarna på Dramaten och deras applåder. Myten om den självhatande medelklassen är just det – en myt. För hundra år sedan var man klämd mellan lägre och högre stånd, i dag är man en maktfaktor i egen rätt.
Positioneringen sker därför främst i sidled. Man steker rapsgriskotletten på sin Webergrill, ser barnen leka på den nyanlagda tomten, sippar på sitt australiensiska rödvin. Livet är gott. Tills grannen kommer körande, med den senaste företagsbilen.
Och så är allt förstört.
Karin Svanborg-Sjövall är ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro. Karin har en bakgrund som ledarskribent, författare och som politiskt sakkunnig (FP) vid Regeringskansliet.