För fem år sedan gjorde Riksrevisionen en översyn av integrationspolitiken i Sverige. Rapporten gavs namnet Från invandrarpolitik till invandrarpolitik, vilket skulle symbolisera resultatet av omläggningen av den gamla politiken som gjordes 1997. Men som titeln omedvetet skvallrade om visade sig denna omläggning bara vara en upprepning av den gamla och miss- lyckade politiken med samma resultat: ett växande utanförskap för allt fler personer som har flyttat eller flytt till vårt land.
I genomsnitt har knappt 30 procent av flyktingar och andra skyddsbehövande och deras anhöriga ett arbete efter tre år i Sverige. Mediantiden från uppe- hållstillstånd till arbete är sju år. Trögheten i den svenska integrationen symboliserar både ett enormt slöseri med människors kapacitet men också stora strukturella problem.
Alla tillgängliga prognoser visar på att vi går mot en demografisk utmaning av stora mått. Hur man än räknar och analyserar kommer vi att få en allt större del äldre av befolkningen, vars pensioner och omsorg ska försörjas av en allt mindre andel människor i arbetsför ålder. Att de flesta andra EU- och OECD-länder har samma problem är en klen tröst. Snarare understryker det den tillta- gande konkurrensen om personer som vill komma till våra länder. Exempelvis håller norska kommuner aktivt på med att ragga arbetskraft från Sverige. Och i flera svenska kommuner är problemen redan en realitet. En majoritet av Sveriges kommuner brottas med negativa befolkningssiffror och snabbt åldrande befolkning.
Det kommunala skatteutjämningssystemet – för några år sedan ett av Moderaternas största röda skynken – är i många fall räddningsplankan. Om inte det fanns skulle flera kommuner i princip ha gått omkull. Med allt för få personer i arbetsför ålder kan inte välfärden upprätthållas. Här spelar invandringen en avgörande skillnad. I dag är en av fyra läkare i Sverige utrikes födda. Och faktum är att den relativt sett låga invandring som förekommer idag i sig är det som håller befolkningssiffrorna på hyfsade nivåer i flertalet kommuner. Det är inte bara ett landsbygdsfenomen. Både Göteborg och Malmö skulle haft negativ befolkningsutveckling om det inte vore för invandring.
Högre födelsetal kan teoretiskt sett rätta till problemen på mycket lång sikt. En annan lösning är ett slags förnyad regionalpolitik, med större fokus på en arbetsmarknad som är mer flexibel och rörlig – även i geografiska termer. Sedan EU-inträdet är det dock av konkurrensskäl svårt att subventionera sig till en uppåtgående befolkningskurva. Inte ens de kommuner som fullt lagligt betalar av folks studieskulder om de bosätter sig där i minst 10 år, märker några betydande resultat. Desto enklare att hoppas på högre sysselsätt- ning, ökad produktivitet och senare pensionering för de som kan jobba längre. Flera norrländska glesbygdskommuner hade ändå under 2009 och första kvartalen i år svårt att täcka arbetskraftsbehov inom många sek- torer. Fråga gruvbolagen, till exempel, som förgäves haft vakanser utannonserade det senaste året. Detta trots finanskris och hög arbetslöshet.
Oavsett vilket: utan invandring kommer inte befolkningsunderlaget att räcka i en majoritet av Sveriges kommuner.
Den Debatt som idag florerar i kölvattnet till främlingsfientliga partiers framfart i Sverige försöker ofta – förstärkta av det dåliga konjunkturläget – göra gällande att ökad invandring leder till ökad arbetslöshet och högre sociala utgifter. Så är inte verkligheten. Forskningsrapport efter forskningsrapport visar att kommuner och regioner som har hög grad av invandring och lyckas med integrationen har högre tillväxt än de som inte attraherar invandrare.
Sett till fakta borde debatten om invandringens vara eller icke vara varit överspelad för länge sedan. Istället borde diskussionen handla om hur ett sam- hälle som tappar fler och fler aktiva ska fortsätta utvecklas, växa och klara välfärden. I en färsk studie från FORES – Svenska kommuners behov av invandring – undersöker vi ökad invandring såsom en av de få tillgängliga vägar som ligger öppen för att vända befolkningstrenderna och täcka arbetskraftsbehoven. Utmaningen som vi identifierar är enkelt uttryckt att lyckas ta bättre vara på invandringen genom att alla i arbetsför ålder som kommer hit också arbetar. Paradoxalt nog har de kommuner som har störst problem på papperet också de bästa förutsättningarna för att lyckas. De små svenska landsbygdskommunerna har i de allra flesta fall starka lokala nätverk, som inkluderar näringsliv och ideella organisationer och i några fall invandrare med samma bakgrund. Faktorer vi vet är viktiga för att nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden.
Sveriges kommuner bör därför enligt vår mening sluta ställa frågan vad invandrare kan göra för dem, utan istället fråga sig vad de själva kan göra för att locka nya människor och ny kompetens. men också nationellt behövs strukturella åtgärder. I vår studie pekar vi på flera faktorer som kan underlätta en snabb och lyckosam integration av utlandsfödda på svensk arbetsmarknad, såsom sänkta arbetsgivaravgifter, flexiblare arbetsrätt och lokalt eller sektoriellt anpassad SFI-undervisning.
Regeringen har sänkt trösklarna in till arbets- marknaden och infört nystartsjobb och instegsjobb. Dessa åtgärder har gjort störst nytta för dem som behöver det allra mest och som har svårast att ta sig ut på arbetsmarknaden, många av dem utrikesfödda. Förutsättningar för företagande på orter med utbrett utanförskap förbättrats genom nystartskontor, ökade mikrolån och rådgivning. Trots finanskrisen var fler utrikes födda sysselsatta 2009 jämfört med 2006.
Det är svårt att sia om det hjälper att som regeringen nu gör ändrar semantik och börjar prata om etablerings– istället för integrationspolitik. Men ordets makt kan vara stor. Den tilltagande bristen på arbetskraft i Sverige går i vilket fall inte att prata bort. Sverige måste öppna sig för att ta emot och attrahera en ökad andel arbetskraft från andra länder. Det är en av våra viktigaste framtidsfrågor.
Martin Ådahl och Petter Hojem är är chef respektive statsvetare på tankesmedjan FORES.