Skip to content

Låt oss inte slarva bort Eva Moberg!

I sina minnesord om eva moberg, för snart ett år sedan, skrev Ulrika Knutson: »Idag, när alla är liberaler, tycker inte liberalerna att de behöver någon historia. Det är dumt. Det är kanske därför de slarvade bort Eva Moberg. Hon var en radikal, självständig intellektuell, en socialt engagerad vänsterliberal av utrotningshotad ras. Nu är hon död. Det är symptomatiskt. Men vi kommer inte undan Eva Moberg för det.« (Fokus 3 juni 2011).

Ulrika Knutson har rätt. Om det är några som verkligen har anledning att inte slarva bort minnet av Eva Moberg, så är det vi som är eller har varit engagerade för tidskriften Liberal Debatt. Den här artikeln är ett försök att reparera våra försummelser.

Eva Moberg deltog under sitt långa liv som publicist i många debatter i olika ämnen. Men på inget annat område hade hon samma stora betydelse som i fråga om jämställdheten. Det är ingen överdrift att säga, att hennes framträdande där inledde ett nytt skede i det svenska arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män. Hennes insats låg på tre plan. Först och främst det ideologiska, den genomtänkta filosofi som presenterades i uppsatsen »Kvinnans villkorliga frigivning«. Sedan den outtröttliga debattörens, hon följde upp den kritik som följde på det första inlägget genom en landsomfattande föredragsturné, inlägg i Liberal Debatt, Hertha och andra medier, och därefter samlade hon sina kommentarer i boken »Kvinnor och människor«. Slutligen det strategiska, att skapa ett instrument för genomförandet av idéerna genom att tillsammans med andra bilda nätverket grupp 222.

Det var i Liberal Debatt som Eva Moberg först tog upp jämställdhetsfrågan. Hennes första inlägg i ämnet, såvitt jag har kunnat finna, var en uppskattande recension av Alva Myrdals och Viola Kleins bok »Kvinnans två roller« i nummer 6 år 1957. Något år senare (6/1958) trädde hon in som redaktionssekreterare i tidskriften, och var med om att ge ut ett temanummer om jämställdhet (2/1959). Själv skrev hon ledaren, »Kvinnlighet och karriär«. Debattartiklar av bl a Eva Åsbrink, Kerstin Anér, Ingrid Gärde-Widemar och Brita Elmén ingick i numret.

Redan i recensionen 1957 betonade Eva, att jämställdheten mellan kvinnor och män var långt ifrån genomförd, med en formulering som tyvärr skulle kunna upprepas även idag:

»Många tror ju numera, särskilt män, att problemet om kvinnans ställning är något uppklarat och avslutat som man inte bör bråka om längre. Nu när kvinnan har fått rätt till praktiskt taget alla yrken kan hon väl vara nöjd anses det. I själva verket är hennes situation i det moderna samhället svårare och osäkrare än någonsin. Få är de kvinnor som kan bevara sin sinnesfrid under trycket av alla de motstridiga krav som ställs på henne.«

Liberal debatts jämställdhetsnummer väckte inte någon större uppmärksamhet, även om redaktionen gjorde sitt bästa och fick in några inlägg. Desto mer liv blev det om Eva Mobergs uppsats »Kvinnans villkorliga frigivning« i boken »Unga liberaler« som kom i början av 1961. Det gav upphov till en intensiv, mer än årslång debatt i dagspress, radio och inte minst TV . Eva blev en kontroversiell person, rikskänd och angripen från olika håll, men också eftertraktad talare och uppburen symbol för »den nya kvinnosaken«.

Under tiden hade Eva lämnat redaktionen för Liberal Debatt och blivit redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hertha (1960-62). Där fortsatte och intensifierade hon debatten för kvinnofrigörelsen. Hon övervann också sin blyghet och genomförde ett stort antal möten, anordnade av olika föreningar runt om i landet, där hon förklarade sin linje och bemötte de ofta hätska angreppen från konservativt håll.

Vad var det då som var så nytt och epokgörande i Evas uppsats »Kvinnans villkorliga frigivning«? Det var hennes polemik mot Alva Myrdals och Viola Kleins bok »Kvinnans två roller«. Så här skrev Eva:

»Vi bör sluta med att hamra in begreppet ’kvinnans två roller’. Både män och kvinnor har en huvudroll, den som människor. I människorollen ingår som nödvändighet och moralisk plikt, men också som rik tillgång, ljuv upplevelse och mycket annat, att ta väl hand om avkomman. Erkänner man inte detta så bör man ha klart för sig att man medverkar till att kvinnofrigörelsen aldrig blir mer än vad den nu är: en villkorlig frigivning. Kvinnan har givits fri endast under den outtalade förutsättningen att hon alltjämt ser sin huvuduppgift i att vårda och fostra barnen och skapa deras uppväxtmiljö.«

Det nya och utmanande var alltså Evas tes att kvinnans frigörelse förutsätter att mannens roll också ändras, till att ta ett större ansvar i det praktiska livet för hem och barn, inte bara genom att dra in pengar till familjen. Det innebar att hon talade om att ändra både mäns och kvinnors roller, något som kräver både handfasta politiska beslut och ändrade attityder. Det kan uttryckas på många sätt. Kvinnofrågan blev så småningom könsrollsfrågan (med en term som lanserades av sociologiprofessorn Edmund Dahlström).

Idag verkar kanske inte detta budskap så sensationellt eller originellt, som det var för femtio år sedan. I det offentliga samtalet är det numera etablerat att jämställdheten kräver att också männen tar sitt familjeansvar. Mitt intryck är att det också har slagit igenom hos en stor del av dem som idag är unga föräldrar. Men givetvis inte hos alla. Att få fler pappor att utnyttja sin möjlighet till föräldraledighet är en långsiktig och delvis seg process. Vi är många som vill skynda på utvecklingen. Även i andra avseenden lever könsfördomar kvar, delvis i det fördolda.

Det finns alltså fortfarande mycket att reta sig på, både i form av praktisk ojämlikhet beträffande löner, snedvriden rekrytering mm och i form av förlegade attityder. Men när jag bläddrar igenom gamla årgångar av Liberal Debatt och läser andra inlägg från den tiden, slås jag ändå av den utveckling som har skett, och som fick en nystart med Evas uppsats för femtio år sedan, och med SNS’ stora forskningsrapport »Kvinnors liv och arbete«, som publicerades 1962.

Då lade radikala debattörer ned mycket krut på att visa att barn inte tar skada av moderns förvärvsarbete, och att jämställdhet inte behöver minska attraktionen mellan kvinnor och män. Även om sådana föreställningar inte helt har försvunnit, hävdas de knappast i det offentliga samtalet, och knappast någon bestrider att politiken bör ha som utgångspunkt att alla kvinnor har ett yrke, och att män ska ta ansvar för hem och barn. Nu gäller debatten frågor som om detta ansvar enbart ska åstadkommas genom ändrade attityder, eller om det också ska stimuleras genom att fler månader av föräldraförsäkringen reserveras för pappan.

Som liberal vill jag gärna lyfta fram Eva Mobergs motivering för jämställdhetskravet. Så här skrev hon: »Vad finns det egentligen för ideologisk grund till kravet på full frigörelse för kvinnan? Det är mycket möjligt att det finns flera, men själv har jag inte kunnat finna mer än en: det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling.«

Naturligtvis finns det också ett antal nyttoargument, som kan åberopas från tid till annan, t ex arbetsmarknadens behov av kvinnors begåvning, kompetens och arbetsinsats. Problemet med dem är att de kan slå tillbaka i tider av arbetslöshet. Därför är det en klok linje att ha Evas liberala argumentation som grund.

Eva var egentligen ingen »organisationsmänniska«. Hon hade en stark personlig integritet, och ville inte bindas av andra lojaliteter än den mot sina egna åsikter. (Som hon dock förbehöll sig rätten att ompröva i ljuset av nya fakta och erfarenheter.) Ändå kunde vi som var verksamma inomFolkpartiets Ungdomsförbund glädjas åt att hon gick med i FPU, och – inspirerad av Per Ahlmark – väckte en motion till kongressen 1961. Den bifölls naturligtvis och låg till grund för vår generations arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Att Eva inte blev politiker, utan fortsatte som fri, oberoende debattör, betydde inte att hon var främmande för vikten av politiskt arbete. Tvärtom hade hon ett påfallande gott sinne för strategi, vilket bland annat tog sig uttryck i att hon 1964, tillsammans med bl a Annika Baude, tog initiativ till bildandet av ett nätverk för jämställdhet, som så småningom kallades grupp 222 (uppkallat efter Annikas hus med adress Alviksvägen 222, där gruppens möten hölls).

Gruppen bestod av ett antal uttalade socialdemokrater och liberaler, men också mer fristående experter och mediafolk ingick. Verksamheten bestod i att vi träffades och diskuterade olika frågor av betydelse för jämställdheten, ofta med utomstående experter som inledare. Sedan agerade vi var och en i sitt sammanhang, med ledning av diskussionen, men utan att bindande beslut fattades i gruppen. Det hindrade inte att vi ofta diskuterade inte bara själva sakfrågorna, utan också taktiska aspekter på hur man skulle främja de gemensamma målen.

Jag tror att man utan att överdriva kan säga, att gruppen var framgångsrik. Inte så att full jämställdhet är uppnådd, långt därifrån. Mycket återstår som bekant. Men mycket av det som vi arbetade för har genomförts. Det fanns naturligtvis många drivkrafter bakom reformerna. Men arbetet i grupp 222 lade en idémässig grund, framför allt när det gällde beslutet om individuell beskattning (1970) och utbyggnaden av daghem på 1970-talet.

Jag tror också att kombinationen av samarbete och konkurrens mellan liberaler och socialdemokrater, och på det partipolitiska planet mellan Folkpartiet och det socialdemokratiska partiet, har varit en viktig anledning till att Sverige så tidigt kom att inta en internationell tätposition i jämställdhetsfrågor.

Samarbetet, och de öppna, prestigefria diskussionerna i grupp 222, mellan personer som sedan fick inflytande över jämställdhetsfrågorna inom Socialdemokraterna och Folkpartiet, tror jag hade betydelse på flera sätt. Ibland kunde vi samarbeta rent konkret i sakfrågor. Andra gånger kunde vi utnyttja våra kunskaper till att bemöta det motstånd mot jämställdhetspolitiken, som givetvis också fanns inom båda partierna. Vi som inom Folkpartiet arbetade för jämställdhet kunde varna för att, om inte vi var på hugget, så skulle Socialdemokraterna ligga bättre till hos de unga medvetna kvinnorna. Och vice versa.

En fråga som vi ägnade stor uppmärksamhet i grupp 222 var som sagt sambeskattningen. Både i Folkpartiet och bland Socialdemokraterna var meningarna till en början delade. Relativt snart lyckades dock anhängarna av individuell beskattning vinna majoritet inom Folkpartiet. Troligen hade detta betydelse för att den socialdemokratiska regeringen 1970 tog steget att lägga fram propositionen om sambeskattningens avskaffande, trots internt motstånd i det egna partiet, eftersom man visste att det fanns en riksdagsmajoritet för förslaget.

Liknande samarbete över partigränserna finns naturligtvis även på andra områden, inom alkoholpolitiken och (framför allt senare) om miljöfrågor, för att nämna ett par exempel. Men det jämställdhetspolitiska nätverket var tidigt ute, och det var en frukt av det strategiska tänkandet hos bland andra Eva Moberg.

En överdriven, men i och för sig roande, beskrivning av gruppens inflytande ger nuvarande moderate riksdagsledamoten Mats Johansson i den i övrigt läsvärda boken »De svarta åren« (Timbro 1998), som går till rätta med den allmänna vänstervridningen i Sverige på 1960- och 70-talen. Han anser att ett »privat politiskt nätverk« – dvs grupp 222 – tog makten över familjepolitiken på 60-talet: »Nätverket hade den traditionella familjen som måltavla, sambeskattningen som främsta hatobjekt och hemmafrun som voodoodocka att sticka nålar i.« Han anser också att gruppen förebådade grupp 8 och senare tiders extremfeminister, som anser att jämställdheten endast kan förverkligas i ett socialistiskt samhälle.

Visst kan man glädjas åt att vi bidrog till att sambeskattningen i början av 70-talet ersattes av individuell beskattning. Möjligen hade vi också inflytande genom att driva på en del andra praktiska jämställdhetsreformer. Men något angrepp på familjen stod vi inte för, inte heller har jag något minne av att vi vid något möte ägnade oss åt att tala nedsättande om hemmafrun.

Tvärtom försvarade Eva Moberg i sin uppsats familjen som institution, i polemik mot bl a Simone de Beauvoirs kritik i »Le deuxième sexe«. Eva ville arbeta för »jämställdhet inom familjen«. Däremot menade hon, liksom vi andra, att synen på äktenskapet som försörjningsinrättning innebar stora risker för kvinnorna.

Det är väl inte alltför djärvt att hävda, att den syn som vägledde oss i grupp 222 idag omfattas av de allra flesta i Sverige, medan grupp 8 och dess efterföljare bland de s k extremfeministerna har haft ett begränsat inflytande, såväl på den praktiska politiken som på attityderna hos en majoritet av de unga familjerna.

Vilket genomslag fick Eva Mobergs inlägg internationellt, utöver de nordiska länderna, där det givetvis uppmärksammades? Jag tror att det framför allt skedde indirekt. 1992 publicerade SNS några böcker för att summera de trettio år som hade gått sedan »Kvinnors liv och arbete« kom ut. I en av dessa, »Visionen om jämställdhet« vittnar två av de medlemmar i Grupp 222, som sedan fick stort inflytande, Anita Gradin och Gertrud Sigurdsen, om den uppmärksamhet som det väckte, bl.a. vid FN:s internationella kvinnokonferenser, när svenska deltagare kunde berätta om den reform som gav männen rätt till föräldrapenning.

Ulrika Knutson betecknar i sina minnesord Eva Moberg som »en socialt engagerad vänsterliberal av utrotningshotad ras«. Det framgick av Liberal Debatt nummer 3 förra året, att vi är ganska många av Eva Mobergs supporters som kallar oss socialliberaler. Förhoppningsvis inte utrotade, även om hotet ständigt finns där, samtidigt som begreppet paradoxalt nog används av allt fler utanför Folkpartiet.

Gabriel Romanus