Norrlandsmandel i de västerbottniska skolköken. Äkta Ramselefläsk i stället för en tafflig och vattenfylld dansk kopia när sjukhusbespisningen slår på stort. Och så jordgubbar som fått mogna långsamt på steniga åkrar som tårtgarnering när det ska firas i äldreboendets fikarum. I november avlämnar Anders Wijkman upphandlingsutredningens slutbetänkande. I utredningens direktiv har säkerställande av de upphandlade produkternas och tjänsternas kvalitet, samt möjligheterna att genom offentlig upphandling främja småföretagande, pekats ut som frågor av stort politiskt intresse.
När stat, kommuner och landsting ska spendera sina medel är det alltid ett samspel – och en avvägning – mellan politik, juridik och ekonomi. I de offentliga upphandlingarna i Sverige omsätts årligen omkring 500 miljarder kronor. För att inte slösa skattepengar i svågerpolitik eller ovidkommande hänsyn upphandlas allt från kaffemjölk och skolskjutsar till gatsten och hockeyarenor. Genom en särlagstiftning för upphandling, som följer grundläggande EU-rättsliga principer och upphandlingsdirektiv, formas mellan 16 och 18 procent av landets BNP. Lagstiftningen ska garantera bland annat transparens och objektivt förfarande.
Ett syfte med harmoniseringen är förstås att skapa en än friare och än mer gemensam marknad, som i sin tur ska bidra till fred och välstånd. En följd av detta är att Sverige har gett upp sin kompetens på området. Svenska myndigheter kan inte själva bestämma hur lagen ska tolkas och tillämpas.
Önskan att förändra upphandlingsreglerna för att främja närproducerade produkter är vanligt förekommande. Men småskaliga och lokalt verksamma förmågor kommer även i fortsättningen ibland att få ge vika för stordriftsproduktion i långt-bort-istan. Främjande av närproducerade produkter står nämligen i konflikt med EU:s grundläggande princip om icke-diskriminering. Korrekt använda upphandlingsregler kommer även i fortsättningen att leda till att torra belgiska potatisar ofta slår Västerbottens egna mjöliga »mandelpärern«. EU har tolkningsföreträde och tävlan ska ske på lika villkor. Anders Wijkmans utredning handlar snarare om små förbättringar, än om de grundbultar vilka lagstiftningen vilar på.
Värt att kritisera är dock att strävan efter att omsätta de EU-rättsliga principerna lett till allt för krångliga och resurskrävande upphandlingsförfaranden. Det offentligas vinster av att utnyttja marknadens konkurrens äts till stora delar upp av höga kostnader för att genomföra själva upphandlingen. EU:s likabehandlingsprincip lägger ofta krokben för goda affärer. Konkurrenskraftiga anbudsgivare kan uteslutas ur processen på grund av enkla formaliafel, samma om anbudet inlämnats någon timma för sent. Upphandlingen och dess skattemedel, riskerar då att gå till en dyrare anbudsgivare. Samma likabehandlingsprincip kan för små företag framstå som en chimär. Och det är klart, när såväl upphandlingsförfarandenas omfattning som kriteriernas detaljnivå når nya höjder gör bristande resurser att småföretagarna har svårt att konkurrera. Det krävs tid och kunskap för att författa ett anbud som tillgodoser förfrågningsunderlagens krav. Därtill får stordriftsjagande kommunbyråkraters välvilja – att inkludera ett stort antal varugrupper i en och samma upphandling – till följd att den småskalige producenten i bästa fall kan hoppas på smulor från jättarnas bord.
Svensk upphandlingslagstiftning medger i dag en användning av upphandling för hänsyn för miljö och sociala faktorer. Och det är klart, hur 500 miljarder används har helt klart effekt på marknaden. Att helt ohämmat jaga kronor och ören skulle underminera förtroendet för de offentliga verksamheterna och modellen som sådan. Försök att ta miljöhänsyn gör emellertid upphandlingsprocessen än mer komplex, då »hänsyn« måste tas på ett sätt som blir tillräckligt objektivt och förutsägbart för de potentiella anbudsgivarna. Effekten blir då alltmer detaljerade krav, vilket dels tenderar att skrämma bort mindre företag och dels gör författandet av själva förfrågningsunderlagen – inte minst lagliga sådana – betungande för mindre upphandlande enheter. Det är helt enkelt besvärligt att ta större hänsyn än vilket som är det bästa priset, och välmenta önskningar om större hänsyn till miljö- och kvalitetsfaktorer riskerar i själva verket försvåra för de mindre aktörer tanken från början var att främja.
Vilket är då alternativet? Sverige allena skulle faktiskt stå sig väl även utan upphandlingsdirektivet, detta då mutlagstiftningen och offentlighetsprincipen redan med hygglig effektivitet stävjar korruption, otillbörliga hänsyn och svågerpolitik. Behovet av gemensamma regler är emellertid stort. Omfattande byråkrati och visst regelkrångel är inte bara motiverat, utan faktiskt nödvändigt för att säkerställa konkurrens och rättvisa spelregler. Sedan kan Anders Wijkmans upphandlingsutredning självklart föreslå betydelsefulla förbättringar. Ett digitaliserande av själva förfarandet och åtgärder av några av upphandlingslagstiftningens uppenbara barnsjukdomar är förhoppningsvis att vänta. Dessutom lär det bli allt vanligare att myndigheter själva agerar genom att bilda gemensamma upphandlingsenheter för bättre kompetens. Men mandelpotatis i de västerbottniska skolköken, det blir det bara om företagen skriver de bästa anbuden. Och det är lika väl.
Karin Källström studerar juridik på Trinity College i Dublin.