Den huvudsakliga invändningen mot en sammanslagning är politisk. Partierna i Alliansen är i stort behov av förnyelse, skriver Svend Dahl.
Både Centern och Folkpartiet säger sig idag stå för liberalismen i svensk politik. Med ganska liten framgång, bör väl tilläggas. För Folkpartiets del har socialliberalismen bytts ut mot hårdare tag mot än det ena än det andra. Och för Centerns del, ja där tappades väl liberalismen bort i takt med att högen av departementspromemorior i näringsdepartementet växte.
Inte undra på att nya partigrupperingar känns lockande för många liberaler. För en del handlar det om att starta om från grunden i Liberaldemokraterna. Det återstår att se om Liberaldemokraterna kommer att utvecklas till ett traditionellt parti som satsar på att komma in i riksdagen. Men om partigrundarna har sådana ambitioner, får de sannolikt vara beredda att, precis som Sverigedemokraterna, ägna ett par mandatperioder åt att bygga upp en partiorganisation genom att sitta i fullmäktige runt om i Sverige. För andra ligger lösningen på de liberala problemen i en sammanslagning av Centern och Folkpartiet.
Politiskt är förutsättningarna för en sammanslagning bättre än tidigare. Inte mycket skiljer partierna åt i sak. Sannolikt är åsiktsskillnader redan idag större inom respektive parti än vad de är på programnivå mellan partierna.
Men värdet ligger nog framförallt i att en partisammanslagning skulle undanröja hotet från fyraprocentsspärren. Att åka ur riksdagen är ju en högst påtaglig risk för Centerpartiet idag, precis som det var för Folkpartiet för några år sedan. En annan möjlig fördel är att ett sammanslaget parti skulle kunna bli en välbehövlig motvikt till Moderaterna i allianssamarbetet.
En sammanslagning skulle inte ens behöva vara särskilt svår att genomföra. I stället för att inleda med ett fullständigt organisatorisk samgående kan man börja med att i god tid före nästa val fatta beslut om att bilda en teknisk valallians inför valet 2014. Det innebär att Centern och Folkpartiet skulle gå till val under en gemensam partibeteckning: Liberala listan – alliansens liberala röst, eller något i den stilen.
På så sätt blir det möjligt både att profilera sig gemensamt och eliminera hotet från riksdagsspärren utan att snabbt genomföra ett organisatoriskt samgående. En sådan lösning skulle göra det möjligt att låta den gemensamma identiteten växa fram successivt.
Förra gången ett samgående mellan Centern och Folkpartiet diskuterades – hösten 1973 – föll det på just de stora kulturella skillnaderna mellan partierna. Folkrörelsen från landet litade inte på akademikerna från storstaden. Och visst finns de kulturella skillnaderna fortfarande. Vad som talar för att det skulle gå lättare om man försökte idag är dock att den misstro som fanns mellan de borgerliga partierna i början av 1970-talet till stor del försvunnit.
Dessutom har det blivit uppenbart att partiaktivister idag är beredda att acceptera stora förändringar av sina partier om det kan ge fördelar i form av politisk makt eller goda valresultat. Det är ju väldigt få moderater, folkpartister och centerpartister, eller för all del miljöpartister, som lämnat sina respektive partier i protest mot de senaste årens ganska dramatiska politiska kursomläggningar. Därför kan man argumentera för att de partiaktiva även skulle vara beredda att acceptera den typ av organisatoriska förändringar som exempelvis ett valtekniskt samarbete eller en regelrätt partisammanslagning skulle innebära. I varje fall så länge de kan se potentiella fördelar i form av mer inflytande och fler förtroendeposter framför sig.
Samtidigt ska man komma ihåg att det är en sak att ändra politik, en helt annan sak att ändra organisationer. Det ena kan man ha åsikter om, det andra handlar om förtroendeuppdrag och politiska karriärvägar. Om man satsat en stor del av sitt liv på att vara politiskt aktiv, fått några bra förtroendeuppdrag och kanske ser chansen att bli nämndordförande eller till och med kommunalråd, har man små incitament att ställa upp på stora organisatoriska förändringar. För vad en partisammanslagning innebär är ju att den hierarki som man anpassat sig till, och lärt sig att manövrera i, plötsligt ersätts av en annan där konkurrenssituationen riskerar att se helt annorlunda ut. Det är dessa mekanismer som får statsvetare att tala om att den organisatoriska överlevnaden efter en tid blir det viktigaste målet för varje parti, viktigare än både politik och makt.
Risken är med andra ord att man genom att börja tala om organisatorisk samverkan sätter krafter i rullning som kan ta bort mycket av värdet med gemensamma valsedlar eller en partisammanslagning. Ett närmare samarbete riskerar att leda till både internt missnöje och till att personer lämnar partiet. Så blir ett plus ett plötsligt mindre än två. Det är sannolikt denna kalkyl som fått allianspartierna att kategoriskt avfärda Svenska Dagbladets förslag om att de skulle ingå en formell valallians.
Frågan är dock om de organisatoriska riskerna inte kan vara värda att ta. Det största hotet mot partiernas organisatoriska överlevnad är ändå fyraprocentsspärren, vilket kan tänkas öppna för en viss acceptans av organisatoriskt nytänkande.
Min huvudsakliga invändning mot ett samgående mellan Centern och Folkpartiet är snarare politisk. Inte för att skillnaderna mellan partierna är för stora, snarare tvärtom.
Både Centern och Folkpartiet är i ett skriande behov av politisk nytänkande. Centern saknar nästan helt profilfrågor. Folkpartiet har en – skolan. Att då tro att en partisammanslagning skulle lösa problemen är visserligen symptomatiskt för dagens PR-styrda politik, men knappast en lösning på de underliggande problemen. En ny snygg förpackning kommer inte att lösa bristen på sakpolitisk identitet.
Båda partierna måste bestämma sig för vad de egentligen vill vara. För Centerns del handlar det om man vill vara ett parti för småföretagare och människor på landsbygden eller ett parti som konkurrerar med Miljöpartiet om storstadsväljarna. Att det på sikt går att förena det kommunala Centerpartiet med Stureplanscentern är faktiskt långtifrån säkert. Folkpartiet måste på motsvarande sätt bestämma sig för om man vill vara ett parti som tar upp avlagda moderatfrågor som kärnkraft, vänskatt och försvar, om man vill vara partiet för borgerliga värden som flit och bildning eller om man ska försöka hitta tillbaka till den socialliberala rollen i svensk politik.
Men frågan handlar också om hur man ska förhålla sig till blockpolitiken. Idag är alliansen det självklara instrumentet att nå inflytandet. Men både Folkpartiet och Centern skulle kunna inta en position mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Historiskt är rollen knappast främmande för Centern och Folkpartiet. Och att det som vågmästare går att nå stort politiskt inflytande visar ju inte minst Miljöpartiets framgångar under Göran Perssons sista regeringsår.
Många av de vägval som jag skisserat är knappast ideala om man vill se mer av liberal ideologi i svensk politik. Men en diskussion kring dessa frågor skulle nog vara en bättre grund för en nystart för Centern och Folkpartiet än ett samgående.
Svend Dahl är doktorand i statsvetenskap vid Stockholms Universitet.