Porträtt

Eva Moberg

Text: Karin Pihl

Eva Mobergs gärning, som senare kom att ha avgörande betydelse för feminismen i Sverige, började i Liberal Debatt redan år 1957. Karin Pihl porträtterar Moberg, vars analys av könsmaktsordningen är slagkraftig än i dag.

Få verk kan ha orsakat sådan uppmärksamhet som Eva Mobergs essä Kvinnans villkorliga frigivning, publicerad 1961. Mobergs tankar, som tydligt kritiserade det rådande kvinnoidealet, diskuterades flitigt i flera nummer av Liberal Debatt under 1960-talets början. Många jämställdhetsreformer har genomförts sedan dess. Men går det att hitta kopplingar mellan dåtidens diskussioner och dagens? Vilken betydelse har Eva Mobergs tankar för feminismen i dag?

Det är svårt att läsa Kvinnans villkorliga frigivning utan att tänka att den lika gärna hade kunnat vara publicerat i dag, i den tidning som du just nu håller i din hand. I sin essä beskriver Moberg den balansgång kvinnor förväntas hantera. Å ena sidan är synen på kvinnan som yrkesarbetande positiv, men å andra sidan vurmas fortsatt för att kvinnan ska behålla sina ”kvinnliga” egenskaper och ständigt förväntas göra sig attraktiv för män. Kvinnans villkorliga frigivning publicerades strax efter hemmafruarnas stora epok, 1950-talet, och då 1960-talets feministiska revolution stod för dörren. Det var inte längre självklart att kvinnan skulle vara hemma, hon var välkommen ut på arbetsmarknaden. Men det var just en villkorlig frigivning. Kvinnan hade nu fått dubbla roller – en som arbetande familjeförsörjare, en andra som barnproducent och skönhetsobjekt. Det är en inte helt främmande beskrivning av dagens situation.

Givetvis är det lättast för kvinnan att välja den senare rollen, skriver Moberg. Om kvinnan i första hand värderas som könsvarelse – om de främsta egenskaperna att eftersträva är att vara attraktiv för män och självuppoffrande som mor – är det givet att kvinnan strävar efter detta. Människor har som bekant ett behov av att känna sig uppskattade och att accepteras av andra.

De dubbla huvudrollerna är ett genomgående tema i Mobergs analys av kvinnans situation. I Liberal Debatt andra nummer år 1959 skriver hon:
”för mannen är framgång i yrket och karriären samtidigt ett attribut för hans manlighet. En kvinnas yrkesframgång kan aldrig, utom i ett fåtal ’feminina’ yrken, räknas som ett plus till hennes kvinnlighet, däremot ofta som ett minus.”
Alltså: Den yrkesarbetande kvinnan slits hela tiden mellan att satsa på sitt arbete och att vårda hemmet. Den kvinniga studenten kan lägga sina sista slantar på en tjusig klänning och den manliga bekräftelsen som följer, eller på en bok som ger bildning. Kvinnan som är politiskt engagerad kan baka sockerkaka till nästa möte och få uppmuntrande kommentarer, eller också kan hon ta strid i en fråga och mötas med skepsis. Så fort kvinnan lämnar sin traditionella roll måste hon välja vad hon ska främja hos sig själv – sin tillskrivna kvinnlighet, eller sin individualitet.

Själv var Eva Moberg en hårt arbetande kvinna. Hon hade licentiatexamen i praktisk filosofi, religionshistoria och litteraturhistoria, skrev krönikor i Dagens Nyheter, var redaktör för tidskriften Herta som gavs ut av Fredrika Bremerförbundet, producerade manus för teverevyer, reste runt och höll föredrag och skrev i Liberal Debatt. I den senare kritiserade Moberg allt från reaktionära professorers nya rön till Herbert Tingstens demokratisyn.

Det sägs ofta i dag att feminismen måste handla om normer och strukturer. Kvinnor är inte längre diskriminerade i lag – i varje fall inte i Sverige. I stället är det människors könsbundna livsval som ska analyseras och i viss mån motarbetas. Unga aktivister bloggar om trettiotre olika anledningar till att vara feminist med utgångspunkt i sexistisk reklam. Detta gjorde Eva Moberg redan på 60-talet. Ur Dagbok i kvinnofrågor, publicerad i Liberal Debatt, radar Moberg upp sina iakttagelser och analyserar: Pedagogikprofessor Torsten Huséns varning om vad som kommer att hända med spänningen mellan könen och charmen om de kulturellt betingade könsskillnaderna försvinner uppskattas inte. Moberg svarar:”är det inte väldigt torftigt om den romantiska charmen endast byggde på ett inlärt beteende?”.
Likheten med dagens hen-debatt är slående.

Moberg noterar kvinnor som porträtteras fulländade i perfekta hem, självgoda män som vunnit en frågesport och omges av en kvinnlig beundrarskara, hushållsarbete som snarast borde professionaliseras och män som gnäller över att de får ligga mindre sedan kvinnor börjat idrotta. Moberg synar det murkna gamla slagträet mot jämställdhet – valfriheten – och konstaterar att valfrihet inte nödvändigtvis är synonymt med frihet:

”… nu är det en populär linje i debatten, som går ut på att vi framför allt måste värna om kvinnans fulla valfrihet, att samhället bör stå helt neutralt till hennes val (…) Hon ska kunna vara hemmafru på livstid om hon så önskar (…) Med en sådan valfrihet kan kvinnan aldrig bli mer än sekunda arbetskraft i yrkeslivet.”
Moberg argumenterar för att med frihet kommer skyldighet, och denna bör gälla lika för könen. Valfriheten är inte sitt namn förtjänt om den inte gäller alla, kvinnor som män.

Vi bläddrar fram till dagens jämställdhetsdiskussion. För två år sedan pågick en debatt om det nya ”hemmafruidealet”. Någon krönikör uppmärksammade att några kvinnors heltidssysselsättning verkar vara att blogga om sina cupcakes, varpå tyckare till höger och vänster rasade. I ett inslag i SVT:s Debatt intervjuades ett gäng hemmafruar som upprördes av den kränkning de utsattes för av feministerna. ”Ge oss det fria valet mellan att vara hemma och att arbeta”, bad de. Kristdemokraternas Ebba Busch höll ett krampaktigt tag om sitt partis vårdnadsbidrag och utbrast ”men tänk på barnen!”. Få verkade tycka att denna valfrihet även borde innefatta männen. ”Valfrihet” för kvinnor och deras familjer har blivit de konservativas substitut till jämställdhetspolitik: ”Dela inte föräldraförsäkringen, vi vill behålla vår valfrihet!”, ”Rör inte den skattefinansierade hemmafrun, vi vill ha valfrihet i familjepolitiken!”, ”Genuspedagogik i förskolor är kommunism, flickorna måste få välja rosa och dockor!” Moberg sågade argumenten redan för 50 år sedan.

Eva Mobergs intellekt och skarpa analysförmåga hade behövts i dagens jämställdhetsdebatt. Visst har framgångar nåtts, men kvar står många utmaningar. De debatter som förs nu liknar de som rasade då, även om de nu är närmare kvinnans fullkomliga frigörelse. Till stor del är detta tack vare Eva Moberg.

Karin Pihl

är ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd och har i sommar vikarierat som ledarskribent på UNT.

Fler artiklar av Karin Pihl

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr