Skip to content

Liberalismen i våra fienders ögon

Att betrakta vilka det är som förenas i kritiken av liberalismen är troligtvis ett av de starkaste argumenten för liberalismen värde under 2000-talet, skriver Adam Cwejman.

Atomisering, individualisering, fragmentering, gemenskapens död, samhällets slut, det offentliga rummets förstörelse, nationens undergång, kulturens död, kommersialiseringens intåg, marknadssamhället monotoni, homo economicus.

Kärt barn har många epitet som man visst inte brukar säga.

Lägg all kritik av liberalismen i en stor tombola. Snurra ordentligt och placera därefter slumpmässigt ut kritiken i långa rader. Den kritik vars avsändare är nationalister eller vänsterradikaler kan svårligen skiljas åt. Varför? Eftersom kritiken är densamma. Den skjuter in sig på samma del av den liberala ideologin och dess uttryck i det moderna samhället.

Kritiken mot liberalismen är skrämmande homogen. Skrämmande eftersom det troligtvis säger mer om kritikerna än om liberalismen. Homogen eftersom såväl nationalister, vänsterextremister och religiösa fundamentalister ofta säger samma sak.

Drömmen om marknadens och liberalismens undergång lever och frodas. Den 22 februari knyter Åsa Linderborg i Aftonbladet samman protesterna i Sydeuropa mot nedskärningar i finanskrisens spår med protesterna i Nordafrika mot diktatoriska regimer. Linderborg jämför drömmen om revolutionen mot kapitalism med den nordafrikanska strävan efter demokratiska fri- och rättigheter. Äpplen och päron utbrister man spontant. Emellertid säger hennes jämförelse väldigt mycket om kritiken mot liberalismen. Protesterna i Grekland och Nordafrika inordnas i den större konflikten mellan världskapitalismen och dess motståndare. Denna binära konfliktlinje går som en röd tråd genom kritiken mot liberalismen.

Den franske radikale traditionalisten Alain de Benoist beskrev globaliseringen som ett västerländskt virus, som medelst kapitalismen slår sönder lokala kulturer och traditioner.  Idéerna hör lika väl hemma hos globaliseringskritiska vänsterintellektuella. Den tongivande svenska traditionalistbloggaren Oskorei skrev i ett inlägg från juni 2007 om individualismens konsekvenser:

”Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar”

Känns resonemanget igen?  I en postkolonial värld där varje folk ska ha sitt eget självbestämmande bortom den globala kapitalismen är västerländsk demokrati och marknadsekonomi blott den subtila förlängningen av kolonialismen. I denna analys förenas nationalister som söker den organiska gemenskapen och vänstern som söker sig bortom kapitalismens klor. Lägg därtill de religiösa extremister som söker skapa religiösa teokratier. Den franske filosofen Michel Foucaults proklamerade entusiastiskt inför den islamistiska revolutionen i Iran 1979 att det var ”den första stora resningen mot de globala systemen”.  Bevekelsegrunderna är åtskilda men förenas till slut alltid i sin kritik mot individperspektivet och marknaden.

Det är precis detta som förenar högerradikalismen och vänsternostalgikerna: en grundläggande skepsis mot att medborgare idag inte är medborgare utan enbart konsumenter i ett samhälle där de fritt tillåts välja och verka utan påtvingade gemenskaper. Människor bortom klasskampen, nationen och gud är inte längre människor, de är endast virriga konsumenter i mammons grepp. Rädslan är förståelig. Det finns få saker som skapat så enorma möjligheter att välja bort nationen, religionen och klassen som det moderna marknadssamhället. I samma inlägg som citerades ovan sammanfattade Oskorei den nya högern:

”Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål.”

Det är inte en slump att Chavezregimens motto är ”Patria, Socialismo, ó Muerte!” (faderlandet, socialismen eller döden!). Det nationella självbestämmandet blir en integrerad del av idén om en socialism bortom världsordningen, en självständig väg som många vill kalla den. Vänsterorganisationer som Hands of Venezuela går Chavezregimens ärenden i väst och rentvår den gradvisa nedmonteringen av de demokratiska institutionerna i Venezuela. En av de nutida trotskister som anses stå närmast Leon Trotskijs idéer är britten Alan Woods, troligtvis mest känd i Venezuela som Chavez husideolog. I en intervju med Wales Online mässar Woods:”I admire his Bolivarian revolution /…/ but if I have any criticism it is that the process is going too slowly.”

Många på vänsterkanten insåg tidigt att västs alltför stabilt borgerliga och kapitalistiska samhällen var för svåra att omvända. Istället såg man med förhoppning på den jungfrumark som öppnades i de nyligen avkoloniserade länderna. Den förhoppningen finns fortfarande kvar och gör sig titt som tätt påmind. Samma vurm finns från traditionalister och nationalister som med avund ser på radikala populister i fattiga länder som förkastar liberalism och västerländskt inflytande för att istället sätta staten (folket förkroppsligat, givetvis) i det främsta rummet.

Varför är det meningsfullt att påminna om de kopplingar som jag gör ovan? Egentligen en trivial anledning.  Att betrakta vilka det är som förenas i kritiken av liberalismen är troligtvis ett av de starkaste argumenten för liberalismen värde under 2000-talet. Att spegla sig i sin ideologiska fiendes ögon är ibland mer nyttigt än vad man kan tro. Kritiken (och kritikerna!) mot globaliseringen, marknaden, kapitalismen, individens frigörelse säger det mesta som behöver sägas om varför det är vettigt att fortsätta försvara liberala idéer.

Adam Cwejman är förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet.