Tema

Fram träder Miljöpartiet liberalerna

Text: Ulf Bodach Söderström

Miljöpartiet ser av allt att döma ut att gå mot sitt bästa valresultat hittills. Ulf Bodach Söderström (MP) menar att partiet tagit över det Folkpartiet och Centerpartiet lämnat.

Påståendet att vi numera ”alla är liberaler” är lättviktigt, okunnigt och döljer betydligt mer än det avslöjar. Det som händer är inte att alla samlas kring liberalismen. Det som händer är att vi som var liberaler från början nu är splittrade på ett sätt vi inte varit förr.  Vi enades länge av ett gemensamt motstånd mot kommunismen, men kommunismen är stendöd och effekterna av detta börjar märkas. Det finns inte längre någon debatt om plan kontra marknad. – debatten handlar om hur vi hanterar marknaden.

Och då blir det givetvis svårare. I stället för en diskussion mellan skilda moraliska paradigm får vi en diskussion mellan människor som på många sätt är överens om vissa grundläggande ståndpunkter. Vi får en process som också delvis utspelar sig på ett djupt personligt plan. Det handlar inte bara om den intellektuella substansen, utan också om de faktiska hjärnor och hjärtan där frågan avhandlas.

Jag är själv ett gott exempel. Jag är egentligen född till att bli Birgitta Ohlssons politiska rådgivare. Jag kommer från en liberal familj med gott om böcker i bokhyllorna, mamma journalist och författare, pappa tecknare på Expressens ledarsida och mormor förlagsredaktör, författare och en gång aktiv i Folkpartiet. Min första valkampanj i skolan gjorde jag för Per Ahlmark som jag än i denna dag har en svaghet för, på det sätt som barndomen alltid gör starka intryck. Ahlmark är, hur jag än vrider och vänder på det, en del av min intellektuella familj. Jag kan irritera mig oerhört på saker han skriver, men hans sätt att resonera slår ändå alltid an en sträng inom mig, det minner om diskussionerna vid matbordet under otaliga söndagsmiddagar.

Att jag ändå inte är Birgitta Ohlssons rådgivare, utan i stället har min verksamhet hos de gröna, beror ytterst på kärnkraftsfrågan, en politisk strid som knuffade mer än en familj in i famnen på Centerpartiet. Och när Centerpartiet hastigt och lustigt släppte kärnkraftsfrågan förlorade de inte bara nästan alla sina väljare, utan Centern och Folkpartiet blev också gemensamt av med flera generationer socialliberaler varav många till slut hamnade hos de gröna.

Men det är inte slut där. Historien har upprepat sig: med EU-frågan, med NATO, EMU, FRA och många fler.

För det handlade aldrig om kärnkraften, det handlade om liberalismens metod och det handlade om de liberala människorna. Många liberaler hade, och har, svårt för de närmast religiösa övertoner som lades i förhoppningarna om kärnkraften. Det handlade plötsligt inte om den glada optimism gällande människan och hennes möjligheter som är liberalismens signum, utan om att med närmast planekonomisk iver införa ett kärnkraftssystem som hade små möjligheter att tekniskt eller ekonomiskt  infria de otroligt högt ställda förväntningarna. Att tokstollar som den lilla sekten EAP, och betongkommunisterna i Sovjet, i kärnkraften såg den teknofrälsning som de ideologiskt behövde är en sak. Att liberaler tränade i kritiskt tänkande hamnade i samma slutsats är bekymrande.

För det är detta som är kärnan. Kritiskt tänkande. Att ställa de svåra frågorna. Det som för liberala människor gärna härleds tillbaka till antik tid, och som är vår kära och omhuldade intellektuella kärna, vårt ursprung. Liberaler har alltid ansett, nej, inte ansett utan känt att de har ett speciellt förhållande till vetenskap och utveckling. Vi liberaler har ett förhållande till rationalitet som inte kan beskrivas som annat än kärlek.

Den borgerliga samhällskritiken borde alltså ha haft ett naturligt hem hos Folkpartiet, men så blir det aldrig igen. Varje gång folkpartiliberaler kommer i närheten av en systemfråga väljer de den enkla, storskaliga och maktkoncentrerande vägen och försvarar den sedan med en tvär arrogans som vi decentralistiskt lagda och kritiskt tänkande socialliberaler har lite svårt för.

Folkpartiet är på detta sätt inte ett parti som organiserar liberaler, utan ett parti som vill tala om för liberaler vad de ska tycka.

Liberalismens framtid i Sverige handlar dock inte om vilka partier som använder eller försöker patentera etiketten liberal, utan om vilka partier som kanaliserar kritiskt tänkande, humanism och rationalitet. Övervakning via FRA är inte mindre övervakning för att de partier som inför den kallar sig liberala. Att bygga en ny motorväg i Stockholm för 30, 44 eller 61 miljarder för att stimulera biltrafiken och föra in tiotusentals extra fordon per dygn till de redan överfulla gatorna i Stockholm är inte rationellt bara för att de partier som bygger motorvägen kallar sig rationella. Och att genom euron binda Europas länder vid varandra vid fotknölarna, så att alla vacklar så snart en snubblar, är inte att stärka marknaderna även om de partier som är för detta säger att de är marknadsliberaler.

Det är bra om vi nu får en debatt om liberalismens framtid. Inte för att vi i närtid kan hoppas överbrygga de sakpolitiska skillnaderna mellan exempelvis Miljöpartiet och Folkpartiet, utan för att vi har ett gemensamt ansvar för att vårda de demokratiska grunder vi liberaler – oavsett parti – omhuldar: humanism och rationalitet som värderingar och fri media, fri kultur, fri forskning, fri debatt och fritt näringsliv som vägar att uttrycka dem.

Ulf Bodach Söderström är författare och arbetar på Miljöpartiets riksdagskansli..

Fler artiklar av Ulf Bodach Söderström

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr