När den amerikanske romanförfattaren Jonathan Safran Foer fick barn bestämde han sig för att ta reda på om det var försvarbart att utfodra denna sin avkomma med animaliskt protein. Tre års grävande resulterade i en reportagebok om kött. Och inte oväntat blev både barn och författare vegetarianer.
Frågan är förstås varför den här boken behövs. Vi vet ju på ett ungefär hur det går till när det billiga köttet vi oftast äter produceras. Vi vet vad köttindustrin gör med klimatet och miljön. Hur de enorma mängderna gödsel övergöder och förgiftar marker, sjöar och hav. Och väntar vi kanske inte på att en ny världsomfattande epidemi ska bryta ut, vars ursprung med största sannolikhet kommer att lokaliseras till den industriella djurhållningen? Med jämna mellanrum nås vi av rapporter om fastspända suggor, om brutala djurtransporter, om plågsamma slaktmetoder.
Vi vet att de allra flesta karréer, filéer och fransyskor vi sätter i oss kommer från djur som avlats fram för det enda syftet att bli till så mycket kött som möjligt. Djur som ges antibiotika i förebyggande syfte, vilket påskyndar utbredningen av antibiotikaresistens, djur som matas med foder som förstör deras matsmältning – men får dem att växa snabbare. Vi vet, ändå äter vi bara mer och mer kött.
Enstaka dokumentärer och sporadiska nyhetsinslag kan man skaka av sig. Vetskapen kan förträngas när man sätter tänderna i ännu ett saftigt kycklingbröst. Men Safran Foer lägger omsorgsfullt ihop argumenten. Som den begåvade reportageskribent han visar sig vara, varvar han grymma detaljer med skrämmande statistik. Läsaren tvingas tänka tankarna till slut och erkänna hur brutal och ohållbar den industrialiserade köttproduktionen är.
Inramningen är ett lite pretentiöst filosoferande kring vårt förhållande till husdjur, kött, mat, smak, måltider och traditioner. Det är inte ointressant men tillför heller inte så mycket. Den dokumentära stommen är å andra sidan solid, och har sannolikt förvandlat mer än en skamsen köttätare till frimodig vegetarian.
Susanna Birgersson