Essä

Krig är vilseledning och information är ett vapen

Text: Patrik Oksanen

Upp är ner, fred är krig och Putin är Putin. Den säkerhets-politiske experten Patrik Oksanen, till vardags politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning (C), tecknar bilden av informationen som det mest försåtliga vapen i vår tid. Han beskriver ett krig som bara börjat. Det första offret är dock redan känt – sanningen.

»I den verkliga krigskonsten är det bäst att ta fiendens land intakt.«

Orden är Sun Tzus. Han levde långt innan Twitter-flöden och mobilfilmer, men insikten om att vilseledning är grunden i krig är egentligen samma doktrin som under många år odlats av Ryssland. Det har förfinats till det som också är känt som sjätte generationens krigföring.

När generalstabschefen Valeri Gerasimov 2013 presenterade det som vi i väst kallar för Gerasimovdoktrinen så fokuserade han på informationen. Informationen är det enda krigsmedlet som är närvarande under konfliktens alla faser, från när motståndarna uppfattar att allt är frid och fröjd, tills konflikten är vunnen. Detta beskrivs bland annat i rapporten »Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West – Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power«
från Keir Giles på Chatham House (2016).

Hybridkrig är också ett populärt ord, men inget nytt. 1918 utropades den första ukrainska republiken och den unga finländska republiken var bland de första som öppnade en diplomatisk beskickning i Kiev. Finländskt sändebud var
Herman Gummerus som kom att skriva om sin tid i den kortlivade ukrainska staten i boken Orostider i Ukraina (1931). Där skildrar Gummerus hur Kiev skickar en protest till Moskva för att Röda Armén har gått in över landets gränser. Svaret från Moskva var att man inte alls hade trupper i Ukraina. Resten är historia. Ukrainas självständighet skulle dröja igen ända fram till 1991.

Nästan hundra år senare upprepades samma förnekelsedrama. Först kom de gröna männen till Krim, alltså de ryska specialförbanden. Och Ryssland förnekade: det finns inte rysk trupp i östra Ukraina! Däremellan också en riggad folkomröstning om Krims status.

Just operationen i Krim har redan gått till historien som en av krigshistoriens mest framgångsrika anfallsoperationer. Med god förberedelse, långvarigt informationsarbete och med en effektiv förvirring i informationssfären så var man så effektiv, att medan väst försökte förstå vad som hände så var slaget redan avgjort. Skulle det delas ut ett Nobelpris i krig är vinnaren given.

Bland annat lyckades Sveriges Television inte förstå att det var krig i Europa och gjorde inga tablåändringar. Bara det är en illustration av den ryska succén. Att ingen tv-chef avgått på grund av detta är bara fullt naturligt, få har fullt ut dragit slutsatser av konsekvenserna.

Hur var det då möjligt? Genom att använda hela spektrat av den ryska statens kommunikationskanaler fyllde man flödena med budskap som syftade till att skapa förvirring. Från betalda trollarméer, till förfalskade nyheter, egna nyhetssändningar och uttalanden från statsföreträdare skapades mixen. Dessutom finns fler verktyg i lådan:

  • Nätverk av falska »journalister« och aktörer som, likt docent Johan Bäckman (mer om honom senare), sprider
    desinformation
  • Konspirations- och extremistsajter
  • Politiska organisationer och agenter
  • Historiker som tar fram »fakta« som att Baltikums återetablering av självständigheten var olaglig
  • PR-agenter och konsulter som verkar för ryska intressen, som NordStream.

Det låter som en dålig Bond-film, men det är verklighet i Europa i dag. Vi bjuds på en ovanligt rättfram skildring i den tjeckiska säkerhetspolisen BIS öppna årsrapport. I denna beskrivs hur Ryssland ägnar sig åt hemlig infiltration av medier och att så sker för att försvaga det allmänna förtroendet för medier. Detta görs tillsammans med en massiv produktion av rysk propaganda och desinformation som också verkar för att undergräva samhällsinstitutionerna. På så sätt skapas misstro och bilden av att »alla ljuger« förstärks. Kontentan blir att eftersom alla ljuger är inte Rysslands lögner heller så farliga. Genom att skapa en ny normalbild, med ständig pågående desinformation, relativiseras sanningen.

Målet är att långsamt påverka befolkningens uppfattning i en riktning som verkar menligt för viljan att konfrontera ryska intressen. Myten om grodan som kokas levande passar in här. För att uppnå detta underblåser Ryssland befintliga konflikter i Tjeckien och skapar nya. Här nämner BIS bland annat skapandet av ryska marionettorganisationer och att man ger stöd till populistiska och högerextrema rörelser. Stödet sker både öppet och i hemlighet.

En uppenbar måltavla för angreppen är EU, Nato och USA. BIS säger att försök görs för att skada polsk-tjeckiska förbindelser och att allt som görs sker för att lägga grund för framtiden:

»Infrastrukturen för att nå dessa mål kommer inte att försvinna. Det kan användas för att destabilisera eller manipulera det tjeckiska samhället eller dess politiska miljö när som helst, om Ryssland så önskar.«

Sedan gör BIS en spaning för Tjeckien som också stämmer överens med Sverige. Högerextrema grupper som, på grund av ideologiska skillnader, tidigare inte samarbetat med varandra har nu börjat göra det. Pro-ryska narrativ lyfts nu av nya högerextrema grupper som tidigare inte gjort det.

Men varningarna kommer inte bara från Tjeckien. Det polska utrikespolitiska institutet sammanfattade de offentliga underrättelserapporterna från Estland, Lettland och Litauen med att dessa »helt klart indikerar att rysk underrättelseverksamhet i den här regionen är av en större skala och mer aggressiv än vad som har observerats i andra europeiska länder.«

I Finland har Utrikespolitiska institutet, på uppdrag av Statsrådet, i en rapport om Ryssland, konstaterat att Moskva agerar för att krympa Finlands säkerhetspolitiska rörelsefrihet.

Svenska Säkerhetspolisens årsbok beskriver liknande tendenser:

»Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.«

Även i Storbritannien varnar MI5-chefen Andrew Parker för att Ryssland är ett allt större hot mot stabiliteten i landet:

»De använder hela bredden av statliga aktörer för att trycka fram sin utrikespolitik på ett allt mer aggressivt sätt. Här involveras propaganda, spionage, subversion och cyberattacker. Rysslands arbete i dag sker över hela Europa och i
Storbritannien. »

För att förstå vikten av uttalandet så måste måste man ha med sig att i MI5:s 107-åriga historia har den sittande chefen aldrig gett en intervju. Inte förrän nu.

Varningen från säkerhetstjänsten var inte tillräcklig tyckte Andrew Young, chef för den militära underrättelsetjänsten MI6, som tog till orda 9/12. Det var också en historisk händelse. Aldrig tidigare har en chef för MI6 hållit ett öppet tal från underrättelsetjänstens högkvarter. Han nämnde inte Ryssland. Det behövde han inte. Alla som vill förstå förstår ändå när han beskriver hur hybridkriget exploaterar öppenheten och hur beroende vi är av varandra i globaliseringen:

»De gör det genom olika medel, som varierar från cyberattacker, propaganda eller undergrävande av den demokratiska processen. Vårt jobb är att ge regeringen informationen i förväg, att belysa dessa aktiviteter och hjälpa vårt land och våra allierade, särskilt runt omkring i Europa, att bygga resiliensen som de behöver för att
skydda sig själva.«

Young fortsatte med att konstatera att priset kan komma att bli det allra högsta:

»Riskerna som står på spel är djupgående och de utgör ett grundläggande hot mot vår suveränitet. Detta bör vara en angelägenhet för alla som delar demokratiska värderingar. »

Samma budskap kom samma dag från Tyskland. Författningsskyddet BfV, »Bundesamt für Verfassungsschutz« eller den tyska säkerhetspolisen, varnade för ökad rysk aktivitet när det gäller både propaganda och desinformation i syfte att destabilisera det tyska samhället. Samtidigt måste Tyskland värja sig från allt fler riktade cyberattacker mot politiska partier.

De resurser Ryssland investerar i påverkansförsök av den här typen beskrivs av BfV som »enorma«. Särskilt intresserade är man av att påverka den ryska diasporan i Tyskland, politiska rörelser, partier och beslutsfattare.

Estlands nye utrikesminister, socialdemokraten Sven Mikser, har även han varnat för utvecklingen. Under ett OSSE-möte i Tyskland nyligen berättade han för Reuters att han förväntar sig att Ryssland fortsätter med sin »psykologiska krigföring« med falsk information och cyberattacker:

»Det är ett ganska säkert att de kommer att försöka göra det igen. De kommer att försöka överraska oss, och det är någonting som vi ska vara mycket vaksamma på«.

Information är ett vapen. Det riktas mot vårt hjärta. Vår hjärna. Vår själ. Och väst famlar efter svar.

Patrik Oksanen är säkerhetspolitisk expert och politisk redaktör på centerpartistiska Hudiksvalls Tidning. Denna artikel är ett utdrag ur i ett pågående bokprojekt.

@patrikoksanen

patrik.oksanen@mittmedia.se

Fler artiklar av Patrik Oksanen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr