Perspektiv

Sluta fördumma! Sverige behöver en seriös narkotikadebatt!

Text: Marcus Bohlin

Trots sitt nedslående resultat står den svenska narkotikapolitiken närmast ohotad. Marcus Bohlin, politisk redaktör på Sundsvalls Tidning, menar att det är dags att ändra på den saken.

Jag har aldrig köpt den i vissa kretsar så omhuldade åsikten att det finns ämnen man inte får prata om i Sverige. De som hävdar att så är ­fallet blandar oftast ihop att inte få prata om en viss fråga med att inte få prata om samma fråga utan att få mothugg av sina politiska motståndare. Det är två olika saker.

Därför vill jag inte påstå att man inte får prata om Sveriges misslyckade narkotikapolitik, för det får man förstås. Det bevisas inte minst av att vi gör det på ledarplats i Sundsvalls Tidning. Men man får räkna med att det blir starka reaktioner bara man föreslår den minsta lilla förändring av den förda politiken.

ST har på ledarplats under senare år – sedan jag blev politisk redaktör – svängt från att vara en förespråkare av den starkt repressiva narkotikapolitik som Sverige fört under några decennier till att förespråka en mer human politik med fokus på skademinimering och att vård ska erbjudas i stället för straff. Dessutom har min kollega Sofia Mirjamsdotter fört ett resonemang om att cannabis ska kunna förskrivas av läkare om det befinns medicinskt befogat.

Det här är tydligen alldeles för mycket för många läsare såväl som för polisen, lobbygrupper och forskare. I en lång rad repliker har vi utmålats som extremister som tycker att knark är bra. Rent antiintellektuella och förolämpande genmälen som att vi skriver som vi gör bara för att vi själva vill kunna knarka utan påföljd har också inkommit. Som att våra egna eventuella erfarenheter av droger skulle ha något som helst med saken att göra.

Jag blev uppringd av en polis i kommunen som tänkte säga upp tidningen eftersom han inte ville stödja en »narkotikaliberal tidning«. Det står honom förstås fritt att göra, även om jag aldrig riktigt har förstått dem som vill ha en tidning som enbart smeker medhårs och aldrig uttrycker en åsikt som sticker ut eller erbjuder en ny eventuell insikt.

Den narkotikapolitiska debatten är verkligen underutvecklad i Sverige. Det finns fortfarande en officiell ståndpunkt som dominerar och allt annat ses som starkt avvikande. Debatten lider i hög grad av det som brukar kallas för »faktaresistens«.

Inte ens det faktum att Sverige har den näst högsta dödligheten bland narkomaner enlig EU-organet European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction – 2013 var dödligheten i Sverige fyra gånger högre än genomsnittet i EU! – får de inbitna anhängarna av den svenska narkotikapolitiken att vara det minsta självkritiska. I stället förordas än hårdare batonger och än fler gripna missbrukare.

I dag innebär den narkotikapolitiska nollvisionen att ingen ska testa narkotika. Det är uppenbart att det inte fungerar. Om man nu vill ha en nollvision så är det rimligare att den avser antalet narkotikarelaterade dödsfall.

För att det ska bli verklighet måste vi ändra den övergripande strategin. Det handlar då om att satsa på det som kallas skademinimering eller »harm reduction«.

I stället för att avfärda denna typ av förslag med argumentet att man »bara underlättar för knarkare att knarka« så bör man till exempel tillåta sprutnarkomaner att byta använda sprutor mot rena, detta för att förhindra smittspridning.

Den som vill lämna livet som sprutnarkoman bör också erbjudas möjligheten att få substitutionspreparat. Inte för att detta i sig själv bryter det fysiska beroende – i praktiken ersätts bara en drog med en annan – men studier visar att många narkomaner kan börja anpassa sig till ett mer »normalt« liv, något som senare kan underlätta den definitiva brytningen med narkotikan. Detta sker redan på sina håll i Sverige, men det borde erbjudas narkomaner oavsett var de bor.

Jag menar att det vidare vore önskvärt att eget bruk av narkotika avkriminaliserades. Den nuvarande lagstiftningen gör att det finns narkomaner som drar sig för att söka vård eftersom de bara genom att vara påverkade har begått ett brott. Låt vara att sjukvårdspersonalen kanske inte bryr sig om det, men med tanke på hur narkomaner behandlas är det inte märkligt om deras tilltro till samhällssystemet är stukat.

Polisens resurser kan då satsas på att sätta dit de som langar och smugglar narkotika i stället för att jaga den enskilde missbrukaren.

Den som också läser annan press än den svenska märker snabbt hur trångsynt den svenska narkotikadebatten är.

I tyska Der Spiegel (8/2016) kan till exempel FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan få ägna några sidor åt att förklara varför han anser att legalisering av narkotika är en bättre väg framåt än »The War on Drugs«.

Jag delar inte alla Annans åsikter och jag är inte beredd att ta ställning för en fullständig legalisering av narkotika eftersom jag inte anser mig kunna överblicka följderna. Men det är befriande att debatten kan föras i ett ansett och seriöst veckomagasin som Der Spiegel.

Vore jag lite mer konspiratoriskt lagd så skulle jag säga att den svenska narkotikapolitiska debatten befinner sig i en rejält armerad åsiktskorridor där varje försök att bryta sig ut direkt ska bemötas stenhårt från alla håll och med alla medel.

Men det får man väl inte säga i det här djävla landet.

Marcus Bohlin är politisk redaktör på liberala Sundsvalls Tidning.

@marcus_bohlin
marcus.bohlin@st.nu

Fler artiklar av Marcus Bohlin

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr