Debatt

Vår behandling av de afghanska ungdomarna är inte anständig

Text: Nanna Töcksberg Zelano

Sedan regeringens kovändning i flyktingfrågan är mottot att asylprocessen ska vara »ordnad«. Tidigare hovrättsråd Nanna Töcksberg Zelano, som engagerat sig i flera ensamkommandes öde, menar att Migrationsverkets hantering av dem är allt annat än detta.

En tjänsteman på Migrationsverket uppmanar en förtvivlad ung människa att ljuga inför afghanska ambassaden om att han »verkligen vill resa till Afghanistan« och säger åt honom att det är »smart«, eftersom han annars får åka polisbil direkt från ambassaden till Migrationsverkets slutna förvar och utvisningsflyget till Kabul (SVT 18/7). Det är inte okej. Långt värre är att det inte är en enstaka tjänstemans påhitt, det är Migrationsverkets metod.

Alla afghaner som ska få sin utvisning verkställd tvingas skriva under en ansökan om resehandlingar till den egna ambassaden, inklusive en försäkran att man ska resa till Afghanistan av egen fri vilja. Afghanistan utfärdar nämligen inte resehandlingar till medborgare som inte frivilligt vill dit. Utan resehandlingar är det inte säkert att den deporterade släpps in i landet. Att förmå de utvisade att medverka med ett falskt intygande är således Migrationsverkets sätt att underlätta sitt och gränspolisens arbete. Metoden verkar ha blivit än viktigare sedan Afghanistan inte längre vill ha tillbaka flyktingar. Deras egen biträdande utrikesminister har förklarat att det krigshärjade landet inte förmår ge dem ett acceptabelt liv.

Ansökan om resehandlingar ska skrivas under av den utvisade vid ett så kallat »återvändarsamtal« i ett låst rum på Migrationsverkets förvar, med två utgångar, en som leder till förvaret och en som leder ut i frihet. Vilken dörr den unge får gå ut genom beror på om pappren skrivs under eller inte. Vid påpekande av det oriktiga i att någon som outtröttligt inför myndigheter upprepat att man är livrädd för att skickas till Afghanistan pressas att skriva under en osann försäkran om motsatsen, har svaret blivit att Migrationsverket har den verkliga inställningen klar för sig, att det kommer att antecknas i protokollet från samtalet att denna kvarstår, men att underskriften är det enda sättet för den utvisade att visa sig samarbetsvillig och slippa förvar. Den unge förmås alltså ljuga inför hemlandets myndighet mot löfte om en ytterligare kort tid i frihet.

Till för omkring ett år sedan trodde jag att Sverige hade en rättssäker hantering av asylärenden och att ensamkommande behandlades väl och med hänsyn till deras ungdom och utsatthet. Sedan jag fått anledning att sätta mig in i ett större antal asylärenden med lagakraftvunna utvisningsbeslut, tror jag inte det längre.

Under ett yrkesverksamt liv som advokat och domare i tingsrätt och hovrätt har jag läst många domar och beslut. Jag har aldrig sett en så konstig rättstillämpning, så osammanhängande och ologiska resonemang eller så märklig bevisvärdering som i dessa ärenden. Trots att det är fråga om livsavgörande beslut för den sökande är den juridiska kvalitén skrämmande låg.
Migrationsverkets egen utvärdering Nationell kvalitetsuppföljning med regionalt fokus – Analysrapport 2016, säger samma sak, fast mer inlindat. Det finns forskning från Örebros och Stockholms universitet som pekar i samma riktning, och Sverige har fått kritik från FN för att vi utfärdar för få flyktingstatusförklaringar.

Av outgrundlig anledning har Migrationsverket kommit att göra egna tolkningar av juridiska begrepp. Att »göra sannolikt« har övergått till att betyda »nästan bevisa«. Följden har bland annat blivit ett mycket stort antal åldersuppskrivningar. Principen om en samlad bevisvärdering, som är den vedertagna i Sverige, verkar inte längre känd; i vart fall finns många exempel på att den inte tillämpas. Alla glidningar i rättstillämpningen är till den asylsökandes nackdel. Därav också det stigande antalet utvisningar och nu verkar takten på verkställigheterna ha trappats upp ytterligare; uppenbarligen är ambitionen att få ut så många ensamkommande som möjligt innan fullt inbördeskrig bryter ut i Afghanistan.

Migrationsverket har utredningsskyldighet i asylärenden. Utredningen ska vara objektiv och huvudsakligen syfta till att få fram den sökandes skyddsbehov. I de fall jag följt har utredningarna inte lyckats få fram den sökandes hela berättelse. Antagligen beror det mycket på bristande bakgrundskunskaper om förhållandena i Afghanistan och Iran, där de unga ofta levt som illegala flyktingar. Kompetensen att få den unge asylsökande att våga och orka berätta verkar saknas. En intervjutid på ett par timmar räcker inte för att skapa det förtroende som behövs för att en traumatiserad person ska våga öppna sig inför främmande. Denna grupp av asylsökande har dåliga erfarenheter av myndighetspersoner och blir ofta förlamade av skräck inför dem.

När såväl det juridiska biträdet som tolken, båda utsedda av Migrationsverket, tydligt visar att de är troende muslimer vågar den asylsökande inte berätta att man konverterat, eller att man är homosexuell. Detta av rädsla för att de ska svika tystnadsplikten, vilket kan innebära fara för livet för den ensamkommande. När detta berättas senare under processen blir personen inte trodd, eftersom det inte sagts från början.

När tolken inte översätter korrekt, tillåts det påverka den sökandes trovärdighet negativt, trots att den sökande själv senare upptäcker och förklarar översättningsfelet. Till exempel anmärks att den sökande »lämnat olika uppgifter«, att man inte tror på något i berättelsen för att den sökande ömsom sagt det ena, ömsom det andra, trots att det på dari är samma ord.

Jag har närvarat vid flera återvändarsamtal samt en förhandling i Migrationsdomstolen där den asylsökande kunnat bättre svenska än tolken och tvingats rätta denne. Vid låg tolkningskvalitet från statens sida är det inte rimligt att nagelfara den ursprungliga asylberättelsen och bedöma dess sanningshalt på samma stränga sätt som man gör annars.

Stefan Löfven och Morgan Johansson talar om vikten av en »ordnad« invandring.
Det må så vara. Dock har det absolut ingenting att göra med frågan om hur vi behandlar de ensamkommande unga som kom hit före lagändringen 2015. Det är att avsiktligt försöka ta fokus från frågan om Sveriges moraliska ansvar för de unga som togs emot med öppna armar och invaggades i trygghet här.

De afghanska pojkar jag mött har undantagslöst förklarat att en ny värld öppnats för dem i Sverige. En värld med möjlighet till fria val, eget tänkande, eget ansvar, frihet och jämställdhet. Mellan ångestattackerna nattetid är de förvånansvärt sammanhållna, de är väluppfostrade, humoristiska och ambitiösa. Jag frågar dem var de fått alla dessa goda egenskaper ifrån. De svarar oftast »från mamma« och att de vill göra sin familj stolt genom att uppföra sig väl och göra rätt för sig så snart som möjligt.

Dessa människor måste hanteras anständigt. Det gör vi inte i dag.

Nanna Töcksberg Zelano är före detta hovrättsråd.

LITTERATURFÖRTECKNING

Hedlund, D. (2016). »Drawing the limits: Unaccompanied minors in Swedish asylum policy and procedure.« Johanneson, L. (2017) »In Courts We Trust: Administrative Justice in Swedish Migration Courts«

UNHCR (2016) “Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige – utkast till lagrådsremiss”.

Fler artiklar av Nanna Töcksberg Zelano

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr