Porträtt

Karl Staaff – en liberal mot adel, krona och generaler

Text: Henrik Malm Lindberg

För ett sekel sedan rasade en av de viktigaste kraftmätningarna i svensk politik. Den rörde parlamentarismens vara, alltså folkets och de folkvaldas inflytande över staten. Drabbningen varade ett par decennier och en av centralgestalterna var Karl Staaff. Henrik Malm Lindberg, fil. dr i historia, ger Staaff upprättelse som försvarspolitiker.

Då, år 1914, utsattes Karl Staaff för en hetskampanj av närmast oöverträffat slag i svensk politik och han avsattes också av en utomparlamentarisk aktion – bondetåget och borggårds­talet – där han som statsminister desavouerades av ett kotteri politiker och militärer i maskopi med kungaparet. Försvarsfrågan användes då som tillhygge mot Staaff. Han utmålades av högern som fosterlandsförrädare då han inte ansågs anslå de resurser som krävdes.

Särskilt Staaffs andra ministär, 1911–1914, präglades av dessa motsättningar: kraven på parlamentarism, rösträtt och demokratisering kontra försvarsfrågan. Det är ingen underdrift att påstå att dessa år torde tillhöra de mer utforskade och omskrivna i svensk politisk historia. Men vilken historia har man skrivit?

Försvarspolitik reduceras inte sällan till en fråga om försvarsutgifternas storlek eller ­numerären: antalet mannar, regementen eller pansarbåtar. Men den centrala aspekten är – liksom för andra offentliga åtaganden – självfallet vilka behov som finns, vilka uppgifter de olika delarna ska ha och prioritering mot andra områden. En av de centrala delarna i Staaffs försvarspolitiska linje mejslades ut redan under tiden som riksdagsman åren 1899–1901 och pekar framåt mot den linje som han drev som statsminister.

En viktig del i Staaffs syn på försvaret gällde försvarsmaktens demokratisering: Den skulle ställas under kontroll av de folkvalda och lyda under samma lagar och spelregler som andra verksamheter. I en motion (147) till andrakammarriksdagen 1901 sökte Staaff åstadkomma en revision av krigslagarna:  »…en allmän värnpligt kommer ju under vida längre tid än nu är fallet ställa landets ungdom under fanorna och dermed under krigslagarne.« Värnpliktens införande var Staaff en stor anhängare av, men krigslagstiftningen var, i den omfattning den då tillämpades, oacceptabel.

Vid denna tid fanns det gott om inslag från ett gammalt fördemokratiskt samhälle där ­medborgarna var allt annat än lika inför lagen. Minderårigt tjänstefolk och skolelever kunde överheten fortfarande aga. Kvinnor saknade ­förutom rösträtt också rätt till utbildning och arbete i många befattningar. Därtill fanns ­sektorer av samhället som låg utanför den reguljära ­lagstiftningen. Krigsmakten var ett sådant exempel. Rekryterna saknade bland annat ­yttrandefrihet, och misshandel bedömdes på diametralt olika sätt beroende på om den skyldige var en rekryt eller en överordnad officer. I en annan motion under samma mandat­period föreslår Staaff att en militieombudsman ska införas för att tillse att lagarna efterlevs inom ­försvarsmakten och då inte minst hur de underordnade rekryterna behandlas. Förslaget föll på den högerdominerade första kammarens motstånd men togs upp igen 1908, och efter en utredning kunde militieombudsmannaämbetet tillsättas 1915.

Staaff debatterade ofta försvarspolitiska grundtankar. I en debatt i andrakammaren ­frågade han retoriskt ledamöterna: »Om riksdagen någon gång hade fått sig förelagd en plan till detta lands försvar, som hade visat den stora öfverblicken…«. Någon sådan överblick hade naturligtvis inte förevisats, utan riksdagsmännen förväntades besluta om anslagen bara på grundval av vad de höga militärerna tyckte – Bodenfästningen i detta fall. Staaff efterlyste i stället en genomtänkt försvarsplanering där man skulle väga försvarsgrenarnas uppgifter och anslags­behov i stället för att de två försvarsministrarna, Lant- och sjöförsvarsministern, var för sig äskade medel av riksdagen utan att ha någon överblick över försvarets totala behov.

De båda Staaffska ministärerna, 1905-1906 och 1911-1914, sökte också åstadkomma en större enhetlighet och planmässighet i försvaret. Med underlag från en promemoria som bland annat behandlade det nya säkerhetspolitiska läget efter unionsupplösningen 1905 beslutades på regeringssammanträdet 5 januari 1906 att en allmän försvarsplan skulle upprättas. I sitt anförande framhöll Staaff att man borde eftersträva en gradvis planmässig utvecklig av stridsförmågan att ha i beredskap i händelse av krig. Största möjliga försvarsförmåga skulle uppnås för de insatta resurserna och samverkan skulle stärkas mellan de båda vapengrenarna.

Detta arbete för enhetlighet och planmässighet i försvaret fortsatte i och med försvarsberedningen från 1911 där man såg över krigsmakten bland annat vad gällde finansiering, övningstid för rekryter och avvägningen mellan olika vapenslag. Viktigt var också att försvars­beredningarna var parlamentariskt sammansatta. Staaff misstrodde sedan länge militärernas förmåga att utreda sina egna anslag. Den aspekten var ­samtidigt en del i en mycket större konflikt mellan höger och vänster i politiken. Den traditionella synen på officerskåren var att den skulle lyda direkt under monarken. De särskilda band som fanns dem emellan skulle inte parlamentariskt tillsatta politiker komma och tafsa på! Staaffs kamp gällde här att militären i grunden skulle vara en myndighet bland andra och därmed underställd parlamentarisk kontroll och insyn.

Ett axplock av moderna översikter och framställningar ger ingen eller liten antydan om att frågorna om en rationell försvars­planering eller försvarsmaktens demokratisering var Staaffs skötebarn och därtill ett område där han lyckades göra skillnad. I framställningarna ­präglas ­diskussionerna om försvaret mellan sekelskiftet och 1914 av pansarbåtarna, deras antal och ­försvarsutgifternas storlek. På detta sätt förminskar man ofta Staaffs gärning som ­försvarspolitiker.

Men flera exempel finns på hur historie- och statsvetenskapen har lämnat tveksamma tolkningar av aktörernas handlingar i anslutning till försvarsstriden. Staaffs troligen främste antagonist inom politiken var amiralen och företags­ledaren Arvid Lindman. Lindman blev den som – mot sin egentliga vilja – satte sin namnteckning under en rösträttsproposition som vidgade rösträtten och valbarheten högst väsentligt. Liksom den övriga högern försvarade Lindman kungamakten och var starkt skeptisk till demokrati och parlamentarism. Han var dock mer taktiskt slipad och realistisk i vad som kunde uppnås än många andra högermän.

När Staaff utsattes för en förtalskampanj på grund av sin hållning i försvarsfrågan, vilket kulminerade i bondetåget och borggårdskrisen 1914, var målet att få honom att avgå. I stort sett samtliga översikter och framställningar konstaterar att flera högermän, inte minst ­förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger, var djupt delaktiga i planerna och styrkte kungen i hans uppsåt att söka motarbeta och tvinga bort Staaff från taburetten. Som kontrast till detta har Arvid Lindman, andrakammarhögerns ledare, framställts som mer måttfull och försiktig. Lars-Arne Norborg (1982) använde formuleringen »avvaktande hållning« och Olle Nyman (1957) beskriver skeendet i följande ordalag »…Lindman däremot avvaktande och avrådande«. En modern auktoritet som statsvetarprofessorn Leif Lewin konstaterar i sin biografi (2010) över Lindman att han »tillrådde i sak försiktighet och moderation« i striden mot Staaff.

Men hur agerade då Lindman? Den bästa ­källan på området är av allt att döma Gösta Johanssons bok Maktkampen 1902-1915. Johansson har mer allsidigt penetrerat materialet och källkritiskt värderat de tillgängliga källorna, varigenom han kommit längre i förståelsen för olika skeenden än andra författare.

Lindmans och övriga högerpolitikers rådgivning till Gustav V i konflikterna med Staaff om hur försvarsfrågorna skulle hanteras är till att börja med ytterst omfattande. Kampen mot Staaff och stödet för kungen upptar stora delar av Lindmans tankar inför och i anslutning till borggårdskrisen. Kungen ingavs konsekvent uppfattningen att han kunde lita på högerledarens stöd mot Staaff. Råden som gavs av Lindman vittnar alltså inte om att han skulle ha intagit vare sig en avvaktande eller försiktig hållning i konflikten. Tvärtom uppmuntras och uppmanas kungen i sin hållning mot Staaff, även när andra delar av kungahuset velat backa på olika punkter. Lindman var dock, till skillnad från den obstinate Trygger, ytterst taktiskt fingerfärdig och hade därtill en långsiktig strategi som skulle söndra liberalerna och hjälpa högern tillbaka till makten igen genom försvarsfrågan. Därför kunde Lindman av taktiska skäl ibland vilja dämpa någon formulering eller be kungen avvakta med att bryta med Staaff.

Karl Staaffs insatser som försvarspolitiker var betydande. Kent Zetterberg (1987) har pekat på att han hade en systematik och långsiktighet i sitt försvarstänkande som förtjänar att lyftas. Målet för Staaff var inte i första hand att få ett billigare försvar utan en modern, väl balanserad armé och flotta som stod under folkets och parlamentarikernas kontroll, inte militärens. Han fick aldrig tillfälle att slutföra sin gärning.   

Henrik Malm Lindberg är fil. dr och forskare vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut samt lärare vid Stockholms universitet.
henrik.lindberg@ratio.se

Läs mer:

Esaiasson, Peter (2010) Svenska statsministrar under 100 år. Staaff. Albert Bonniers förlag.

Johanson, Gösta (1997) Maktkampen 1902-1915. Karl Staaff som politisk ledare. Ekerlids förlag.

Lindblad, Hans (2013) »Olyckorna Bildt, Björck och Borg« Neo 2013:3

Norborg, Lars-Åke (1982) 170 år i Sverige. Svensk samhällsutveckling 1809-1979.

Nyman, Olle (1957) Högern och kungamakten 1911-1914 : ur borggårdskrisens förhistoria. Almqvist & Wiksell.

Zetterberg, Kent (1987) »Borggårdskrisen 1914 i ny belysning – en studie i försvarsberedningarna 1911-1914« Utrikespolitik och historia, (ed) Mats Bergquist, Alf W. Johansson och Krister Wahlbäck

Fler artiklar av Henrik Malm Lindberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr