Skip to content

Det faustianska valet

Liberalismen har segrat som princip, men riskerar i processen att tömmas på innehåll. Borgerligheten måste arbeta hårt för att vinna tillbaka sin pantsatta själ, skriver Martin Ådahl.

Det var Mona Sahlin som sa det först men vid det här laget har det upprepats till leda; alla utom SD var förlorare i valet 2010. Största förloraren var kanske Sahlin själv, Socialdemokraterna och hennes rödgröna alternativ. Men även de små Allianspartierna förlorade till Reinfeldt, som i sin tur förlorade egen majoritet. MP ökade, men inte så mycket som man hoppades och ser ut att gå miste om både ministertaburetter och att definiera eftervalsdebattens spin.

Ett annat sätt att beskriva det är att valets största förlorare är Liberalismen.

Det låter säkert absurt i vissa öron. Detta är trots allt valet då den socialdemokratiska makthegemonin i Sverige definitivt bröts, då en borgerlig regering fick mandat att sitta ytterligare åtta år. En regering där åtminstone tre av fyra partier bekänt sig till liberalis- men.

Dessutom är ju majoriteten av svenskarna numera liberaler. FORES lät under försommaren genomföra en opinionsundersökning om väljarnas syn på liberalism. I denna ansåg sig sex av tio vara liberala. Sett till par- tipreferens tyckte sympatisörerna i högre utsträckning än andra att just den egna partiledaren var liberal. Inalles fann vi att nästan alla vill vara mer eller min- dre liberala. Samtidigt kunde runt hälften av de tillfrå- gade inte förklara varför de ansåg sig vara liberala.

En debatt i Almedalen mellan Maud Olofsson och Peter Eriksson exponerade samma problem. Under hela diskussionen försökte Peter Eriksson ärligt visa sin trohet mot liberalismen och intyga en historisk omsvängning av MP:s officiella syn på ideologi. Men på frågan om vilken stor liberal reform han efterlyste nämnde han feed-in-tariffer för enskilda vindkraftverk. När han ombads att uppge sin personliga liberala förebild blev svaret Nelson Mandela.

Enkelt uttryckt har liberalismen segrat som princip, men riskerar i processen att tömmas på innehåll.

Valet 2010 avspeglar konsekvenserna av borgerlighetens faustianska val inför en socialdemokratisk hegemoni: behålla sin liberala själ eller vinna makten.

I nästan trettio år, från slutet av sjuttiotalet och fram till 2006, var borgerligheten inriktad på att S maktinnehav inte skulle kunna brytas annat än av kortlivade, svaga borgerliga regeringar. Istället slog man vakt om att vara ideologiskt pådrivande. Jämför Carl Bildts och Bengt Westerbergs gärning med Reinfeldts och Björklunds, ideologiskt och maktmässigt.

Borgerlighetens principryttardecennier framhävs ofta som ett misslyckande, men de resulterade i ett reformprogram som liberaliserade Sverige snabbare än många europeiska grannländer. Det räcker inte med att nämna allt det som liberalerna drev och S fullföljde: reformeringen av offentlig sektor på 1990-talet, budgetdisciplin, låginflation och oberoende riksbank, EU-medlemskap, reklam-TV, grön skatteväxling, avreglering av produktmarknaderna, med mera. Utan denna ideologiska linje hade sannolikt inte heller svenska privatpersoner och kommuner inlett den valfrihetsrevolution underifrån som hela världen nu intresserar sig för; försöken med fria dagis, friskolor och vårdpeng.

med fredrik reiNfeldt och aNderS borg bestämde sig Moderaterna att välja makten. I vissa ögon handlade det om att byta skepnad men behålla innehåll, i andra att faktiskt växla spår till en ny socialkonservatism – ett skifte Borg skissade på i en artikel i Svensk Linje redan på 1990-talet.

Under deras första mandatperiod ledde detta otvetydigt till liberala landvinningar. Svenskarna ändrade syn på inkomstskatten. Det är omvälvande att alla partier 2010 gick till val på att sänka skat- ten. Det brukade heta att i USA vinns inga val på att höja skatten och i Sverige inga på att sänka den. En rad tydligt liberala reformer sjösattes, även om de av Reinfeldt enbart beskrevs i praktiska och pragmatiska ordalag: lagen om valfrihet i vården, RUT-avdraget, Apoteksmonopolets avskaffande, arbetskraftsinvand- ring. T o m debatterna om FRA och fildelning, trots att de slutade i nederlag för den liberala sidan, visade på en ovanligt livaktig frihetlig ådra i Sverige.

Men i årets valrörelse blev bristerna i det nya faustianska valet tydliga. Sverige hade gått igenom Finanskrisen nästan utan kris i bankerna men desto större kris i industrin. Utanför Stockholm hade arbetslösheten skjutit i höjden utan att regeringen valt några av de strukturre- former som prövats i andra länder med arbetslöshetskris: liberaliserad arbetsmarknad, reformerad lönebildning och sänkta arbetsgivaravgifter. Det Anders Borg gjorde var att fortsätta sänka inkomstskatten, öka arbetsmarknadsåt- gärderna och undvika skuldkris.

I det gamla Sverige med en ideologiskt naiv men liberal borgerlighet hade arbetslöshetskrisen skapat en våldsam debatt, där krav rests på riktiga reformer. En ny lång period av massarbetslöshet utmålats som ett oacceptabelt hot. Till deras försvar måste erkännas att en sådan debatt försökte föras av Centerpartiet.

Men i det nymoderata Sverige sade samtliga partier att de ville göra allt för jobben – varpå de föreslog att sänka inkomstskatten lite mer, öka arbets- marknadsåtgärderna lite mer och till varje pris undvika skuldkris. Debatten dog i praktiken tidigt och valet kom att handla om allt annat: bensinskatt, bur-kor, föräldrar i klassrummet och till sist, till hela Sveriges förfång, invandring och extremism – en fråga som knappt fanns på väljarnas radar när valrörelsen började. Plånboksfrågorna stod i fokus, med skattesänkartävlingen för pensionärer som hetaste strid. Det enda genomgående temat var diskussionen om regeringsduglighet.

Ingen av mandatperiodens frihetsre-former utom RUT stod på valagendan. Andra frihetsfrågor drevs utan gehör och ibland utan entusiasm enbart av de mindre borgerliga partierna, utan belöning i opinionen.

Ännu mindre talade partiledarna om individens frihet och möjligheter, om den vanliga människans kamp mot staten för ”egenmakt”, om öppenhet och tolerans, om globalisering och internationalise- ring. Kvar stod främst arbetslinjen och att kunna leva på sin lön. Reinfeldt och Borg sa öppet att de anammat den gamla socialdemokratiska grundideologin.

Ogenerat lyftes hela galleriet med gråsossar från Erlander till Feldt fram som förebilder. De nämnde ordet liberal mer sällan än MP:s företrädare, trots ordets nya allmänna acceptans.

Detta var inte nödvändigtvis vad väljarna önskade – trots att över 60 procent av valmanskåren valde de två största partierna.

Dagen efter valet ställde SVT Rapport frågan till folk på gatan – varför gick det så dåligt för Socialdemokraterna? Svaren var på intet sätt uppseendeväckande. Det handlade om Mona Sahlins ledarskap och partiets oförmåga att locka medelklassväljarna. En kvinna uttryckte det som att S ”hade missat det här med ideologi”.

Bland den politiska tyckareliten var budskapet tidigt detsamma. Det saknas ideologi i valrörelsen! Det är för mycket ekonomism, taktik och pragmatiska avväganden! För lite av visioner, värderingar och ideologi! Samma grupp kunde samtidigt inte få nog av alla opinionsundersökningar eller bedömningar av partiledarnas framträdande, regeringsduglighet och strategi.

Politikerna framhöll pliktskyldigt att de gärna ville diskutera ideologi och värderingar. I TV4 fick åtminstone Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin chansen att debattera ideologi. Den ena hatade orättvisor, den andre vill ge medborgarna mer makt. Sedan var det liksom nog sagt om det. Därefter följde beskyllningar om att det ena partiet var ett miljonärsparti och att det andra ett bidragsparti. More of the same, mer av siffror och triangulerad, Schlingmann-märkt retorik.

Det har sagts att det är historiskt att socialdemokratin nu parkerat på 30-procentsstrecket. Men det går också, utan att helt göra våld på verkligheten, att hävda att vi aldrig haft en så stor socialkonservativ majoritet i Sverige – över 65 procent – eller en så liten liberal opposition – under 15 procent – som valet 2010.

Foto Claes Crantz/Flickr

Valet har lämnat oss med två baksmällor. Båda är extremt allvarliga och båda belyser behovet av att mobilisera de liberaler som enligt FORES mätning utgör större delen av befolkningen.

Den ena är Sd:s intåg i politiken på allvar, med riksdagen som plattform och som en kil mellan blocken som omöjliggör majoriteter. Det finns ytterst få exempel i Europa på att ett främlingsfientliga partier av SD:s välorganiserade typ försvinner efter en mandatperiod (Polen är det enda landet där så skett i modern tid). Efter ett tag brukar rasisterna börja hata varandra lika mycket som de hatar andra, men en snabb självkol- laps som Ian & Berts NyD på 1990-talet är inte troligt med Åkesson & Söder. De har jobbat som en slags superdisciplinerad kommunistcell sedan de tog över partiet från BSS stöveltrampare. Det kommer att krävas en kampanj av nästan episka proportioner, där allt det bästa ur Sveriges traditioner och civilsamhälle mobiliseras generöst och förbehållslöst, för att stoppa det baklängesåkande expresståg som SD utgör.

Sd kombinerar rasism, globaliseringsmotstånd och folkhemsnostalgi – en kombination som inte funnits i Sverige sedan 1930-talet. Att stoppa SD som politisk kraft och agendasättare är inte bara avgörande för Sveriges självbild och för ett av vårt lands liberala grundfundament, de öppna gränserna. Det påverkar även för borgerlighetens möjlighet att utgöra ett majoritetsalternativ.

Den andra baksmällan är jobbkrisen. Den debatt som aldrig kom igång under valrörelsen går nu inte längre att undvika. ”Facts are stubborn things” som John Adams sa, och kommande månader och år riskerar siffrorna för arbetslöshet och utanförskap att ligga envist högt. Till slut kommer Sverige konfronteras med alla de strukturreformer man ryggat för, eftersom de varit ideologiskt rättrådiga, men politiskt inkorrekta. Där jobbkrisen finns gror även extrempopulismen. Med stela arbetsmarknader slår jobbkrisen hårdast mot just invandrare. Därmed flätas uppdraget samman med kampen mot SD.

Borgerligheten har på nytt vunnit makten. Nu måste den arbeta extra hårt för att också vinna tillbaka sin pantsatta liberala själ.

Martin Ådahl är chef för den gröna och liberala tankesmedjan FORES.