Tema

Ibland vet individen inte vad som är bäst

Spontan motvilja inför statlig inblandning i människors liv ska inte stå i vägen för insikt kring de strukturer som hindrar jämställdhet. Libertarianen och feministen Carolin Dahlman skriver om hur epiteten hänger samman.

Den svenska jämställdhetsdebatten handlar ofta om kvinnor i börsbolagens styrelser. Men för att få fler kvinnor i maktens korridorer behöver vi börja tidigare, med vardagen snarare än med de flotta konferenserna. Jämställdhetens stora utmaning befinner sig långt från kostymerna runt Stureplan. Den handlar i stället om det osynliga opolitiska tvång som kallas könsroller.

Detta har dessvärre varit minerad mark bland oss libertarianer, vilket gjort att många tyvärr hamnat snett vad gäller feminism.

Om vi önskar se en värld som frigör individen behöver vi prata om strukturer, om att vi behandlar varandra orättvist och olika utan grund i den enskildes beteenden eller egenskaper.

Strukturer skapas genom semi-fria val, där våra handlingar visserligen är fria från politisk klåfingrighet, men påverkade av samhället. Det är vi – busschaufförer, studenter, ledarskribenter – som i vår vardag, runt middagsbord och på Twitter behandlar män och kvinnor olika. inte för vad de gör och är som individer, utan för det fysiska könet.

Det görs inte av illvilja. Normer, traditioner, roller, fördomar, myter – kalla dem vad du vill, har en enorm makt över oss. De hjälper oss att förstå världen och är hjärnans sätt att spara energi. Forskaren Daniel Kahnemann har i boken Thinking, fast and slow, visat hur vår hjärna gör allt för att slippa jobba, och därför undviker att ta in information, tolka, analysera och summera. Om hjärnan kan, kommer den att kvicka på processen och fatta beslut baserat på gamla erfarenheter.

Runt om i världen uppfostras därför ständigt nya generationer till att se män och kvinnor olika. Båda könen ställer sig bakom denna föreställning, så det är ingen öppen kamp dem emellan. Både vill passa in och vara ”normala”. Ingen vill skapa konflikt och ifrågasätta.

Med John Stuart Mills ord: ”Har det någonsin funnits någon dominans som inte förefallit naturlig för de dominerande”. Det har det sannolikt inte.

Vi i väst reagerar ofta på hur flickor som Malala, som nyligen talade så förtjänstfullt inför FN om hur det är att vara liten tjej i Pakistan, behandlas, liksom över hur kvinnor i Egypten tvingas bära täckande klädsel, då männen menar att de annars uppmuntrar till våldtäkt.

Sverige har kommit långt i jämförelse. Här är männen pappalediga och städar. Kvinnan är något mer än ett kuttersmycke som ska ta hand om barnaskaran. Men det har tagit tid och mönstren finns fortfarande kvar, fast suddigare.

De är rester av ett större synsätt som separerar människor och ger dem olika värde. Filosofer som John Locke menade exempelvis att det bara var de med egendom – och betalade skatt – som borde få bestämma. Enligt David Hume borde bara män med utbildning få styra. Thomas Hobbes lutade åt en enväldig monarki. Sören Kierkegard menade att en folkvald regering är värre än helvetet – där lider man i varje fall i ensamhet, och slipper tyranniseras av andra.

De ”människor” dessa stora filosofer talar om är alltså bara några få. Men kvinnorna då? Den franske filosofen August Comte menade att kvinnligheten är en ”förlängd barndom” som gör att kvinnan avviker från ”rasens idealtyp”. Jean-Jacque Rousseau tyckte att kvinnan är skapad för att ge efter för mannen och uthärda hans orättvisor. Victor Hugo menade att kvinnor har intuition men inte förnuft.

Så illa ser det inte ut längre, men i vår kultur skapas och återskapas fördomar dagligen i samtal på Ica Maxi eller i mötesrum på jobbet. Vi har uppfattningar kring hur kvinnor och män ”är” och dessa styr vårt sätt att behandla varandra.

En del kallar detta ”fakta” och åberopar biologiska skillnader eller att kvinnor tackar nej till chefsjobb eller arbetar i offentlig sektor. Men vad det faktiskt grundas i är att viljan inte alltid är fri bara för att den är avreglerad.

En av anledningarna till att strukturer blivit så tabu inom det liberala lägret är att vår politiska ideologi utgår från allas rätt att ”bestämma själva”. Vi hyllar fria val och köksbordsbeslut, och menar att marknaden förintar det som inte fungerar samt gynnar det som är bäst.

Jag vill mena att vi individer ibland faktiskt inte har en aning om vad som är ”bäst” för oss. Och vad är egentligen ”bäst”. Långsiktigt, kortsiktigt, idag, i morgon, för mig eller min familj?

Se bara på alla som ställer sig upp i Idol och sjunger falskt men tror att de är popstjärnor in spe. Titta på dem som väljer utbildningar som sällan leder till jobb. Titta på dem som är kungar i baren den 25:e.

Vi behöver inte försvara friheten med att den alltid leder rätt. Strukturer kan vara fritt valda, men är fortfarande de mångas förtryck av de få. Detta bör inte leda till slutsatsen att politiskt tvång därmed är rätt, för det viktigaste argumentet för politisk frihet är att den respekterar människor hur tokigt de än väljer.

Vi libertarianer har under långa rödvinskvällar enats om statens förskräcklighet, och diskuterat om skattetrycket ska vara fyra eller sex procents. Men är ”mission completed” om staten håller tassarna borta från våra liv?

Många liberalers politiska mål är ”frihet från politiker”, men jag vill hellre se ett samhälle som ger oss möjlighet att bli dem vi har potential att vara, utan att hindras vare sig av kommunpolitiker eller kompisar.

Inte alla libertarianer håller med mig. En del ser den liberala rörelsen enbart som en motståndsrörelse mot politiskt tvång. De har inte som mål att män och kvinnor ska ha samma möjligheter mer än i relation till staten. Jag företräder en utvidgad syn.

För att mjuka upp strukturer behövs annat än skattesänkningar och avregleringar. Snarare handlar det om ett engagemang i vardagen, där vi påverkar föräldrar och barn eller ifrågasätter vårt eget automatiska tänkande. Det handlar inte om mer lagstiftning och politiska ingrepp – men väl ”reformer” ute i vardagen.

Målet är en frigörelse från de rep som kulturen har snott in oss i, så att vi kan bli de människor vi har möjlighet att vara oavsett vilket kön, vilken kommun eller vilken familj vi fötts i.

CAROLIN DAHLMAN
är frilansskribent med förflutet i politik och PR. Dahlman har den gångna sommaren vikarierat på DT:s ledarredaktion.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr