Perspektiv

Varför ska liberaler bana vägen för SD?

Text: Johan Enfeldt

Under Almedalsveckan uppstod förvirring kring hur allianspartierna förhåller sig till att ge SD ordförandeposter i riksdagens utskott. Tidigare L-politikern Johan Enfeldt menar att en sådan hållning är att likställa med att förhandla med SD och drar paralleller till Herbert Tingstens kritik av att låta extremister och odemokratiska krafter utnyttja demokratin.

»När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip.«

– Marc René de Montalembert, 1714-1800

Jag tar fram Per Wirténs bok om Herbert Tingsten och läser avsnittet om hur liberalen och tidningsmannen såg på odemokratiska krafter som utnyttjar demokratin. Redan 1947 använde Tingsten citatet ovan i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa.

Strax innan Almedalsveckan kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD efter valet, i kraft av partiets förmodade storlek, borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget efter att Jan Björklund (L) vänt i frågan. Anledningen uppgavs vara att Alliansens överenskommelse hade inbegripit en överläggning med Socialdemokraterna, och att när de nu så tydligt sade nej, var det helt enkelt inte aktuellt längre.

Det är dock tydligt att Liberalerna, och majoriteten i alliansen, tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Det framgår, utöver av Björklunds uttalanden, även av ett internt utskick citerat i Expressen (2/7). Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm bekräftar där att man kommit överens om att pröva idén att »Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.« Arnholm menar att SD å ena sidan är ett extremt parti som hotar viktiga liberala värden, men att Sveriges riksdag andra sidan måste ha »demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål«.

För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD. Om inte några från de anständiga partierna röstar på SD det vill säga.

Liberala företrädare upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet.

Att fördela ordinarie platser i till exempel Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt eftersom alla platser är lika mycket värda. Men samma logik kan inte appliceras på valet av ordförandeposterna i utskotten, där vissa dessutom väger betydligt tyngre än andra.

Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och så sitter man där – och förhandlar med SD.

Varje regering förhandlar dessutom med ordförandena för riksdagens utskott. Exempelvis när en L-kulturminister i en alliansregering – tänk Christer Nylander – ska förhandla budget med kulturutskottet kan det alltså bli SD:s Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.

Vad kan man då göra i stället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kan framför allt fortsätta som i dag, det vill säga att de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kan man göra som i kommuner och landsting, och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.

»För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden«, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.

I samma bok om Tingsten av Per Wirtén finns ett avsnitt om Tingstens Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien. Tingsten var där hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde »tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete«. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, liberalerna såg friheten hotad från vänster. »Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.«, skriver Wirtén. Tingsten skrev om hur Mussolini tog makten och konstaterade, med facit i hand, att liberalernas »[…] försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.«

Kanske fanns det den gången ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som »aktivister som känner väldigt starkt« (tidigare L-riksdagsmannen Johan Pehrson i SVT 2/7).

Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.

Johan Enfeldt är tidigare medlem i Liberalerna och då bland annat vice gruppledare i Region Uppsala.
@johanenfeldt
johan.enfeldt@gmail.com

Fler artiklar av Johan Enfeldt

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr