I början av 1980-talet skrev jag en EU (eller EG som det hette då)-positiv artikel i Upsala Nya tidning. Men jag vågade inte skriva under i eget namn utan använde »pseudonymen« Andres Käärik, som däremot inte hade något emot att skylta med att han gillade EG.
Bakgrunden var att jag då som FPU:s (nuvarande LUF) kandidat var aktuell för att bli anställd på SUL:s (nuvarande LSU:s) kansli. Det hade då med alla sannolikhet varit omöjligt för en öppen EG-vän att få jobba på ett paraply för Sveriges ungdomsorganisationer.
I dag är det nästan svårt att minnas hur spridd misstron mot EG/EU var under 1970- och början på 80-talet. Alla politiska ungdomsförbund utom MUF var emot svenskt medlemskap, och inte bara på grund av omsorg om neutralitetspolitiken under kalla kriget. Det handlade också om en bild av EEC/EG/EU som råkapitalismens och USA:s förlängda arm.
I efterhand fick jag rätt om att Sverige kunde bli EU-medlem, men hade ändå alldeles fel. Min artikel skrevs när Spanien, Portugal och Grekland skulle bli medlemmar. EU skulle gå från nio till tolv medlemsländer. Tesen var att när EU fick fler medlemmar skulle det bli svårare att ha en långtgående centralisering i organisationen. EU skulle utvecklas till en mer löst sammansatt gemenskap, och där borde även det neutrala Sverige kunna vara med.
Nu har EU 27, snart 28 medlemsländer. Men det har inte lett till att ambitionerna att centralisera och likrikta har minskat. Tvärtom fortsätter hela tiden arbetet med att gå vidare. Nästan varje nytt problem ska lösas med mer »Europa«. Inrättandet av euron ser ut att leda till gemensam skatte- och finanspolitik, vilket går på tvärs mot vad jag och andra ja-anhängare hävdade i den svenska folkomröstningskampanjen.
Centraliseringsivern är dock inte så konstig. I alla byråkratier är det naturligt att föreslå samordning och centrala regler. Varför skulle EU-byråkratin vara ett undantag? Identifieras ett problem ligger det nära till hands för eurokrater att föreslå en »europeisk« lösning.
Det finns i påtryckargrupper och bland politiker en förståelig önskan om att så många som möjligt ska omfattas av de egna kraven. I största allmänhet är det lätt att vara för lokalt självstyre eller närhetsprincipen i EU. Men i praktiken följer fler mottot att »politiska beslut bör fattas på högsta möjliga nivå där min åsikt har majoritet«. Därför gillar vargkramare att EU värnar svenska vargar, kvoteringsanhängare att EU-kommissionen vill könskvotera bolagsstyrelser, alkoholliberaler att Systembolaget hålls kort och så vidare.
För att ge alla länder inflytande finns en EU-kommissionär från alla medlemsländer. Men väl utsedda ska de inte företräda sina hemländer, utan EU. Varje kommissionär vill åstadkomma något bestående, och det lär oftare vara att EU ska göra mer än att EU ska göra mindre.
De här effekterna är normala i länder och i organisationer. Men i EU tillkommer den ideologiska drivkraften inom organisationen och bland ledande beslutsfattare om att utvecklingen måste gå mot mer »Europa«. Det finns för dem bara en väg. Och den leder mot ett mer centraliserat EU.
Jämförelser görs gärna med USA och att eurokrisen skulle vara ett »Hamiltonskt« tillfälle. Alexander Hamilton såg till att den federala staten tog ansvar för delstaternas skulder, skapade en centralbank och använde tullar för att betala delstaternas skulder. Det stärkte den centrala makten.
Visst ligger parallellerna med euron nära till hands. Men jämförelsen haltar. USA har hela tiden haft engelskan som dominerande språk och där finns en gemensam politisk kultur och en vital debatt på federal nivå. Där finns nationella medier. Opinionsbildare och politiker har ett gemensamt språk och mycket av gemensam historia.
Det här saknas i EU. Debatt, partier och medier är i huvudsak nationella. Det verkar tyvärr svårt att skapa ett gemensamt politiskt rum även i flerspråkiga länder. När jag följde en valrörelse i Kanada beskrevs i engelskspråkig press debatt och medier i Québec som annorlunda. I Belgien finns inte ens nationella partier, utan de är alla uppdelade efter språkgränserna. (Vilket gör de glödande federalistiska belgiska liberalerna väl hycklande. De kunde börja med att bilda ett samlat liberalt parti i det egna landet.)
Besluten i EU är också långt borta. Jag är verksam i Västmanland. Vi har aldrig haft någon direktvald EU-parlamentariker, men har 9-10 riksdagsledamöter. Möjligheten och intresset att ha en politisk debatt i sakfrågor med exempelvis slovener, portugiser och rumäner känns avlägsen.
Ansvarsutkrävandet blir i en så brokig organisation som EU besvärligt. Det är svårt att ändra beslut när de är resultat av långa förhandlingar med flera parter inblandade. Men i en vital demokrati är det viktigt att kunna byta ut de styrande och att kunna ändra beslut som visar sig vara misslyckade.
Betyder det att inga politiska beslut bör fattas över nationalstaterna? Nej, det vore en orimlig ståndpunkt, många problem är gränsöverskridande. Men det talar för att vara mycket försiktig med att fatta beslut på nivåer där en gemensam politisk debatt saknas och ansvarsutkrävandet är besvärligt och oklart.
USA är således en orealistisk förebild för EU. Det finns dock ett land som mer påminner om vad federalisterna vill att EU ska bli. Det är Indien. Det är en federal stat med gemensam valuta, försvar och utrikespolitik. Den federala staten tar ut egna skatter, och regeringen utses av parlamentet efter allmänna val.
Indien har ett 20-tal språk och flera religioner. Där finns 28 delstater. Skillnaderna mellan delstaterna kan vara stor, läskunnigheten är högre och födelsetalen väsentligt lägre i Sydindien. Det är dock lättare sagt än gjort att hålla samman ett så brokigt land. Regeringen har vid flera tillfällen ingripit och tagit över styret i delstater. Men märkligt nog är det USA, och inte Indien, som lyfts fram som förebild för EU.
Jag blev politiskt aktiv och liberal under 1970-talet och vände mig mot den då starka marxismens och vänstervågens determinism. Samhällets utveckling ansågs utstakad, det fanns ingen väg tillbaka. Utan att göra några jämförelser i övrigt tycker jag att det finns liknande tendenser bland EU-entusiasterna. Det talas om ödesgemenskap och om att euromedlemskap skulle vara oåterkalleligt.
EU kan till nöds färdas i olika hastigheter, men färdriktningen och slutmålet ska vara lika för alla. Varje steg framåt måste följas av fler, annars hotar konflikter och sammanbrott.
Den här synsättet går på tvärs mot en mer prövande och pragmatisk reformism. Där respekteras de med andra åsikter och det finns utrymme att ompröva och även avskaffa konstruktioner och reformer som fungerar dåligt. Det är en viktigt att olika politiska lösningar får prövas, vilket talar mot centralstyre. Det ligger närmare den brittiska politiska traditionen, och därför ogillar jag många EU-vänners avvisande och nedlåtande syn på brittisk kritik.
Visst finns det isolationistiska britter som drömmer om det gamla imperiet och är skeptiska mot det mesta från andra sidan Engelska kanalen. Men man vinner inte en debatt genom att angripa motståndarens sämsta företrädare och svagaste argument.
Brittisk EU-kritik mot bristen på demokratiskt ansvarsutkrävande, centraliseringsiver och att kartan går före verkligheten är värd att ta på allvar. Därför finns skäl att lyssna på premiärminister David Camerons förslag om mer flexibilitet i EU, även om talet om folkomröstning verkar för inrikespolitiskt motiverat.
Labourpolitikern och förre utrikesministern Jack Straw har påmint om att EU inte är första gången Europa velat skapa fasta strukturer för att undvika nya förödande krig. Så var det också med den »heliga alliansen« efter Napoleonkrigen. Men när furstarna bestämde utan att ta hänsyn till folkligt missnöje slutade det illa, med nya revolutioner. Det kan vara värt att minnas när EU-ledarna sätter projektet främst och inte vill ge utrymme för att också ta steg tillbaka.
Den här skillnaden i synsätt beskrivs träffande i Giles Radices bok Friends and Rivals (Little, Brown Book Group, 2003) om de tre Labourpolitikerna Anthony Crosland, Roy Jenkins och Denis Healey. De var moderniseringsivrare i 1950-talets Labour och stod nära den dåvarande partiledaren Hugh Gaitskell. Han tog strid med partivänstern och försvarade Nato och blandekonomin.
Men Gaitskell var skeptisk till EU (eller som det då hette, EEC). Europavännen Jenkins tog då över Jean Monnet, mannen bakom Kol- och stålunionen och idén om en utveckling mot en ständigt närmare union.
Mötet gick inte bra. Monnet ville förklara filosofin bakom skapandet av EEC, medan Gaitskell ställde frågor om de praktiska konsekvenserna av EEC-politiken på sådant som u-länderna.
Till slut tröttnade Monnet och sa: »You must have faith«. Gaitskell svarade: »I do not believe in faith, I believe in reason and you have not shown me any.«
Det tycker jag är en bra sammanfattning av varför praktisk politik och vad som händer i verkligheten behöver gå före tron på en oundviklig utveckling. När något framställs som oåterkalleligt finns det goda skäl för liberaler att verka återhållande. Det gäller även i EU.
Richard Appelbom är politisk redaktör på Vestmanlans läns tidning.