Skip to content

Fraktionsbildningar i ett stort tält

USA:s republikanska parti kallas allmänt för »The Grand Old Party«. Ett smeknamn som säger mycket om partianhängarnas självbild. Något som präglas av stolthet över partiets historiska arv, upplevda ädelhet, folkrörelsekaraktär och politiska bredd. Republikanerna utgör en spretig samling utan en uppenbar röd tråd, vilket kan vara svårförståeligt för den oinsatte – särskilt vid den typ av generaliseringar som är nödvändig vid utländsk nyhetsrapportering. Detta måste förstås mot bakgrund av att USA:s tvåpartisystem har att fånga upp strömningarna i ett stort och heterogent land under ständig förändring.

Sammansättningen av Republikanerna påverkas därmed alltid av vilken hållning som anses konserverande i samhällsdebatten och av vad det innebär att stå till höger på den politiska spelplanen. För att komplicera saken ytterligare ger detta olika utfall i olika delar av landet. Därför väcker konservativa republikaner i Alabama eller Mississippi i regel kalla kårar hos svenska betraktare samtidigt som en moderat östkustrepublikan kan passa in förhållandevis väl i en svensk borgerlig kontext. I synnerhet jämfört med moralkonservativa demokrater från nämnda sydstater.

I ett majoritetsvalsystem tenderar färre partier att fånga upp den åsiktsspridning som hade slagits ut på flera parlamentariska enheter i ett proportionellt valsystem. Därmed uppstår vad som i Nordeuropa hade varit en otänkbar situation. Inom samma partis primärvalsrörelse har den mitteninriktade Jon Huntsman försökt att nomineras av samma partimedlemmar som den moralkonservative Rick Santorum och libertarianen Ron Paul. Denna ordning leder till att partiet ofta benämns som ett »big tent party«.

Hur skiktar sig då denna fraktionsrika organisation i dag? En tydlig trend är att de mitteninriktade företrädarna i partiet har tappat mark. Svenska bedömare vill ofta förklara detta med en tänkt utvecklingskurva från Nixon och Reagan. Vad som är lätt att glömma bort är att George W. Bush så sent som år 2000 gick till val på den mitteninriktade parollen »medkännande konservatism«. I allians med en moralkonservativ kristen höger lyckades den moderata falangen få ett förhållandevis stort ekonomiskt inflytande, vilket exempelvis kan sägas avspeglas i Bushadministrationens federala utbildningssatsningar. Under slutet av Bush-eran skrevs exempelvis flera böcker och debattartiklar där fiskalt konservativa debattörer skanderade att Republikanerna blivit ett parti för anhängare av en stor stat. Samtidigt pekades den politiskt mobiliserade kristna högern ut som en partisplittrande kraft.

Bushfalangens valnederlag och Obamas presidentskap väckte dock snart förändring. Retoriken från Clintontiden dammades av och snart var de Bushnära moderata brett utmålade som Keynestrogna vänsterpolitiker av samma kaliber som partiets yttersta progressiva flygel eller demokraterna. 1990-talets tankar på en Tea party-rörelse dammades av och ledde till stor framgång i mellanårsvalet 2010. Detta snabba skifte tog många på sängen. Republikanerna hade kort dessförinnan målats ut antingen som idéfattiga förlorare eller stabilt socialkonservativa. Nu kom i stället Bush gamla bundsförvanter i den kristna högern att vinna ny mark. Falangen bidrog med viktig mobilisering och kapital i skapandet av den nya statsskeptiska falangen och vann därmed inflytande.

En annan utveckling inom det republikanska partiet står den libertarianska falangen för. Dennas strikta betoning på en minimal stat i enlighet med en konservativt tolkad konstitution hade länge varit utdömd. Under ledning av den i gräsrotssammanhang populäre politikern Ron Paul har riktningen dock fått sig ett tydligt lyft. Exempelvis har libertarianska kandidater rönt flera framgångar i årets primärval till kongressen. Skeptiker pekar ofta på att väljarunderlaget för en principiell libertarianism inte kan leda till framgångar i nationella val utan omfattande missnöjesröstning. Värt att komma ihåg är även att delar av falangen präglas av Barry Goldwaters sydstatsflirtande variant av ideologin. Något som i en skandinavisk kontext gör den mer lik det norska Fremskrittspartiets än Alliansens ungdomsförbunds högerflank. Denna grupperings utveckling kommer likväl att influera partilinjen kring statens roll under överskådlig tid. Något som bland annat märks i Mitt Romneys val av den fiskalt konservative Paul Ryan till vicepresidenkandidat.

Om Romney kommer att gjuta nytt mod i partiets moderata företrädare eller markera att falangen har att förhålla sig till ett nytt stämningsläge återstår att se. Beroende på valresultatet kan nästa mandatperiod dock komma att präglas av slitningar mellan de moralkonservativt politiskt missionerande och de ekonomiskt marknadstrogna människor som har att verka under samma stora tälts duk.

 

Joakim Rönnbäck är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.