INTERVJU
Per Hånell träffar Widar Andersson, socialdemokratisk debattör och förespråkare för valfrihet och alternativa driftsformer i välfärden.
Vad tycker du om de reformer som snart ska genomföras i grund- och gymnasieskola?
– Ganska positivt, tidigare var det rätt mycket lull-lull med alla lokala planer. En del behöver styras upp så att skattepengarna används bättre samt att skolan höjer sina resultat. Men det får heller inte bli för strikt så att vi återgår till en skola där inte alla är välkomna eller får hjälp. Bättre kriterier för betygen är väl vettigt men ansvarstagandet för eleverna ska fasas in successivt så jag tror inte på att ge betyg alltför tidigt.
Vad tycker du om Alliansens skolpolitik hittills?
– Mest gott men lite ibland för mycket bakåt även om det är ett starkt driv framåt.Folkpartiet har genomfört sin agenda i ett rasande tempo men skolvärlden är en trög koloss som tar tid att ändra och där kan vissa politiker ibland te sig lite naiva. Att ställa högre krav samtidigt som stor frihet behålls är positivt men jag tycker också att Folkpartiet smygförstatligar grundskolan baklänges via regelstyrning. Man får aldrig glömma att det allra viktigaste i alla skolor alltid är mötet mellan eleverna och lärarna ochdet kan inte kontrolleras via prov och kvantitativa restriktioner.
Du är inte rädd för att stora konglomerat skor sig på skolpengen?
– Nej, det är fel att stirra sig blind på ägandet. Det är både fördyrande och fördummande att inte förhålla sig neutral till huvudmannaskapet. Elevernas bästa måste ju först och främst stå i centrum. Vi ska ha lagar och regler som ska följas så att det alltid är en bra arbetsmiljö på skolorna men vi politiker ska aldrig lägga oss i hur många elever det ska vara i en klass och så vidare, de detaljerna får skolorna sköta själva.
Finland har oftast bättre resultat än Sverige i undersökningar som PISA, varför är det så?
– Det vet väl ingen helt självklart men visst är det så att de har en annan befälsstruktur i Finland än vi har. Lärarna är mer av en auktoritet än i Sverige. Vi har ju också haft målsättningen att alla elever ska klara en väldigt teoretisk skola till skillnad från många andra länder.
Brukar du skriva om svensk skola som ledarskribent?
– Det händer, jag har i stort sett mandat att skriva vad jag vill. Betyg och lärarbehörighet har varit på tapeten länge nu liksom det här med att bära eller inte bära en viss klädsel. Att elever måste få lära sig saker de kan använda i verkliga livet är också viktigt, där tror jag att lärlingsutbildningarna kan fylla en stor funktion. Alla behöver inte bli akademiker, det finns tiotusentals sätt att leva på och det viktigaste är att man trivs med det, är en del av samhället och kan försörja sig. De stora berättelsernas tid är över. Vi är inte objekt utan vill vara subjekt. Vi skapar våra egna berättelser.
Har du själv haft någon pedagogiskt förebild då du gick i skolan?
– En av utbildarna på befälsskolan på saligen insomnade I3 i Örebro har gjort ett bestående intryck på mig. Sedan ungdomsåren i det militära är jag noga med att reda ut syfte och mål när jag när jag förbereder mig för föreläsningar, debatter och andra uppdrag.
Nu införs en högskoleförberedande gymnasieexamen samt en yrkesexamen.
– Jag har inga bestämda uppfattningar om just gymnasieexamen. Känns lite retro, för övrigt en allmän invändning jag har mot delar av skolreformandan. Tanken kan väl inte vara att elever som kör i sista tentan ska smita ut bakvägen som förr?
Flera tror att elevernas rätt att själva välja skolor bidragit till den generellt låga kvalitetsnivån jämfört med andra länder?
– Rätten att välja skolor har inte med den låga kvalitetsnivån att göra. Problemet är att eleverna har för dåliga skolor att välja mellan.
Hur skulle du definiera begreppet pedagogik?
– Att få igång motorn hos människor. Att skapa lusten att vilja lära sig mer. Sedan behövs tydlighet och struktur att sortera sina kunskaper och förstå vad man kan använda dem till.
Jag gick själv armens befälsskola som sagt när jag var 16 år och där lärde jag mig att alltid ha ett tydligt syfte och mål med alla uppgifter som gavs.
Du har varit ordförande för Friskolornas Riksförbund, hur var det?
– Det var roligt. Friskolan är ju egentligen en borgerlig idé men jag har alltid trott att det går att kombinera det skattefinansierade med det privata så länge det gagnar allmännyttan. För mig går det tillbaka ända till tiden då jag arbetade med Hassela Solidaritet som var ett behandlingshem i form av aktiebolag på 1970-talet och det var inte alltid så lätt att försvara på den tiden det ska jag säga. Men det fanns ju vissa andra som inte hade problem med joint venture som till exempel Rune Molin, LO:s andreman under många år. På tidigt 1990-tal när idén om friskolor började rota sig, Socialdemokraterna hade ju själva varit inne en del på alternativ pedagogik och sådär, så röstade jag som ende socialdemokrat med de borgerliga för friskolereformen som de flesta idag tar för given.