När migration tas upp i den politiska debatten kan det tyckas som att skillnaderna är stora. Åtminstone vill de som diskuterar frågan få det att framstå så. Somliga förespråkar vad som kommit att kallas den solidariska migrationspolitiken, medan andra vill skära ned invandringen till ett minimum. De förra anklagar de senare för att vara djupt osolidariska medan de utnämner sig själva till medmänsklighetens främsta fanbärare, och de senare anklagar de förra för att vara oansvariga, naiva och ute efter att rasera vårt nationsbygge.
Men i denna debatt är det inte fråga om artskillnader, utan gradskillnader. De som förespråkar den solidariska migrationspolitiken är förvisso långt mycket bättre än de som vill inskränka migrationen till ett minimum. Men båda läger utgår från samma djupt rotade föreställning om staten och den enskilda människan: att staten är ett slutet område, till vilket vi innanför gränsen i olika hög grad kan välja att släppa in de som befinner sig utanför. Och mot dem som har oturen att inte vara välkomna, har staten full rätt att utöva sina våldsbefogenheter.
I ljuset av denna föreställning, blir det »solidariskt« att vilja ta emot många hjälpbehövande flyktingar och låta människor komma hit för att förbättra sina liv. Med en sådan utgångspunkt kan vi, som redan är säkra på att få vistas här, tillåta oss att vara snälla mot några utvalda av de andra, och sen yvas över hur öppna, solidariska och toleranta vi är.
Denna utgångspunkt kan man välja, och man kan kalla den solidarisk om man vill. Men den är inte liberal. För vad det handlar om, då man utgår från idén om staten som det slutna området, och den därpå följande rätten för staten att utöva våld mot dem som korsar gränsen utan tillåtelse, är att man ger moralisk legitimitet åt kränkningar av en av de mest fundamentala mänskliga drivkrafterna som finns: förflyttning, från det gamla till det nya. Uppbrott från platsen där man föddes och rörelse till en annan, för att man tror att livet där kommer att bli bättre.
Strävan efter att bryta upp från det fattiga, farliga och otillfredsställande livet, för att skapa sig ett nytt, bättre och friare liv någon annanstans, är en av de mest grundläggande mänskliga företeelserna som finns. Det är en strävan som har funnits lika länge som mänskligheten själv. Rätten att också få göra detta – rätten att få ta sig från den plats där man av en tillfällighet råkar vara född, och ta sig till en annan plats för att leva sitt liv där – är inte en rätt som någon stat ska kunna ta ifrån en enda människa. Om vi tillåter det, tillåter vi att staten kväver en del av vad det överhuvudtaget innebär att vara människa. Det innebär att vi fråntar de människor som av en ren slump föddes på någon av jordens sämre platser möjligheten att sträva efter ett lika fredligt och rikt liv som vi själva åtnjuter.
I den värld där människans möjlighet att ta sig från en plats till en annan, oavsett om hon behöver korsa en statsgräns på vägen, inte längre anses vara något som staten har rätt att lägga sig i, handlar det inte längre om att »låta« människor komma till vårt land. Det handlar inte längre om att vi är solidariska som öppnar dörren för några utvalda.
I den världen handlar det om att de som kommer hit är människor med lika stor rätt att vistas här som vi, där deras skäl för att vara här inte ifrågasätts och tidpunkten för deras återresa till den plats de kom från inte längre efterfrågas. Allas vår rätt att vistas på denna plats, eller på någon annan plats, konstitueras inte av att vi föddes här, att vi har den rätta genetiska sammansättningen eller de rätta kulturella preferenserna, utan av att vi alla är människor.
Denna dag är förmodligen långt bort. Men någon gång kommer den nog. Föreställningen om staten som det slutna området, där vissa människors vistelse kräver starkare skäl för sig än vissa andra människors, är en av våra mest djupt rotade sociala föreställningar. Men sociala föreställningar förändras och en dag kanske dess motsats är lika djupt rotad: att människors strävan efter att bryta upp, börja om på nytt och söka ett bättre liv än det hon föddes till är något som ligger bortom våldsmonopolets horisont. Att rörelse och uppbrott från det gamla är ett mänskligt faktum och en mänsklig rättighet, som det inte finns något annat alternativ än att respektera.
Emma Söderberg Majanen är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.