Ledare

Klass ska inte spela roll – men gör det

Text: Gabriel Ehrling

Min första politiska insikt var enkel: Jag var inte sosse. Det var så det fungerade i Avesta. Man kom på om man kände sig hemma i partiet som då styrt kommunen oavbrutet sedan den allmänna rösträttens införande – eller inte.

De senaste decennierna har accentuerat de politiska skillnaderna. I vissa fall, som på skatteområdet, är de överdrivna. Men nu befinner vi oss i en tid där det är smärtsamt uppenbart att viktigare saker står på spel än om välfärdsstaten, på marginalen, ska bli större eller mindre. Därför behöver vi ett idépolitiskt samtal som förs utan blockpolitikens vanliga konfliktlinjer. Dessa är ändå i rask takt på väg att bli obsoleta.

Viljan att distansera sig från socialdemokratin, och de liberala partiernas strävan efter en »borgerlig« identitet och regeringsduglighet, har lett till viss liberal förslappning i synen på individ, struktur och de hinder som kan hamna i frihetens väg.

Det borgerliga narrativet bärs av individens förmåga att ta makten över det egna livet: Ryck upp dig och var din egen lyckas smed, lyder budskapet. Men även om en sådan beskrivning fungerar bättre i dag än för 50 år sedan, så är det i bästa fall naivt att inte erkänna de struktur som även år 2017 utgör betydande hinder i människors sökande efter frihet. Klass (eller »socioekonomisk bakgrund«, som vi hellre kallar det), etnicitet och funktionsnedsättningar spelar alltjämt alldeles för stor roll för vilka förutsättningar människor har att söka den egna lyckans väg. »Det glömda Sverige« glöms fortfarande bort. Därtill har jämlikheten, i termer av vilka förutsättningar en människa har att resa från det sammanhang hon fötts till, åter fått sig en geografisk dimension där stad skiljs från lands- och glesbygd.

Lika illa är det när det gäller synen på auktoriteter. För om socialdemokrater historiskt har varit blinda för den ofrihet som myndigheter kan orsaka enskilda så har liberaler i Alliansens tidevarv underskattat faran i att låta privata företag och intressen få stor makt över människors liv. Sådant inflytande är därtill mindre legitimt, då privata institutioner saknar de offentligas strukturer för makt, inflytande och insyn.

På arbetsmarknaden har liberaler låtit misstron mot LO översättas i ett generellt motstånd mot fackföreningstanken. Som om liberaler av princip skulle vara emot att arbetstagare organiserar sig för att möta starka arbetsgivare?

Om du som läser vill kommentera/debattera detta nummer i nästa – hör av dig!

Gabriel Ehrling, chefredaktör Liberal Debatt

@gabrielehrling – red@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

Kommentering är avstängd.