av Anders Sandberg, beräkningsneurobiolog och verksam i tankesmedjan Eudoxa
Människans hjärna har under evolutionen utvecklats till att bli mycket bra på att hitta potentiella hot och fokusera på dem. Skräckscenarion fångar vårt tänkande i mycket högre grad än vad de förtjänar, vilket är utmärkt för dem som producerar skräckfilmer. Men det är mycket farligt när det påverkar politiska beslut.
När TV-serien X-files filmatiserades 1998 blev underrubriken ”Fight the future!”. I filmen visar sig utomjordingar och mäktiga konspirationer ha skrämmande planer, och framtiden är något mörkt som måste bekämpas.
Man anar samma fruktan för framtiden när man läser den amerikanske professorn Leon Kass artikel ”Preventing a Brave New World: Why we should ban human cloning now” i The New Republic (010521). Något oerhört hemskt är på väg, hänsynslöst understött av hemlighetsfulla eliter och lurade medborgare. I Kass fall är det mänsklighetens totala avhumanisering genom kloning och modern biomedicin.
vad är att vara människa?
Vad han är emot är den avhumanisering som tydligen är get logiska resultant av all a våra framsteg sedan upplysningen. Problemet är into biomedicine i sig, utan att den förändrar bad get är att vara människa. Och Kass ser detta som något oerhört negative: ”We are compelled to decide nothing less than whether human procreation is going to remain human, whether children are going to be made to order rather than begotten, and whether we wish to say yes in principle to the road that leads to the dehumanized hell of Brave New World.”
Det här är Kass grundargument; han har en definition av människan som inte inkluderar avsiktliga val i tillblivelsen. Alla avsteg från detta är omänskliga och leder till det nivellerade samhälle som författaren Aldous Huxley beskriver i i sin roman Brave New World (sv Du sköna nya värld). Men det första är mest en definitionsfråga – vems mänsklighetsdefinition gäller? – och det senare leder han inte i bevis. Det kan ju vara så att genteknik kan förhindra saker som Du sköna nya värld genom att möjliggöra ökad individuell variation?
pluralism ger frihet
Kass går igenom åtskilliga argument mot kloning, varav de flesta förekommer ofta i debatten. De är inte helt tomma – risken för sidoeffekter är ett helt giltigt skäl att inte klona. Hans huvudargument visar sig dock vara fascinerande; att kloning är fel inses genom den intuitiva avsky alla känner inför det! Det finns självfallet fler och betydligt bättre invändningar mot att påverka våra barn. Men frågan är ingalunda så enkel som Kass vill göra den och det finns mer än ett tänkbart svar. Mycket hänger både på vilken människosyn man har och hur man tror att samhällets idéer kommer att utvecklas jämsides med tekniken. Men hans tekniksyn leder till problem.
Resonemanget han för är att den teknologiska utvecklingen är utan kontroll. Tekniken utvecklas fritt av många intressen, understödd av tankar om utvecklingens ofrånkomlighet och det moraliskt rätta i en bättre sjukvård. Eftersom västvärlden lever i demokratiska och pluralistiska samhällen är det svårt att uppnå konsensus om mål och medel, och därmed ges utvecklingen fria tyglar. Effekten blir enligt honom att vi i bästa välmening skapar ett samhälle där den sanna mänskligheten försvinner.
”Just give us the technological imperative, liberal democratic society, compassionate humanitarianism, moral pluralism, and free markets, and we can take ourselves to a Brave New World all by ourselves – and without even deliberately deciding to go.”
Jag vet inte hur det är med er, men jag behåller gärna demokratin, pluralismen, den fria marknaden och medkänslan.
teknikpluralism framkomlig väg
Är verkligen tekniken utanför all kontroll? Teknik är en mänsklig verksamhet som utövas av individer som själva bestämmer vad de vill göra – den är inget oberoende fenomen. Framtidskritikerna påpekar ofta att ekonomiska drivkrafter och att interna målsättningar bland teknikens skapare leder till en skenande teknikutveckling som inte maximerar teknikens användbarhet för dess brukare.
Den lösning Kass och flera andra argumenterar för är ökad kontroll över tekniken. Genom förbud och statliga regleringar kan den tyglas och vändas i en nyttig riktning. Men som filosofen Ingemar Nordin påpekat är detta sätt att motverka teknikens tendens att utvecklas knappast ett bra sätt att öka människors frihet eller att utveckla användbar teknik. Risken är att styrningen varken ger trygghet eller den teknik som behövs. Istället är teknikpluralism en mer framkomlig väg: genom att olika teknologiska system får konkurrera med varandra kommer de som svarar mot mänskliga behov och mål att gynnas, medan de som bara konstruerats för att uppfylla sina konstruktörers ambitioner blir oanvända.
Oavsett om man tror på Kass slutsatser är det kusligt att han presenterar demokratin, friheten och medkänslan som problem. Han vill styra och förbjuda eftersom forskare och teknikutvecklare, enligt honom, inte bara skadar sin egen mänsklighet utan hotar hela mänskligheten. Han låter en storslagen abstraktion gå före både den individuella friheten och medkänslan.
the politics of yuck
Varför polemisera mot Kass, denne konservativa tänkare, i svensk debatt? Även om hans mest extrema överslag (där han på fullaste allvar jämställer kloning med incest, kannibalism och tidelag) kan verka smått komiska, så är de grundläggande tankarna trots allt vida spridda.
En annan kritiker av den tekniska utvecklingen är Sun Microsystems forskningschef Bill Joy, som förra året skrev en uppmärksammad artikel i tidningen Wired där han varnade för riskerna med bioteknik, nanoteknik och robotik. Han menade att dessa teknologier är under snabb utveckling och snart kommer att möjliggöra oerhört farliga möjligheter: allt från bioteknologisk terrorism till självstyrande, självreproducerande maskiner. Joy är allvarligt oroad över mänsklighetens överlevnad. Joy föreslår helt enkelt att vi måste övertyga alla om att vi måste avstå från såpass farlig teknik. Eftersom alla kanske inte håller med behövs någon form av globala förbud (exakt samma förslag som Kass har för att stoppa kloningen) som tvingar till efterlevnad.
Till skillnad från Kass bygger Joy sitt argument på förment objektiva skäl: dessa tekniker är på väg och kan vara mycket farliga. Forskare inom olika ämnesområden skulle nog i allmänhet hålla med om detta, även om de flesta nog inte är villiga att spekulera lika långtgående som Joy gör om ett påtagligt missbruk inom 30 år.
framtidspessimism
Det är talande att Joy i en radiodebatt faktiskt hävdade att i ett sådant scenario måste mänsklighetens överlevnad gå före yttrandefriheten. Den kontroll som är möjlig av produktion av kärnvapen (vilka kräver stora industrianläggningar) blir inte möjlig med dessa nya teknologier, eftersom det bara behövs ett litet laboratorium i en källare för att skapa livsfarliga virus. Alltså måste man försöka hindra spridning av destruktiv information. Här märker man hur Kass och Joy står på samma sida: inför de framtida hot de ser måste saker som yttrandefrihet, fri forskning, demokrati och självbestämmande ta andra platsen. De är kanske inte eniga om vad som är hotet, men åtgärderna verkar snarlika.
Kass tillhör en konservativa tradition och Joy är tämligen oideologisk. Författaren Jeremy Rifkin finns däremot på vänsterkanten i USA, men det intressanta är att han använder i princip samma argument som kass och Joy – framtiden är mörk och farlig, och bör stoppas med globala förbud. Hans kritik mot kloning är nästan (och ibland ord för ord) identisk med Kass, även om de politiskt står ett par ljusår ifrån varandra.
Eller gör de det? Båda representerar en fundamentalt reaktionär syn på framtiden, vare sig de kommer fram till den från konservativa tankar eller en kombination av miljörörelsens natur-romantik och vänsterns farhågor inför varje form av exploatering av människan. Bill Joy har en mer teknokratisk syn, där felet inte är tekniken i sig utan att den medför risker. Oavsett bevekelsegrunder leder deras framtidssyn till krav på storskaliga och kraftfulla försök att kontrollera eller stoppa utvecklingen.
att blicka in i framtiden är svårt
Rent allmänt är vi människor framtidsorienterade varelser. Vi överlever genom att ständigt föreställa oss vad som kan tänkas hända och hur bra det är. Men de flesta människor har svårt att föreställa sig framtiden som ligger långt fram i tiden, låt säga om tio eller hundra år. Samspelen är så komplexa att vi inte kan hantera dem; det är inte bara en fråga om ja eller nej till kloning, utan också hur ekonomin, kulturen, filosofin, politiken, familjelivet – ja, till och med vädret – kommer att förändras. Allt griper in i allt annat och gör det oerhört svårt att föreställa sig en komplett framtid.
Istället nöjer vi oss med bra historier. Vi väljer ut några faktorer och bygger upp ett scenario ur dem. Seriös scenarioplanering inom framtidsforskningen förfinar detta till ett rigoröst arbete, medan våra vardagsfunderingar är mer hafsiga och baserade på mer eller mindre medvetna antaganden.
Osäkerheten är en bidragande faktor till att oroa sig för framtiden. Inte nog med att vi inte kan förutsäga den exakt, även våra föreställningar är alldeles för enkelspåriga för att stämma. Redan detta är skrämmande; vi vet att vad vi än gissar så blir det annorlunda. Men som människor känner vi oss nästan alltid frustrerade och nervösa när vi befinner oss i en situation vi inte känner att vi har kontroll över. Om nu framtiden är osäker och komplicerad betyder det att våra handlingar i bästa fall är osäkra, och i värsta fall meningslösa. En osäker framtid är frustrerande. Inte undra på att många flockas till trygga teknokratiska visioner eller läror som förkunnar att de kommer att tvinga framtiden att bli på ett visst sätt.
bra och dåliga historier
När vi lite slarvigt föreställer oss framtiden i form av bra historier fångas vårt tänkande lätt av de dramatiska, skrämmande eller fantastiska historierna. En framtid lika rörig och blandad som livet i dag är svår att tänka sig, medan global katastrof, utopier eller dystopier fångar uppmärksamheten och håller den kvar. Problemet är att varje framtid som skulle kunna bli en bra Hollywoodfilm med största säkerhet är helt orimlig. Men vi fångas av dem eftersom våra hjärnor under årmiljoners evolution formats att vara mycket bra på att hitta potentiella hot och fokusera på dem – på Afrikas savanner är det bättre att vara paranoid och undgå även påhittade faror än att göra korrekta, långsamma riskbedömningar och bli middag åt en oväntad tiger. På samma sätt fångar skräckscenarion tänkandet i långt högre grad än vad de förtjänar – utmärkt för skräckfilmer men mycket farligt i politiska beslut.
Det är lätt att hitta på skräckscenarios, men inte lösningar. Det krävs inte så mycket kreativitet för att komma på missbruk av ny teknik, men att se hur sådana problem kan lösas kräver inte bara kreativitet utan också ett mer detaljerat framtidsscenario.
Att vårt nuvarande samhälle inte skulle kunna hantera till exempel intelligenta maskiner eller masskloning är uppenbart, men det betyder inte att framtida samhällen inte kan göra det. Teknik och samhälle växer som sagt fram tillsammans, inte separat. Men denna framväxt är mer komplicerad än skräckscenariots enkla dramaturgi, och betydligt svårare att använda som retoriskt slagträ.
vem drar vagnen?
Många som fruktar framtiden tror att det är tekniken som driver kulturen; om en viss teknik blir möjlig och använd, så kommer en viss kultur att uppkomma. Det är en sorts kulturell determinism, där införandet av gentester leder till en klassdominerad värld som i filmen Gattaca och kloning till Du sköna nya värld.
Till en viss del kan man kanske ana en marxistisk historiesyn här; produktionsmedlen bestämmer samhället. Kombinerat med vänsterns syn av att människan kan förändras av samhälleliga beslut leder detta till att den nya tekniken styr vilka människor som finns. Även om man inte delar vänsterns ideologi kan det vara svårt att undgå att påverkas av dessa vida spridda tankar i vår nuvarande kultur. Bilden blir skrämmande, eftersom en farlig teknik kan växla in oss på ett oönskat sidospår vi sedan aldrig kommer att kunna befria oss från.
Men teknik möjliggör bara kultur, den bestämmer den inte. Det är omöjligt att bedriva en parlamentarisk demokrati utan tryckpressar eller bättre kommunikationsformer, eftersom det annars vore omöjligt att underhålla en fri press och ha en fungerande offentlig debatt. Men tryckpressen uppfanns redan under andra århundradet i vår tideräkning i Kina utan att leda till parlamentarism – de politiska idéer som också behövdes saknades. Olika samhällsformer och tankar om vad som är användbart kan göra att teknik inte tillämpas. Medan tryckeriverksamheten i Europa formligen exploderade efter Gutenbergs uppfinning dog tryckerier med lösa typer nästan ut i Japan under shogunatet. Samspelet mellan kulturen och tekniken är komplext, och man kan inte separera dem från varandra. För att en teknik ska få bra konsekvenser duger det inte att koncentrera sig på att utveckla teknologin rätt, det behövs också goda idéer i samhället och en vilja att integrera dem. Med rätt grundläggande människosyn blir förmodligen både kloning och genmodifierade barn något gott.
orosindustrin
En hel del fruktan inför framtiden beror naturligtvis på oro för den egna positionen. Omvälvningar är alltid farliga för dem som har något att förlora, och man kan själv tjäna mycket på att sprida oro. Folk lyssnar på varningar i mycket större utsträckning än positiva råd, vilket kvällstidningarnas löpsedlar beräknande utnyttjar: ”Din medicin kan vara dödlig: hela listan!” – och för att få veta om man löper risk måste man köpa ett lösnummer. Många grupper har vuxit upp för att kanalisera oro och motstånd mot förändring. Återigen är det tyvärr lättare att engagera folk att säga nej till något än för att säga ja. Dessa professionella oroare och nejsägare bygger sedan upp den ena mörka framtiden efter den andra, och påverkar därmed inte bara de egna leden utan också hela samhällsdebatten.
I dag är tyvärr optimismen eftersatt inom det politiska området och medierna. Pessimism säljer och verkar ansvarsfull. Optimisten kommer alltid att råka ut för att verkligheten inte blir lika bra som utlovats, medan pessimisten aldrig ställs mot väggen när han har fel. Postmodern kritik har gjort ”framsteg” till ett fult ord, en ursäkt för exploatering. Men utan visioner om hur saker kan göras bättre och modet att prova kommer definitivt pessimisterna att få rätt i stor utsträckning.
frukta fruktan
Ett problem med de skräckscenarion som dyker upp i debatten är att de ofta bara är förutfattade meningar och förenklade mardrömmar om framtiden. Risken blir att de skapar en ensidig debatt där både de som tror på dem och de som ifrågasätter dem tvingas diskutera en förenklad hotbild när verkligheten kräver en mer komplex analys. I värsta fall kan det leda till att fel frågor behandlas, som när debatten om kloning hängde upp sig på reproduktiv kloning, vilket hindrade forskningen om stamceller.
Det finns en allvarlig risk att fruktan inför framtiden blir självförverkligande. Om debatten om ny teknik alltid fokuseras på nackdelarna och hoten, så blir dels motivationen att skapa något som åtgärdar dagens problem mindre, och dels finns risken att vi får den teknik vi förväntar oss. Forskare, ingenjörer och designers påverkas av de tankar som finns runt dem, och om de sedan barnsben fått höra föreställningar om vad en viss teknologi kommer att ge så kommer de att skapa något influerat av dem. Rädslan kan leda till att vi inte kan utnyttja teknikens fulla potential på grund av överdrivna eller missriktade säkerhetsåtgärder.
profetior kan bli självförverkligande
Freeman Dyson har beskrivit hur de ursprungliga optimistiska militär-industriella visionerna om kärnkraften och den åtföljande backlashen ledde till att vi i dag står här med enstaka, mycket dyrbara och centraliserade kärnkraftverk som görs tämligen olönsamma genom enorma säkerhetsåtgärder. En helt annan utvecklingsväg med små, tämligen billiga kärnreaktorer följdes inte, först av politiska skäl och sedan på grund av att de säkerhetskrav som skapats för de stora reaktorerna gjorde dem totalt omöjliga att marknadsföra. En annan möjlighet är förstås att de mörka visionerna förverkligas just för att de omtalas: ju mer Bill Joy varnar för militär användning av nanoteknologi desto mer intresserade blir generalerna. Till slut är risken att man mest ser nanoteknologi i termer av militära tillämpningar istället för civila. Kass vision om ett biomedicinskt dystopia där människorna är produkter snarare än individer kan också bli en sådan självförverkligande profetia: om all biomedicinsk utveckling ges denna nimbus av kontroll och manipulation, kommer då inte sådana tankar att smyga sig in allt mer?
framtidsbildning
Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.
Ett första steg är att öva oss själva och vår omgivning i en mer kritisk syn på de framtidsbilder som ständigt kastas fram. Tål de en närmare granskning? Hänger dessa möjliga världar ihop, eller har olika faktorer bara slängts samman? Om man går med på framtidsbilden, vilka möjligheter och konsekvenser finns då?
Bill Joy ignorerar nästan totalt tekniska och civilrättsliga lösningar på hoten från ny teknik, medan Kass inte kan tänka sig att förändrade värderingar mildrar effekterna av biotekniken.
Personer som inte vill förändra och som är skeptiska till framsteg såsom Kass, Joy och Rifkin är farliga så länge de inte bemöts. Då framstår deras krav på mer kontroll som kanhända otrevliga, men ändå nödvändiga givet de hot som debatteras. Men det finns förmodligen långt bättre lösningar på hoten de varnar för. Lösningar som inte behöver kränka människors frihet.
Om framtiden inte liknar det förflutna, då är det lätt att tänka sig att allt det goda i vår nuvarande värld kommer att försvinna: mänsklighet, helhet, harmoni och värdighet. Att tänka sig ett ”postmänniskovärde” som utvidgar människovärdet kräver en ansträngning och en vilja att på allvar utforska vad det skulle kunna innebära att vara en omskapad människa och hennes relation till ett lika förändrat samhälle. Det är svårt. Så mycket enklare att bara äcklas. Men för att verkligen bekämpa hotfulla framtider behövs både hopp och kreativitet.
Lästips:
Leon R. Kass, ”Preventing a Brave New World: Why we should ban human cloning now”, The New Republic, 010521, http://www.tnr.com/052101/kass052101_print.html
Bill Joy, ”Why the future doesn’t need us”, Wired, april 2000, http://www.wired.com/wired/archive/8.04/joy.html
Jeremy Rifkin, ”Shopping for humans”, The Guardian, 010329, http://www.guardian.co.uk/genes/article/0,2763,464752,00.html