Tema

Strukturalismen styr oss

Utpekandet av förtryckande ”strukturer” har länge varit den svenska vänsterns främsta vapen. Adam Cwejman reder ut begreppet.

När man i samhällsdebatten 2013 talar om sådant som ”strukturer” blir det ofta förvirrat. Det talas om förtryckande, normerande, vita, heterosexuella och kapitalistiska strukturer. Men få förklarar vad de menar med en ”struktur”. Resultatet blir att orden i vissa sammanhang blir röda skynken och ideologiska slagträn. Många vet inte riktigt vilken typ av teori och idé de har att göra med. Vilket oftast slutar med att man antingen ignorerar termerna, anammar dem okritiskt eller slår sig ifrån dem med hänvisning till deras ursprung till vänster på den politiska skalan.

Låt mig försöka göra en kort definition. Med ”strukturer” menar man att samhället är ordnat efter system och att dessa system innefattar språk, samhällen, individen, ekonomin och relationerna dem emellan. Och nästintill alltid förstås dessa relationer som maktrelationer. Arbetssäljare och arbetsköpare, män och kvinnor, kolonialist och koloniserad, vit och icke-vit etc.

Strukturalismen som teori och vetenskap har dock andra rötter. Det var lingvisten Ferdinand de Saussure som delade upp språket i det grammatiska språket (langue) och dess kulturella och meningsbärande del (parole). Med Saussure började man med större intensitet försöka sig på att förstå att maktrelationerna, det vill säga ”strukturerna”, även existerade i själva språket och inbäddat i våra sociala och kulturella system.

Vi reproducerar, enligt denna teoris tänkare som Derrida och Foucault, således maktrelationer omedvetet. Genom språk och signaler signalerar vi vem som har makten och vilka normer som gäller. Till detta kan man även koppla Lacans psykoanalytiska idéer, postkoloniala författare som Fanon och en rad andra tänkare, företrädelsevis på vänsterkanten, som applicerade olika strukturalistiska förhållningssätt på alltifrån socialantropologi, litteraturvetenskap, statsvetenskap och ekonomisk historia.

I takt med att marxism-leninismens historiska materialism, det vill säga samhället förstått som en serie ekonomiska maktrelationer, tappade i förklaringsvärde på grund av Sovjetunionens haveri, vände man sig under efterkrigstiden frenetiskt efter andra teorier. Vad vi har att göra med är en förhållandevis bred och löst sammanhängande serie tänkare, trender och discipliner.

Det är här vi befinner oss 2013. Vänsterns ideologiska utveckling kan liknas vid ett stort träd där det existerar många små grenar och utlöpare. Strukturalismen, eller det sätt ordet används i praktiken, är något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterns idéer, från de historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och analysen av dessa.

Hur kan man som liberal förhålla sig till dessa idéer som i någon form har fått en nästintill oemotsagd och allmängiltig status på Sveriges samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar?

En vettig inställning till strukturella idéer, oavsett hur och på vad de appliceras, är att försöka bena ut de deskriptiva och normativa delarna. Vilket förklaringsvärde har egentligen teorierna för att förklara människor, deras relationer och samhällena de bor inom? Det tåls att diskuteras, ifrågasättas och ställas mot andra alternativa förklaringsmodeller. Och finns det inom den strukturella analysen ett manifest eller dolt normativt syfte, det vill säga en utsaga om hur det bör vara? Oavsett hur man ställer sig till analysen som sådan är det viktigt att man försöker förstå dess förklaringsvärde och dess eventuella anspråk på förändring.

Den största faran med vilken samhällsteori som helst är att den ges totalt förklaringsvärde. Om det är något den liberala filosofen Isaiah Berlin lärt oss genom sin försiktiga liberalism är att bedöma frågor från fall till fall och att akta sig för totala teorier, vare sig de säger sig förklara verkligheten enkelt eller lättvindigt föreskriva förändringar av den. En liberal bör inte reflexmässigt vända sig emot alla idéer bara för att de råkar komma från vänsterkanten. Kanske är det på dagens universitet och högskolor helt omöjligt att göra det. Men vad man då bör göra är att skapa sig en medvetenhet om idéernas historia, förstå och ifrågasätta deras förklaringsvärde samt begripa vad de faktiskt vill förändra politiskt.

Det här blir alltså ingen argsint text mot strukturella analyser av samhället. I det senaste årets samhällsdebatter om rasism har jag ofta diskuterat med journalister som bekvämt vill förstå liberaler som de som enbart ser individer, svävande i tomma intet, medan vänstern är ett gäng kloka sociologer som förstår att människan är inbäddad i kulturer, miljöer och historia. Det är en tråkig förenkling som tyvärr vittnar om att strukturella idéer har kommit att bli synonyma med att förstå människan bortom hennes individualitet, val och autonomi.

Det behövs en mer matig liberal analys som inte enbart är materialistisk, det vill säga förstår samhället som ekonomiska transaktioner, kostnader och rationella val. Dessa utgör ett stabilt fundament för liberalismen men det bör inte utesluta en egen, vetenskapligt gedigen, förståelse av det som motiverar, driver och förändrar samhällen och människor.

Det är olyckligt att alltifrån sociologin till litteraturvetenskapen numera är helt dominerade av vänstern. Det vittnar om vilken framgångsrik metamorfos vänstern genomgick när man kastade marxism-leninismens motbevisade teser på historiens skräphög och ersatte dem med ett finmaskigt nät av teorier för att förklara språk, kön, etnicitet och allt däremellan. Det är detta nät som är strukturalismen och som har kommit att bli så allmängiltigt att även en niondeklassare obekymrat och utan att reflektera kan tala om ”strukturerna som styr oss”. Kanske är det dags att förstå att det också är ”strukturalismen som styr oss”.

ADAM CWEJMAN
är projektledare för integration vid tankesmedjan Timbro.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr