Förenta nationerna är en lekstuga för diktaturer, en tandlös och politiserad organisation som inte klarar av att sköta sitt uppdrag. Skurkstaterna har tagit över FN och den organisation som en gång skapades som en global problemlösare i en idealistisk tidsanda bör inte längre ses som en central del i den svenska utrikespolitiken. Det menar Fredrik Segerfeldt i sin kommande bok om FN och Sveriges förhållande till organisationen. Jag har haft förmånen att läsa manuset (utan förord och kommentarer) till den redan omtalade boken som möjliggjordes genom en insamling på internet.
I Sverige har det alltid funnits en vurm för FN och organisationen har marknadsförts som en god internationell aktör med hederliga avsikter. Ändå vet väldigt få hur FN fungerar och på vilka fundament systemet vilar. FN är långt ifrån en okomplicerad organisation och Segerfeldt lyfter några av de mycket viktiga och återkommande problemen som strukturen orsakat. Ett av de främsta är den politisering av organisationen som har växt fram och som gör att förhandlingarna ofta hamnar i dödläge. Ett annat är alla de beslut som fattas och konventioner som ratificeras inom FN men som saknar fungerande implementerings- och uppföljningsmekanismer. Processen att förhandla fram en konvention eller ett tilläggsprotokoll tar flera år, något som sedan är bortkastat när det inte finns resurser att se till att dessa åtaganden verkligen följs. En tredje kritik är att de negativa rättigheterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna jämställs med de positiva rättigheterna.
Ett annat problem som Segerfeldt lyfter fram är folkrätten och statssuveräniteten (det vill säga alla staters lika värde) som enligt FN-stadgan är okränkbar. Segerfeldt menar att detta tillåter stater att göra som de vill utan att någon annan stat har rätt eller möjlighet att gripa in, och att folkrätten således saknar ett individperspektiv. Detta är en del av folkrätten som ständigt utvecklas genom praxis. Den folkrättsliga principen skyldigheten att skydda (Responsibility to Protect eller R2P) är ett exempel på hur statssuveräniteten går att kringgå om en stat inte klarar av eller vägrar att skydda sin befolkning. Denna princip tillämpades när man antog en resolution för att upprättade en flygförbudszon över Libyen våren 2011, vilket var ett välkomnande steg i rätt riktning för folkrättslig praxis på området. Samtidigt kvarstår selektivitetsproblemet i det kollektiva säkerhetssystemet då vetomakten i säkerhetsrådet finns kvar. Detta är ett problem då det hindrar att de fall som tas upp behandlas och bedöms likvärdigt. Som kritik till den statscentrism som Segerfeldt hävdar kan man även peka på de folkrättsliga fall där de internationella domstolarna dömt stater för underlåtenhet, alltså att man negligerat en individ som blivit utsatt för brott mot de mänskliga rättigheterna, och således kunnat kringgå statssuveräniteten.
Efter en genomgång av de områden där FN misslyckats presenterar Segerfeldt ett alternativ till en ny svensk FN-politik. Istället för att fortsätta det arbete som bedrivs i dag inom FN bör vi istället skapa ett Demokratiernas Förbund, en organisation där endast likasinnade demokratier är välkomna och där stater med samma grundläggande värderingar kan samarbeta på samma områden som FN gör i dag. FN skulle kvarstå, men mer som en möjlighet att föra dialog med diktaturer.
Frågan är om vi verkligen behöver en till mellanstatlig organisation, och frågan är hur den skulle kunna utöva påtryckningar på de stater som man inte skulle ha någon som helst kontakt med inom organisationen då de inte anses som demokratiska. Skulle denna organisation diskutera och bekämpa problem som ligger utanför den egna intressesfären eller som inte berör de egna medlemsstaterna? Knappast. Ett demokratiernas förbund skulle kanske effektivisera arbetet och det skulle antagligen leda till att beslutsprocesserna blir mindre omfattande. Men frågan är vad konsekvenserna av ett nytt G8 eller G20 skulle bli, och hur detta skulle bemötas av de stater som utesluts ur demokratiklubben. Segerfeldt pekar även på de två funktioner som han anser att det nuvarande institutionella ramverket inte kan hantera: att hindra militära konflikter samt att främja den internationella normbildningen. Ett demokratiernas förbund skulle lyckas sämre med detta än vad FN gör i dag då de inte skulle kunna legitimera sina handlingar mot andra stater samt att normbildningen i större utsträckning skulle ses som ett politiskt verktyg istället för en internationell ordning.
De samarbeten och relationer som FN byggt upp under sin existens är nödvändiga och oersättliga. FN är i dag den enda organisationen som kan legitimera militära interventioner genom majoriteten av värdens stater finns representerade i verksamheten. Det är, precis som Segerfeldt skriver, en arena för möten och dialog mellan olika stater men även en verksamhet som erbjuder omfattande forskning som medlemsstaterna är dåliga på att utnyttja.
Den kritik som förts fram mot FN är inte alltid konsekvent och det är svårt att ha en enkel ideologisk lösning på ett komplext problem. Vad vi istället behöver är en debatt kring svensk utrikespolitik och vilket långsiktigt förhållningssätt Sverige bör ha till FN, oavsett regering. Om vi brinner för internationell solidaritet, demokrati och mänskliga rättigheter måste vi diskutera hur dessa på bästa sätt kan uppnås och vilka medel vi ska använda. Sveriges förhållande till FN bör problematiseras, och då inte enbart det ekonomiska stödet utan även kunskapen om systemet och hur det kan effektiviseras. Segerfeldts bidrag är därför både efterlängtat och nödvändigt i debatten kring internationella organisationers roll och vilket förtroende och vilka resurser de bör åtnjuta i förhållande till vad de åstadkommer. Den tilltro som tillskrivs organisationen kanske bör revideras, samtidigt som den inte är ogrundad. FN:s verksamhet när det kommer till krishantering och katastrofhjälp saknar motsvarighet. Flera av FN-organen fungerar utmärkt och de av FN etablerade krigstribunalerna ICTR och ICTY dömer än i dag krigsförbrytare från Rwanda och Jugoslavien.
Slutsatsen är således att vi är i behov av en debatt kring de internationella organisationernas roll och vilken funktion de ska fylla. Det vore nyttigt för svensk utrikes- och säkerhetspolitik att inte bara revidera sin hållning till FN utan även till andra närliggande organisationer. Ska EU verkligen vara en säkerhetspolitisk aktör? Och ska Sverige fortsätta stå utanför NATO? Bortom den ibland något tillspetsade och överdrivna retoriken är Segerfeldts bok ett välkommet bidrag i debatten, som förhoppningsvis såväl FN-kramare som fiender tar sig tid att läsa.
Fredrik Segerfeldts bok FN-Spruckna drömmar släpps på Hydra Förlag under hösten.
Emilie af Jochnick är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.