Tema

Liberal undfallenhet gav SD fritt spelrum

Text: Svend Dahl

Integration var länge en paradgren för Liberalerna och företrädare som Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni dominerade debatten. Sedan fick politiken stå tillbaka och företrädarna byttes ut. Svend Dahl, fil. dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån, beskriver ett skeende som kom att få stora konsekvenser för både Liberalerna som parti och svensk politik i stort.

»När livet för en majoritet av de som bor i ett område helt och hållet präglas av socioekonomiska villkor och kulturella referensramar som på ett radikalt sätt skiljer sig från samhället i övrigt omvandlas den individuella utsattheten till kollektiva processer med en egen dynamik. /…/ Detta leder till en process där utanförskapet i sig genererar mer utanförskap och där utanförskapets kultur går i arv.«

Det skulle kunna vara en dagsaktuell analys av framväxande etniskt avgränsade parallellsamhällen på många platser i Sverige. Men rapporten »Utanförskapets karta« skrevs hösten 2004 av Folkpartiets dåvarande integrationspolitiske talesperson Mauricio Rojas. På samma sätt känns Nyamko Sabunis varningar om hur hederskultur blivit ett allt större problem i Sverige i boken »Flickorna vi sviker« (2006) är rapporten i dag provocerande aktuell.

Redan då stod vidden av integrationsutmaningen klar för många politiker. Man begrep att problemen var långt mer omfattande än den visserligen viktiga frågan om att ha ett jobb att gå till. Precis som i dag talades det om hur politiker under lång tid varit medvetna om problemen men ignorerat dem:

»Denna misslyckandets kontinuitet måste brytas innan dess följder blir ännu allvarligare. Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta i öppna kravaller och andra ytterst tragiska händelser«, konstaterade Maruricio Rojas och hänvisade till hur dåvarande statsminister Ingvar Carlsson redan 1989 uttryckt sin oro över utvecklingen i Göteborgs miljonprogramsförorter.

Politiker som Rojas och Sabuni bidrog till att integrationspolitiken blev ett av Folkpartiets starkaste kort under 00-talets första år. Samtidigt anklagades partiet konsekvent för att »fiska i grumliga vatten« och flörta med främlingsfientlighet. Rojas, som i debatten fick utstå både hot och rasiststämpel, var så kontroversiell att Centerpartiet efter valet 2006 lade in veto mot att han skulle få inflytande över regeringens migrations- och integrationspolitik.

I stället placerades Rojas i riksdagens konstitutionsutskott och valde 2008 att lämna politiken till förmån för tjänsten som rektor vid högskolan för integration och internationellt bistånd i Madrid. Därmed tappade Folkpartiet både tänkaren bakom sitt integrationspolitiska program och det långsiktiga fokuset på området. »Han jagades ur landet«, som riksdagsledamoten Mathias Sundin (L) förra året beskrev saken (Corren 7/6-2016).

Samtidigt avtog intresset för integrationsfrågorna inom Folkpartiet då Lars Leijonborg lämnade partiledarposten. Partiets fokus i regering kom i stället att ligga på skolpolitiken. I Allianssamarbetet kom utanförskapsdiskussionen att definieras av Moderaternas och finansdepartementets ambitioner att minska sjukskrivningstalen. Vid regeringsombildningen 2010 fick Sabuni lämna ifrån sig integrationspolitiken och ersattes av Erik Ullenhag, utan tidigare engagemang på integrationsområdet.

Om man ska förstå Folkpartiets, och övriga partiers, prioriteringar under dessa år är det viktigt att komma ihåg att integrationsfrågorna inte ansågs som särskilt viktiga av väljarna. Få väljare kände, till skillnad från i dag, att de direkt berördes av de problem som Rojas och andra pekade på.

Men givetvis handlade prioriteringarna också om att integrationsfrågorna ansågs kontroversiella. Det visade inte minst den hårda kritiken mot Rojas och Sabuni. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 borde ha varit en signal om att väljarnas prioriteringar höll på att förändras, men i stället blev den redan ängsliga diskussionen om invandring och integration alltmer präglad av beröringsskräck.

Hur mycket kampen mot främlingsfientlighet än sitter i liberalers ryggmärg, eller kanske just därför, tycktes anklagelser om rasism smärta extra och många liberaler valde att ducka för frågorna. För många blev det helt enkelt bekvämare att hålla tyst eller nöja sig med att se integration som en fråga om »enkla jobb«.

Folkpartiet valde, som Rojas i höstas beskrev det, att »bli ett irrelevant politiskt parti«. Därmed bidrog man sannolikt till att Sverigedemokraterna har kunnat växa sig större än vad som annars skulle ha blivit fallet (SvD 2/10 -16).

För den som följt utvecklingen inom Liberalerna det senaste året har det varit uppenbart hur insikten om detta misstag successivt spridit sig i partiorganisationen och lett till längtan efter personer som kan ta vid där Rojas och Sabuni slutade.

Det avspeglas exempelvis i den allt mer framträdande positionen för Liberala kvinnors ordförande Gulan Avci, som sedan länge har ett starkt engagemang i frågorna om hedersförtryck. Men framförallt syns det i Liberalernas nya integrationspolitiska program som antogs i november. Det signalerar inte bara att frågorna återigen prioriteras, det innebär också en tydlig återgång till Rojas betoning av vikten att stoppa framväxten av parallellsamhällen.

Samtidigt understryks hur värderingar är minst lika viktiga som trösklarna in på arbetsmarknaden för en lyckad integrationspolitik. Man talar om vikten av att betona hur liberala värderingar är en central del av kittet som håller samman det svenska samhället och om värderingsarbete som åtgärd för att bekämpa hederskultur och religiös fundamentalism. Men förändringen syns också i förslaget om att stoppa nyetablering av religiösa friskolor och förhindra existerande skolor från att öka antalet elever. Förslaget, som var det mest kontroversiella i arbetet med Liberalernas nya integrationsprogram, illustrerar också varför frågorna om värderingar och integration är långtifrån enkla för liberaler i och utanför Liberalerna.

Att integrationspolitiken vållar konflikter bland liberaler är knappast förvånande. Politikområdet berör i många avseenden grundläggande frågor om både vad som utmärker ett liberalt samhälle och hur ett sådant ska förverkligas. På ett övergripande plan skulle den liberala konflikten om integrationspolitiken kunnas beskrivas som frågan om huruvida liberalismen primärt ska ses som en idé om universella värden eller som en existerande samhällsordning. De flesta liberaler lär kunna sympatisera med båda perspektiven, men beroende på vilka politiska prioriteringar man gör blir slutsatserna olika. Är det viktiga att skydda tanken på universella rättigheter eller att slå vakt om de uttryck liberalismen tar sig i det svenska samhället sett till både institutioner och värderingar? Ska liberalismen med andra ord ses som en idé om det goda livet, som det kommer till uttryck i de värderingar som utmärker det svenska samhället enligt exempelvis World Values Survey, eller är liberalismen idén om att olika idéer om det goda livet ska kunna existera parallellt?

Denna konflikt ställs på sin spets i frågan om religiösa friskolor. En grupp liberaler kan argumentera för att dessa skolor inskränker barns möjligheter att forma sina liv oberoende av föräldrarnas religiösa övertygelser. De kan också betona att skolorna riskerar att förstärka segregation och illiberala parallellsamhällen som potentiellt kan innebära ett hot mot den liberala samhällsordningen. Andra liberaler tar avstamp i religionsfriheten som ett centralt liberalt värde och argumenterar för att människor som sökt sig till Sverige för att skaffa sig ett bättre liv, självklart också har rätt att föra sin religion vidare till sina barn, och på så sätt förverkliga sin idé om ett gott liv.

Vi lär med andra ord bara ha sett början på den inom-liberala debatten om integrationspolitiken.

Förmågan att tala om hur det svenska samhället bygger på liberala värderingar – och i många avseenden intar extrempositioner i frågor om individualism, sekularism och jämställdhet – och utifrån detta formulera politiska förslag, lär dock bli allt viktigare i svensk politik.

Invandringen har fått omvärlden att komma närmare. Ett Sverige som lyckats kasta av sig religionens och många av patriarkatets bojor möter allt oftare människor som har helt andra värderingar. Därmed har allt fler blivit medvetna om vad som utmärker det svenska samhället, och föga förvånande har många kommit till slutsatsen att detta behöver värnas.

Att Sverigedemokraterna tog till ett värderingsperspektiv när partiet i höstas för första gången talade om integration kan knappast ha överraskat någon. Men det borde också vara en väckarklocka för alla som tror att debatten om integration går att vinna enbart med nya modeller för subventionerade anställningar eller förändrad lönebildning.

Att Liberalerna återigen försöker betona integrationspolitiken, och väljer att tala om integration som även en fråga om att stärka liberala värderingar, är sannolikt ett klokt vägval. Frågorna om integration lär stanna kvar i toppen bland väljarnas prioriteringar inför nästa val, vare sig vi vill det eller inte.

Klart är att svensk politik hade kunnat se väldigt annorlunda ut om Liberalerna för tio år sedan förmått hålla fast vid integrationsfrågorna.

Svend Dahl är fil. dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.

@svenddahl
svend@lnb.se

Fler artiklar av Svend Dahl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr