Tema

Är det dags för Sverige att erkänna Taiwan?

Text: Leo Pierini

Hösten 2014 deklarerade utrikesminister Margot Wallström (S) att Sverige skulle erkänna Palestina. Internationell uppståndelse följde och det talades om en aktivistisk utrikespolitik i Olof Palmes anda. Men varför är Wallström då tyst om Taiwan? Leo Pierini beskriver en ö och ett land han menar närmar sig västerländsk demokrati.

Det första man slås av när man kommer utanför terminalen på Taipeis internationella flygplats är hur modernt allt är.

Att landa i Taipei är mer som att landa i London än i Peking.

De centrala gatorna kantas av höga moderna byggnader i stål och glas; tankarna går till området kring Bryssels EU-komplex. Något kvarter bort ligger ett tvåhundraårigt Konfuciustempel som fylls med fler besökare och tyngre rökelsedoft ju längre kvällen lider.

I Taiwan möts två världar. Mer eller mindre modern västerländsk standard och styrelsesätt möter ett gammal österländskt kulturarv och skapar ett land som förenar det bästa av två världar.

När man promenerar på Taipeis gator, skrålar på Taichungs karaokebarer eller tar höghastighetståget ner till Kaohsiung är det lätt att glömma att man befinner sig i ett land utfruset av världssamfundet och under ständigt hot från fastlandskinesiska raketer.

Tillsammans med några andra mindre öar utgör Taiwan staten Republiken Kina. I dagligt tal är Taiwan och Republiken Kina synonymer. Republiken Kina står i kontrast till Folkrepubliken Kina, i dagligt tal »Fastlandskina«, eller, allra oftast, Kina. De engelska förkortningarna ROC (The Republic of China, det vill säga Taiwan) och PRC (The People’s Republic of China, det vill säga Kina) är gängse och vedertagna termer, åtminstone i någorlunda akademisk diskurs.

I praktiken är det högst rimligt att tala om de här två politiska entiteterna som såväl politiskt som geografiskt separata stater. I teorin är det hela aningen mer komplicerat.

Taiwans historia är brokig och händelserik, men en snabb översikt är nödvändig för att kunna förstå den politiska situation ön nu befinner sig i.

Ön Taiwan var länge mer eller mindre inlemmad i det kinesiska imperiet. I slutet av 1800-talet tvingades Kina avträda Taiwan till Japan efter förlusten i det första sino-japanska kriget. År 1912 kullkastade olika rebellgrupper med Sun Yat-sen i spetsen det tusenåriga kinesiska kejsarriket på fastlandet och utropade Republiken Kina (ROC), med storslagna drömmar om ett fritt och demokratiskt Kina.

Snart bröt andra världskriget ut och på den asiatiska fronten drabbade Kina och Japan samman i det andra sino-japanska kriget. Samtidigt spred sig kommunismen som en farsot över världen och allt eftersom andra världskriget gick mot sitt slut blev inbördeskriget ett faktum. Efter några turbulenta år hade nationalistregeringen under ledning av Chiang Kai-shek försvagats både militärt och politiskt och de kommunistiska styrkorna under Mao Zedong gjorde stora framgångar. Andra världskriget tog slut 1945, Japan besegrades och Taiwan kom återigen under kinesiskt styre.

Den kommunistiska vågen gick dock inte att hejda och 1949 utropade Mao Folkrepubliken i Kina i Peking medan Chiang Kai-shek och nationalistpartiet Kuomintang, KMT, fick se sig besegrade på fastlandet. De beslutade sig för att fly och regera i exil på den ö som de fortfarande kontrollerade: Taiwan. Ön blev en militärdiktatur fram tills undantagstillståndet lyftes 1987 och demokratiseringen kom igång.

Alltsedan 1949 styrs Taiwan av Republiken Kinas regering, som ser sig själv som hela Kinas legitima regering i exil på Taiwan. Fastlandskina styrs fortfarande av den kommunistiska regimen under Folkrepubliken Kina.

Båda regeringarna gör anspråk på hela området, det vill säga både fastlandet och ön. Båda regeringarna är också formellt överens om att det bara finns ett Kina.

I diplomatiska kretsar har den här inställningen kommit att kallas »one country, different interpretations«, där både kommunisterna i Peking och exilregeringen i Taipei ser hela Kina som ett odelbart land, men är oense om vilken regering som legitimt ska styra över det landet.

Folkrepubliken styr de facto över det kinesiska fastlandet, men gör också anspråk på ön Taiwan. Republiken styr de facto över ön Taiwan, men gör anspråk på hela det kinesiska fastlandet.

Som kuriosa kan nämnas att båda regeringarna också gör anspråk på de japanskkontrollerade öarna i östkinesiska havet som skapat sådant rabalder de senaste åren.

Om relationen mellan Folkrepubliken och Republiken är vansklig så är Taiwans plats på den internationella arenan än mer komplicerad.

Republiken Kina var 1945 en av de stater som grundande Förenta Nationerna, FN. Fram till 1971 behöll exilregeringen i Taipei såväl medlemskapet i FN som platsen i säkerhetsrådet som representant för Kina.

Sedan 1971 representeras Kina dock av regeringen i Peking och Taiwan utesluts från såväl medlemskap som deltagande i FN och andra internationella organisationer.

Några undantag finns, ofta med närmast bisarra terminologiska lösningar. Taiwan är till exempel medlem i Världshandelsorganisationen, WTO, och en del regionala organisationer som Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC)under namnet »Chinese Taipei«.

Republiken Kina erkänns som stat av ett tjugotal länder världen över, inklusive Vatikanstaten. Resten, inklusive i princip alla västländer, erkänner Folkrepubliken Kina. Vissa länder i delar av Afrika och Karibien växlar mellan att erkänna ett av de två beroende på vem som för närvarande gör störst ekonomiska investeringar i landet.

Allt detta för oss tillbaka till de där templen och karaokebarerna. För trots öns svåra historia och svåra och spända internationella läge har Taiwan på mycket kort tid kommit att bli ett föregångsland och utvecklats i ett förbluffande tempo. Taiwans flerpartidemokrati, pressfrihet och civila rättigheter håller mer eller mindre västerländsk klass och dess fokus på mänskliga rättigheter är en lysande fyrbåk i en annars ganska mörk region.

Enligt tidskriften The Economist:s demokratiindex rankas Taiwan som nummer 31 av 167 länder. Detta är högre än bland annat Portugal, Indien, Lettland och Israel, och som jämförelse kan nämnas att Fastlandskina hamnar först på plats 136. Vad gäller ekonomisk frihet kommer Taiwan på plats 15 i världen, före bland annat USA, Sverige och Nederländerna. Kina kommer på plats 111.

FN:s Human Development Index (HDI) rankar inte Taiwan, men enligt de lokala myndigheternas egna beräkningar skulle Taiwan kunna hamna så högt som nummer 18 om det togs med i mätningen. Offentliggörandet av denna uppskattning signalerar, om inte annat, att regeringen eftersträvar och vill förknippas med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

På knappt 30 år har Taiwan utvecklats från en kinesisk militärdiktatur till ett land med välfungerande moderna institutioner av västerländskt snitt, och rentav kommit längre än många västerländska länder.

Regeringsmakten i Taiwan brukar växla mellan två stora partier. Det ena, nationalistpartiet KMT, är det parti som byggde upp Taiwan från grunden efter inbördeskriget. De håller fortsatt fast vid drömmen om ett enat Kina, och motsätter sig därför alla försök till att utropa Taiwan som en formellt självständig stat. Det andra partiet, DPP, driver frågan om självständighet. Den hållningen får stöd från inte minst den yngre generationen taiwaneser som inte längre har några direkta band till Fastlandskina.

Frågan om ett självständigt Taiwan kompliceras förstås ytterligare av det faktum att Kina hotar med total förgörelse i den händelse Taiwan skulle förklara sig självständigt. Taiwans eventuella självständighet är därmed intimt kopplat till situationen i Fastlandskina, och det lär dröja tills demokratiseringen nått även dit innan status quo kommer kunna luckras upp.

Så bör då även Sverige erkänna Taiwan? Det principiella svaret torde vara ett solklart ja.

Sverige säger sig vara ett land som står upp för principer om demokrati och mänskliga rättigheter i sin internationella politik. Ett erkännande av Republiken Kina skulle gå i den linjen.
Verkligheten är dock inte så enkel. Ett erkännande av Republiken Kina skulle utan tvekan innebära att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Folkrepubliken Kina bröts. Detta i sin tur skulle innebära enorma ekonomiska och politiska nackdelar för Sverige, liksom för den svensk-kinesiska turistnäringen.

Tyvärr är nog verkligheten så krass att ett svenskt erkännande av Republiken Kina är omöjligt. Däremot skulle Sverige och övriga EU kunna utöka det kulturella och ekonomiska utbytet med Taiwan, och stärka de inofficiella diplomatiska förbindelserna, liksom verka internationellt för avspänning mellan Taiwan och Kina.

Leo Pierini är f.d. internationellt ansvarig i CUF. Han har studerat språk och freds- och konfliktstudier i Uppsala och Taipei.

pierini.leo@gmail.com

Fler artiklar av Leo Pierini

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr