Steven pinker, professor i psykologi vid Harvard, har skrivit ett antal böcker som redan nått kultstatus. Mest känd fram till nu är kanske hans inlägg i arv-miljö debatten, The Blank Slate, där han argumenterar emot dem som hävdar att vi föds som »oskrivna blad« vars innehåll sedan formas av omgivningen.
Vi har, som människor, med oss ett bagage av impulser och reaktionsmönster format av årtusendens evolution. Men Pinker är ingen biologisk determinist. Vilka personlighetsdrag vi utvecklar – om vi blir »goda« eller »onda« – avgörs av ett samspel mellan våra psykologiska betingelser och omvärlden. Vi bär, kort sagt, med oss potentialen att utvecklas i olika riktningar.
Med sin senaste bok, The Better Angels of Our Nature, lyfter Pinker sina resonemang till social och samhällelig nivå. Tesen är djärv. Han menar att vi över årtusendena blivit allt mer fridsamma eller »civiliserade«. Tidslinje efter tidslinje av olika indikatorer lyfts fram som alla säger samma sak. Det är våra bättre jag, den inneboende ängeln hos oss alla, som triumferar över den mänskliga personlighetens mörkare sidor. Människans bästa tid är nu.
Med stor energi argumenteras för tesen. Myter om fridsamma naturbefolkningar avrättas. I själva verket, visar Pinker, levde våra förfäder i ytterst brutala samhällen.
Medeltidens tortyrmetoder och offentliga avrättningar som folknöje beskrivs i minsta avskyvärda detalj. Att senare tiders krig skulle vara påtagligt fler eller blodigare än andra motsägs genom statistik över frekvens och det relativa antalet döda. På vägen får läsaren bland de bästa populärkurserna i statistisk metod jag sett – även matteidioten hänger med.
När de 696 sidorna av samvetsgrann analys är avverkade känner man sig övertygad. Men kanske ännu intressantare är när Pinker ska ge sig på att förklara varför vi blivit mindre våldsamma genom historien. Tolkningen av hans förklaring är oundviklig: det är liberalismens genombrott som gjort världen fredligare.
Boken är upplagd som en hypotesprövning. Och det är inga små hypoteser som ska testas. Mot Rosseaus teori om »den ädle vilden« och civilisationens fördärvlighet ställs Thomas Hobbes (förvisso ingen demokrat, men ändå en liberal portalfigur) idé om naturtillståndet som ett allas krig mot alla och hur fred skapas genom samhällskontraktet.
Framträdande är Immanuel Kants tes om att demokrati, internationella samverkan mellan stater, fri kommunikation och handel kommer medföra den »eviga freden«. Detta är idén om liberalismen som den viktigaste fredsrörelsen, och den känns igen också i dagens diskussioner om Europasamverkan och FN-tanken.
Så tar Pinker med oss på tidsresan från brutalitet till civilisation. Läsaren får göra anhalt efter anhalt i historien på vägen fram till dagens samhälle. Några av dem är:
Den första informationsrevolutionen, boktryckarkonsten, gjorde spridningen av litteratur möjlig. Människor gavs möjligheten att för första gången lämna sina lokalsamhällen, åtminstone i tanken, och chansen gavs att se världen ur andra människors perspektiv. Bokens genombrott medförde att man kunde se världen med en annans ögon. Av detta följer förmågan till empati, att förstå även personer jag aldrig mött kan vara som jag.
Uppfattningen är högaktuell i debatten om humanioras ställning vid våra skolor och universitet i en tid när alla talar om att vi måste ha fler ingenjörer och naturvetare. Ett uppmärksammat exempel är den amerikanska filosofen Martha Nussbaums manifest »Not for Profit«, där hon argumenterar för att demokratin överlevnad kräver en stark ställning för humanioran.
Med formandet av staten skapades våldsmonopolet och systemet med generella lagar som gäller lika för alla. Konflikter kunde inte längre lösas genom spontant våld eller dueller.
Konfliktlösning måste ske i ordnade former, och ett maktcentrum formades med sina speciella spelregler. Så växte sirlig hovkultur fram. Efter hand ändrades normerna för godtagbart handlande. Civiliserad återhållsamhet blev idealet snarare än förmågan att skapa »respekt« genom att injaga fruktan. Våld blev, helt enkelt, vulgärt.
Marknadsekonomins genombrott och ekonomins specialisering innebar att människor måste lära sig handla med okända personer. Vidare måste man lita på dem. Att motparten håller ord är grunden för kontrakt och handel. Och demokratins genombrott innebar att idén om likvärdiga medborgare blev själva grunden för styrelseskicket.
Senare tiders rättighetsrevolutioner har givit utvecklingen en extra skjuts. Inte minst gäller det kvinnofrigörelsen, där Pinker faller tillbaka på sin teori om personlighetens framväxt genom biologisk evolution. Han är särartsteoretiker avseende förhållandet mellan kvinnor och män, och hävdar att kvinnor är mindre våldsbenägna. Enkelt uttryckt: när kvinnor vinner ökat inflytande har det en lugnande inverkan också på männen. Samhället har, hävdar Pinker, »feminiserats« till gagn för alla.
Detta är ingen bok för anti-modernisten eller civilisationskritikern, som drömmer sig tillbaka till ett ursprung då vi skulle levat i perfekt balans med varandra och med naturen. Inte heller är det en bok för mångfaldshataren, som anser att alltför nära kontakt och utbyte mellan olika slags människor leder vill krig och elände.
Här hävdas motsatsen. Det var när människan började tro på förnuftet, vidga sina vyer till att förstå också det annorlunda och skapa samhällsinstitutionerna som följer ur detta som vi lyftes ur barbariet. Vi är många som tycker så. Med Pinker rör vi oss bortom tyckandet. Han driver hem uppfattningen siffra för siffra. Vi får ta del av kurva efter kurva med historiska data. Det är väl värt tiden att läsa nästan 700 sidor för att följa hans argumentation.
Lennart Nordfors är fil dr i statsvetenskap och före detta biträdande partisekreterare för Folkpartiet.