När opinionsmätningarna står och väger blir debatten hårdare. Blir 2010 året då Sverige på allvar importerar ”negative campaigning”?
”Han är en bedragare, en fegis, en tjuv. Han är ondsint, ett avskum. Han är son till en halvblodsindian och en mulatt från Virginia.”
Den negativa kampanjen, det vill säga att attackera motståndaren istället för att föra fram sin egen politik, har djupa rötter. Citatet kommer från presidentvalskampanjen 1800, då sym- patisörer till Thomas Jefferson attackerade motstån- daren John Adams. Det var kanske inte bättre förr — åtminstone inte i USA. I västvärldens politiska centrum har den negati- va kampanjen blivit en naturlig del av alla valrörelser. När den libertarianska tidskriften Reason listade de 10 fulaste kampanjerna i landets historia fanns ett och annat presidentval med: 1884, där underhuggare till James Blaine anklagade Grover Cleveland för utom- äktenskapliga förbindelser (”Ma, ma, where’s my pa? Gone to the White House, ha ha ha!”); 1964, där Barry Goldwater i en dystopisk framtid orsakar ett kärnvapenkrig som dödar en liten blomplockande flicka; och så då den bittra striden mellan Jefferson och Adams.
Däremot listades inte Kaliforniens senatsval 1950, där demokraten Helen Gahagan Douglas refererade till Richard Nixon som ”en ung man med en mörk skjorta”. Nixon fick höra talas om det och sa: ”Sa hon det? Jag ska kastrera henne.”
Senatsvalet 1950 var kanske inte det fulaste i USA:s historia, men det hade en speciell egenskap: det var i stor utsträckning kandidaterna själva som stod för de kontroversiella uttalandena. Vanligtvis gäller det motsatta. Den negativa kampanjen måste komma från annat håll, helst från någon på armslängds avstånd men om nödvändigt från vem som helst utom kandidaten.
I Sverige ser historien om negativt kampanjande lite mildare ut. Moderaterna i Solna affischerade visserligen 2002 bilvägen mellan hemkommunen och grannen Sundbyberg, där sossarna styrde. Välkommen till Sundbyberg: lägre betyg, sämre vård, högre skatt, löd texten. Och EMU-valrörelsens oheliga allianser och höga tonläge gjorde kanske 2003 till det smutsigaste valåret dittills. Då syntes Döden med eurosymbolen som lieklinga på Grön ungdoms affischer, och Liberala ungdomsförbundet skyltade med stenkastarvänster och texten ”Nej?”. Ungmoderaterna varnade att alternativet till euron var kommunistiska arbetsläger, och Ulla Hoffman uttryckte att en gemensam valuta minsann inte hade hindrat Saddam från att gasa ihjäl 5000 kurder.
Det finns förstås ytterligare exempel, även längre tillbaka i tiden. Men de negativa attackerna har aldrig blivit särskilt betydande delar av kampanjerna, och de har inte avgjort några val.
Åtminstone inte ännu. För det höjs nu en del röster om att 2010 kommer att bli den fulaste valrörelsen i modern tid. Mats Odell och Sven-Otto Littorin använde båda liksom av en slump ordet Tobleronepolitik när socialdemokraternas skuggbudget släpptes. En socialdemokratisk bloggare utmålade under vintern Fredrik Reinfeldt som pedofil. Liberala ungdomsförbundet lanserade i maj ”Ljugometern”, där osanningar från de rödgröna listas. Och så har vi förstås Alliansfritt Sverige, den rödgröna bloggen som helt riktar in sig på Alliansens förehavanden. Men Björn Fridén, som startade bloggen strax efter valet 2006, tycker inte att Alliansfritt Sverige är negative campaigning:
– Nej, för oss är en negativ kampanj gnällande osanningar. Vi baserar oss endast på fakta tryckt i neutral press, och sen skämtar vi om det. Vi ska inte sticka under stol med att vi är inspirerade av Politofacts och humorprogrammet the Daily Show i USA. Även om vissa skulle säga att John Stewart bedrev kampanj mot den f.d. presidenten Bush så skulle nog fler kalla det en ventilering av ett humoristiskt ogillande av en öppen menings- motståndare. Precis så är Alliansfritt Sverige också, fast i bloggformat. Vi är för fula för TV.
Och visst finns det en skillnad mellan ett kritiskt – eller för den delen humoristiskt – granskande av motståndaren, och de insinuationer, nidbilder och osanningar som hör den negativa kampanjen till. Majed Safaee, tidigare vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet, är inne på samma spår. Han tog 2006 initiativ till maktmissbruk.se, en kampanjsajt som drog raljerande paralleller mellan arbetarrörelsen och den italienska maffian.
– Det mesta av det producerade gjorde vi för att vi tyckte att det var roligt. Tanken var väl någonstans att driva med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet. Det var inga ”klockan är tre på natten och den röda telefonen ringer”-filmer vi gjorde. Vi genomförde snabba kampanjer som främst skulle vara roliga, säger Majed Safaee.
Den röda telefonen, ja. För den som följde demokraternas primärvalskampanj 2008 är termen kanske bekant. Den syftar på en reklamfilm från Clinton- lägret, där man frågade amerikanerna vem de skulle vilja svarade i kristelefonen om den ringde långt in på småtimmarna. Knappast den oerfarne Obama, var det underförstådda svaret. Clinton-kampanjen blev hårt kritiserad för angreppet. Vilket för oss tillbaka till avsändarfrågan. Maktmissbruk.se ledde den som letade vidare till Liberala ungdomsförbundet. Och på Alliansfritt Sverige finns både namn, politisk tillhörighet och uppdrag i partierna utskrivna.
– Negativt kampanjande i USA är ofta människor som sprider halvsanningar under falskt neutral flagg. Vi gör ingetdera. Vi har faktakoll, öppna källor, och framför allt är vi tydliga med vår politiska hemvist. Därför har vi inte heller de problem som man ibland har i USA, säger Björn Fridén.
En annan fråga är förstås syftet. För den som vill nå ut brett och rekrytera väljare från det andra blocket blir seriositet i tilltalet viktigare – den som vill predika för de redan frälsta kan kosta på sig en polarisering.
– Man vinner troligtvis inte så många väljare på tio satiriska rader om en slopad gödselskatt, det är mest de som redan har en politisk uppfattning som kan bli underhållna eller motiverade. Vi har fortfarande aldrig hört någon som sagt: ”Jag bestämde mig för att lämna Folkpartiet efter att ni bildsatte partiets motstånd mot hemspråksundervisning med Björklund på en magisk enhörning” – och det är väl ett sundhetstecken för svensk demokrati, om något, säger Björn Fridén.
Det får man hoppas. Det är i vilket fall svårt, till och med 2010, att föreställa sig några partifinansierade reklamfilmer där Sahlins Louis Vuitton- väska kopplas ihop med hennes ekonomiska politik, eller där Fredrik Reinfeldt anklagas för otrohet. Negative campaigning á la USA kanske aldrig kommer till Sverige? Nåja. Även om varken maktmissbruk. se eller alliansfrittsverige.nu kvalar in är den negativa kampanjen i bred bemärkelse vanligare än de flesta tror, säger Majed Safaee:
– Vi tror bara att det inte förekommer för att vi inte ser det på TV som i USA. Men ta en vanlig valstuga – där tillbringar valarbetarna lika mycket tid till att snacka skit om motståndaren som till att berätta om den egna, förträffliga politiken. Men negative campaigning är inte negativt i sig. Politiska val handlar till slut om att ställa olika alternativ mot varandra, och det vore direkt korkat att inte försöka sätta bilden om vad motståndarnas alternativ skulle resultera i.
Det finns förstås olika sätt att etablera den bilden. Att attackera Obama som man attackerade Adams skulle garanterat inte gå hem idag. Men är det något som ständigt dyker upp när man läser de amerikanska strategernas artiklar så är det att de negativa kampanjerna, oavsett vad man tycker om dem, får jobbet gjort.
Tja. Thomas Jefferson vann ju.
Joakim Larsson, medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.