Tema

Frankrikes partisystem är i sönderfall

Text: Marie Demker

Sönderfall till vänster, framryckningar på högerflanken och från ingenstans en socialliberal. Marie Demker, professor i statsvetenskap, menar att ska man förstå den nya politiska kartan i Frankrike så måste man se till de sena förändringarna av landets konstitution. Oavsett hur den andra valomgången slutar kan det bli skakigt framöver.

Frankrike har aldrig kunnat regeras från mitten. Så lyder en gammal sanning om det franska partisystemet, en sanning som har sin grund i de många och svaga regeringar som präglade den fjärde republiken (1947-1958), regeringar som i allmänhet utgick från en mittenkoalition. Under femte republiken har i stället vänster- och höger-presidenter avlöst varandra och så även majoriteterna i Nationalförsamlingen. Men är det dags att på allvar ompröva sanningen om den svaga mitten i fransk politik?

Vi har den här våren kunnat se socialistpartiet falla sönder inför våra ögon och den utvalde kandidaten Benoit Hamon förlorade även sina partivänners stöd. Fransk vänster till vänster om den nuvarande presidenten samlades i stället bakom den vältalige och karismatiske vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Republikanerna (det gamla högerblocket) upplöses också det långsamt i skuggan av korruptionsanklagelserna mot kandidaten Francois Fillon och ser ut att vara på väg mot en lös allians mellan nationalism, konservatism och marknadsliberalism. Till sist stod enbart Front National kvar som en tydlig kraft bakom sin kandidat till presidentvalet, Marine le Pen. Men därutöver har vi också sett en helt ny politisk konstellation skapas som stöd för den engagerande men rätt oprövade mittenpolitikern Emmanuel Macron. Både framgångarna för en sådan kandidat, och att Mélenchon lyckades utmana socialistpartiets etablerade kandidat Hamon, är uppseendeväckande resultat.

Men hur har det då blivit så här oväntat? Efter andra världskriget var den franska politiken sargad av tysk ockupation och av Vichyregimen, en ultra-nationalistisk, konservativ och tyskvänlig regim under general Pétain som i praktiken var en lydregim till Nazi-Tyskland. Efter kriget startade också de koloniala frigörelseprocesserna och Frankrike gick på ett par decennier kantade av ideologiska konvulsioner och militära förluster från ett globalt imperium till en europeisk makt. Polariserande konflikter omintetgjorde kompromisser i de stora ideologiska frågorna, allt från kolonialväldet till skattepolitiken.

När Algerietkriget hotade att välta den franska regimen i moderlandet över ända kom dock Charles de Gaulle att – under villkor att han fick omarbeta konstitutionen – gå med på att bli premiärminister, och sedan president. De Gaulles tid skapade visserligen stabilitet i fransk politik, men ideologiskt låg också den närmast kameleontiska rörelsen »gaullismen« som en våt filt över alla former av opposition och debatt. Den gaullistiska rörelsen blev aldrig del av ett nytt partisystem, i stället formerades andra politiska krafter i motsättning till gaullismen, krafter som i dag tillsammans med den gamla mitten är partisystemets nav.

Nicholas Sarkozys inträde på presidentposten 2007 kan nu i efterhand kan ses som en vändpunkt. Sarkozy var den förste president som påbörjade hela sin presidentperiod med ett mandat som var samordnat med parlamentets och endast fem år, tidigare var presidentens sju och parlamentets fem. Jacques Chirac, som själv tagit initiativ till förändringen, tillträdde sin andra period år 2002 på ett femårsmandat. Men Sarkozy, som också kom från gaullistpartiet, kom att förändra partisystemet genom att behandla sitt stöd hos parlamentets majoritet som om det var ett parti, lite slarvigt uttryck blev det »presidentpartiet«. När parlament och president väljs samtidigt och partiväsendet också formeras efter presidenten blir partierna mindre effektiva som kanaler och policyformulerare.

Jag menar att förändringen av mandatperioderna för den omvittnat starka och exekutiva franska presidenten har försvagat ett redan svagt partiväsen i Frankrike. Men, inte nog med det, presidentvalen har blivit en form av »för-parlamentsval« där kandidaterna profilerar sig på politiska program som hade varit rimligare i ett val mellan partier.

Att Francois Fillon, som var den etablerade högerns kandidat, beslagits med felaktigheter blev i detta sammanhang bara ytterligare en faktor som underminerat den traditionella höger-vänster-ordningen i fransk politik.

Grundläggande för att förstå förändringen är att den franska politikens starka ram i form av starka institutionella ordningar – presidentmandatet och presidentens roll som obunden av partiintressen – har satts ur spel. Fram träder i stället en politisk spelplan där individfixering, karismatik, politiska visioner och löften liksom personlig vandel står i centrum. Och då har franska väljare valt att uttrycka sin entusiasm för å ena sidan en nationalistisk och isolationistisk politik under Marine Le Pen och å andra sidan en socialliberal och europeiskt orienterad politik under Emmanuel Macron.

För båda dessa kandidater återstår dock att fylla parlamentet i det efterkommande parlamentsvalet med lojala, ideologiskt övertygade och erfarna ledamöter i tillräcklig stor mängd. För Le Pen, som inte har någon inröstad kandidat sedan tidigare, blir det ett vågspel, liksom för Macron som egentligen inte har någon definierad partigruppering bakom sig. I det första fallet finns dock en lång historia och många lojala att tillgå, i det andra fallet har Macron hjälp av etablerade mitten/vänster- och mitten/höger -politiker som försöker stampa fram stöd inför parlamentsvalet.

Fransk politiskt liv håller kanske på sätt och vis på att återgå till det 1950-tal när mittenpositionen var den enda möjliga för att hantera de polariserande konflikterna. Men kommer den positionen att visa sig starkare och mer långsiktig än då? Jag tror inte det, med mindre än att konstitutionen återigen förändras och dynamiken mellan president och parlament återupprättas.

Frankrike brukar betecknas som en semi-presidentiell demokrati, men om inget oväntat inträffar är landet på väg mot icke-avsedd presidentialism. I en så djupt polariserad demokrati som Frankrike kan förändringen av den demokratiska balansen få olyckliga följder.

Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

@vanstrastranden

marie.demker@pol.gu.se

Fler artiklar av Marie Demker

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr