Allianssamarbetet har varit en fullträff. Det lade inte bara grunden för segern över S i valen 2006 och 2010, utan också för det skifte i svensk politik som gjort socialdemokratiska enpartiregeringar otänkbara. Sakpolitiskt har det möjliggjort ett sänkt skattetryck för medelinkomsttagare och en uppgörelse med flumskolan.
Samtidigt blir det allt tydligare att allianslogiken är problematisk. Samarbetet grundas på idén att väljarna ska presenteras med ett enigt regeringsalternativ. Det har gynnat Moderaterna då ett likhetstecken i hög grad satts mellan Alliansen och dess största parti. Och det har bidragit till den visionslöshet som präglar regeringen eftersom partierna ges lite utrymme att sticka ut.
Hittills har det ändå funnits goda skäl för FP, C och KD att sitta stilla i båten. Alliansen är bara inne på sin andra mandatperiod och det finns ett värde i att slå vakt om de sakpolitiska segrar som vunnits. Dessutom innebar Håkan Juholts sejour som S-ledare att det bara fanns en trovärdig statsministerkandidat och ett seriöst regeringsalternativ.
Men det går fort i politik. När Håkan Juholt byttes mot Stefan Löfven fick Sverige plötsligt en opposition värd namnet igen. Och därmed finns det skäl för småpartierna – och särskilt C och FP – om inte att gunga båten, så i alla fall att fundera på framtiden.
Löfven har redan signalerat att han är intresserad av en blocköverskridande energiuppgörelse. Utan att utesluta nya kärnreaktorer. Och medan Fredrik Reinfeldt – åtminstone i skrivandets stund – avfärdat trevaren så har FP indikerat att de är intresserade.
För mittenpartierna vore det utmärkt. Rent sakpolitiskt kan en uppgörelse säkra kärnkraften vid en Alliansförlust. Dessutom skapar det en öppning i mitten, som gör det enklare för S att vända sig till mittenpartierna – och bort från V – den dag de återvänder till Rosenbad.
En sådan öppning skrämmer Moderaterna. Och just därför är det eftersträvansvärt för mittenpartierna. För det kommer en dag också efter Alliansen.
/Martin Liby Alonso