I foajén på Holiday Club i Åre, Jämtland, står Göran Engström med en kopp rykande kaffe. Han nickar igenkännande. De första fraserna med dalkarlen handlar såklart om bygden därhemma; I dur om kraften i skogsägarkooperationen som åter blommar och i moll om landstinget, vars fanor aldrig någonsin visat annan färg än rött och vars ekonomiska läge endast överträffas i undermålighet av de långa vårdköerna.
Samtalet övergår dock snabbt till dialog om Centerpartiets framtid – och den resa som Engström själv har fått göra genom att bära förtroendeuppdrag i såväl kommun och landsting som riksdag.
Bara timmar tidigare infann sig veteranen Engström i stämmans talarstol för het debatt. Han berättar inlevelsefullt om hur han 20 år tidigare, inför en annan Centerstämma, gått till högljutt angrepp på den då förhärskande skepsisen mot ekonomisk tillväxt. Hur partiet sakta skakat av sig de retoriska vingslagen från 1960- och 70-talets Sverige och landat i tryggare tro på marknadsekonomin som verktyg. Göran Engströms inlägg på Centerstämman 2011 var dock ett annat. Denna gång till försvar för stimulanspolitikens fortsatta ställning i partiet med anledning av ungdomsförbundets nytillträdde ordförande Hanna Wagenius, som i sitt inledningsanförande – enligt Engström – manat i riktning bortom den punkt där tro förbyts mot övertro. Engström ler åt den uppenbara iakttagelsen att hans parti verkar ha gått bortom det han så länge stått som kämpe för.
Centerpartiet rymmer både Wagenius och Engström, och även dem som gärna håller sig i stolen och ryser till när ord som ”borgerlig” och ”liberal” yttras från podiet.
Den dåligt insatte dömer gärna ut det hela som ohållbart; Att den nya partiledaren, som vågar stå för att hon läst Ayn Rand, aldrig kan göra de gamla och stolta rötterna aktuella. Att förbundet mellan grisbönders fasta nävar och storstadsföreträdarnas moderna frisyrer och plastbågar är dömd att kollapsa. Centerstämman talar dock för motsatsen.
Förvisso är kontrasterna påtagliga i deltagarskaran, och det är förtjusande att Centerstämmans initierade debatt om fjälljakt följs av en lika het kring datalagring.
Men konflikten mellan stad och land är i huvudsak överdriven. Partiet kan inte – och vill inte – vara ett parti endast för bönder, eller enbart för en grupp storstadsväljare.
Kring millennieskiftet förde Centerpartiet en tynande tillvaro i storstäderna och tappade fäste i Stockholms stad och län och även i riksdagsgruppen lyste huvudstaden med sin frånvaro. Men motsvarande grupperingar som i dag kallas ”Stureplanscentern” fanns – med än större kraft – under Thorbjörn Fälldins och Karin Söders tid och ideologiska inspel från Stockholms centerpartister hade stor betydelse för partiets utveckling även på 1970- och 80-talet. Etiketterna har utvecklats och alla känner sig inte bekväma. Men som Marie Wickberg respektive Håkan Larsson skriver i de två senaste numren av Liberal Debatt räcker det med att byta ordet ”socialliberalism” till ”ekohumanism” så känner de allra flesta igen sig.
Att meningarna går isär huruvida begreppet ”borgerlighet” är ideologi eller taktik är snarare att betrakta som sunt motstånd än som ett hot.
Avgörande för Centerpartiets framtid blir inte intern sammanhållning och enighet utan att finna ett attraktivt tilltal, en kommunikation som berör och håller.
Valet av Annie Lööf är modigt, rätt och framsynt och med Lööf vid rodret blir Centerpartiet en mer vital utmanare. Nyhetens behag och Lööfs klanderfria framträdanden har redan gett opinionsmässigt utslag och förälskelsen lär fortsätta ännu ett tag.
Avgörande för långsiktig framgång är dock att partiet kan formulera en kraftfull politik. I sitt linjetal valde Annie Lööf att – stödd av John F. Kennedys bevingade ord – peka ut miljöfrågorna som Centerpartiets och Sveriges månfärd; alltså värda företräde och stora resurser oavsett hur överväldigande oddsen må vara.
Det blir tufft för Centerpartiet att åter dominera miljöfrågorna i svensk politik – än svårare att göra miljöfrågorna till valvinnare. Att ”Alliansens gröna röst”, trots att framgångarna under fem år med ministerportföljen lyst med sin frånvaro, fortsatt vänder blickarna mot miljöfrågorna har såklart sin förklaring. Centerpartiet bärs än i dag till stora delar av en generation vars politiska engagemang skapades kring kärnkraftsmotståndet. Miljöfrågor år 2011 är dock betydligt flummigare än när Centerpartiet med kärnkraftsmotståndet kunde dominera miljöområdet och i kraft av detta tidvis definiera svensk politik i stort. En månfärds styrka ligger inte enbart i utmaningens kittlande höjd, utan även i dess enkla avgränsning och kommunikativa storhet; Antingen flyger raketen till månen, eller så gör den inte det. På samma sätt har Sverige kärnkraft, eller så har vi inte det.
Ett ”grönare Sverige” kommer alltid att möta belackare som menar att insatserna är för få och att andra vägval hade gett större effekt. Sedan är ju ”Sveriges gröna röst” i dag en annan än just Alliansens, i alla fall enligt de flesta.
Självklart stärker höga miljöambitioner Centerpartiet. Men framtiden lär kräva mer än så. Ska Centerpartiet ha en chans att åter växa sig stort måste partiet tydligt utmana både Moderaterna och Socialdemokraterna. Då måste partiet ha en politik som kan skapa både fler jobb och större välfärd. Vill partiet dit så ska Annie Lööf prata; Jobb. Skatter. Kris. Då handlar om man så vill att, i modern politik, skapa en centerposition.
Gabriel Ehrling är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.