Perspektiv

Lackmustest för borgerlig försvarspolitik

Text: Annika Nordgren Christensen

Sett till försvarsfrågan kom valet att bli det hetaste på länge. Men vad blir följden på sikt? Liberal Debatt bad Annika Nordgren Christensen analysera vad vi nu har att vänta.

Valrörelsen inom försvars- och säkerhetspolitikens område inleddes i maj 2014, då Försvarsberedningen imploderade inför förvånade journalister på frågan om Försvarsmaktens ekonomi de närmaste åren. I övrigt var man nämligen i stort sett överens. Beredningens ledamöter hade landat efter en kämpig vår med stora slitningar kring beskrivningen av Ryssland och det säkerhetspolitiska läget, när signaler kom från regeringskansliets mer centrala delar att det var viktigare att visa på den splittrade oppositionen än att hålla ihop majoriteten.

Turbulensen efter beredningens försvarspolitiska rapport möjliggjorde för Peter Hultqvist (S) – Sveriges nya försvarsminister – att med pondus och kommunalrådstrygghet peka på det ansvarsfulla i att säga som det är om tillståndet i Försvarsmakten och att samarbeta över blockgränserna. Långt in i borgerliga försvarskretsar började man föredra Hultqvist framför Alliansens försvarspolitiker. Nu är det dags att leva upp till förväntningarna, men bakom hörnet lurar vägvalsfrågor långt större än antalet JAS Gripen eller ubåtar.

Fokus i försvars- och säkerhetspolitiken har succesivt flyttat hem till närområdet och territoriet efter att ha varit internationellt koncentrerat i mitten av 00-talet. Både moderater och socialdemokrater talar numer om att »försvaret av Sverige börjar i Sverige«, men den största omsvängningen har Folkpartiet gjort, från att förespråka att de internationella insatserna ska vara dimensionerande för Försvarsmakten till att tydligast förfäkta försvar av nation och närområde som existensberättigandet för försvaret. Denna folkpartistiska utveckling oroar mig. Det finns goda skäl till att höja Sveriges nationella försvarsförmåga – militärt som civilt – men utan någon grindvakt som bevakar vikten av fortsatt internationalisering och Försvarsmaktens nödvändiga identifikation av att vara en del av ett internationellt säkerhetssystem, riskerar Sverige en direkt skadlig isolering (om än kortsiktigt populär i såväl försvarskretsar som opinionsmässigt). »Försvaret börjar i Sverige«-linjen ska nämligen kombineras med den nya regeringens formuleringar om att »militär alliansfrihet alltjämt tjänar vårt land väl« och det glasklara beskedet i regeringsförklaringen att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato.

Det kan bli en toxisk mix av nedprioriterade internationella insatser, daterad retorik kring Nato och ett territoriellt perspektiv som i förlängningen skapar en försvarsmakt som måhända är större på pappret, men Moskvas högsta dröm i introvert oförmåga att utgöra en del av ett snabbt och högteknologiskt regionalt skydd.

Samarbete och militärt stöd (och hjälp) ska med den nya regeringen kanaliseras framförallt genom nordiskt samarbete, särskilt med Finland, utan någon Nato-option i rockärmen. Men i Finland kan det röra på sig alliansfrågan på ett annat sätt än i Sverige och österut har man dessutom vare sig glömt det uteblivna telefonsamtalet från Stockholm till Helsingfors i samband med svensk EG-ansökan eller brutna samarbeten på försvarsmaterielsidan. Regeringen räknar med att intresset för ett allt djupare försvarssamarbete är lika starkt på båda sidor Östersjön och att denna samsyn fortsatt gäller Nato. Men förhoppningar är en dålig strategi, i synnerhet när det kommer till säkerhetspolitik.

Sammantaget är den låsta Nato-dörren den tydligaste skillnaden mellan den nuvarande rödgröna regeringen och den blå. Bara de borgerliga partierna vet hur de kommer att hantera försvars- och säkerhetspolitiken i opposition, men man kan konstatera att man från olika håll redan på valnatten förde fram just försvarspolitiken som ett område man var beredd att samverka om. Så länge som Sverige upplever ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, allt oftare manifesterat av luftrumskränkningar och verbala markeringar, minskar allmänhetens tålamod med sådant som uppfattas som rent partiegoistiska hänsyn och taktiserande. Turerna kring Försvarsberedningen fungerade troligen också som ett slags vaccin. Men det som motsäger en lugn samförståndsresa på vägen mot det inriktningsbeslut för försvaret som är planerat att fattas under våren 2015, är att Moderaterna behöver göra upp med sin nuvarande – hårt kritiserade – försvarspolitik i kombination med att Folkpartiet gör anspråk på oppositionsledarrollen inom politikområdet. Under hösten kommer en enmansutredning presentera en översyn av Sveriges internationella militära samarbete, inklusive Nato och det kommer bli ett lackmustest på hur oppositionen inriktar sin roll under mandatperioden: Kommer man börja opinionsbilda i den enda riktigt blockskiljande frågan, eller utkämpa strider om mer symboliska frågor?

Det smartaste draget försvarsminister Hultqvist kan göra, både för svensk säkerhet och möjligheten att formulera ett försvarsinriktningsbeslut som överlever riksdagens behandling, är att låta Försvarsberedningen jobba vidare med nya uppdrag. Det finns två självklara, vid sidan av att vara samrådsorgan mellan regeringen och riksdagen: Utformandet av en ny säkerhetsstrategi (den senaste skrevs 2006) och politiskt omhändertagande av ovan nämnda utredning. Nästa steg är att låta Försvarsberedningen fusioneras med Finlands motsvarighet och låta regeringsförklaringen hösten 2015 lyda att Sverige inte ensamt kommer söka medlemskap i Nato.

Annika Nordgren Christensen är försvarsdebattör och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Nordgren Christensen representerade Miljöpartiet i Försvarsutskottet 1994-98 och i Försvarsberedningen 1995-2009.

Fler artiklar av Annika Nordgren Christensen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr