Mer än Marx

Ett återkommande liberalt argument mot att tala om klass är sammanblandning med de nuvarande användarna av begreppet. Utöver att vara socialistiskt laddat kan analysen när den tittar fram i exempelvis förra årets kulturfejder verka både ofullständig och otidsenlig. Proletär ställs retoriskt mot kapitalist på samma sätt som under den industriella revolutionen. De omfattande förändringar i samhälle, ekonomi och levnadsvillkor som skett sedan dess förefaller bortglömda. Alternativt är den breda medelklass som tyckarna själva tillhör hånad för en livsstil som sannolikt levs även av rösterna i debatten. Adam Smith lyckades formulera klassiskt liberala texter utan att blunda för skillnad mellan fattig och rik eller att för den skull i dag sammanblandas med 68-vänster. Dessutom är schablonbilden av socialisters blindhet för 2000-talet inte representativ för vänstern själv.

När den tidige socialisten Henri De Saint-Simon beskrev ett kommande drömsamhälle lade han vikt vid att även sådana som intellektuella och konstnärer spelade en viktig roll. I Saint-Simons tankemodell gällde konflikten i samhället produktivas frukter av arbetet, där de produktiva kunde tänkas inneha vitt skilda yrken även bortanför industrin.

I dag är Henri De Saint-Simon kanske framförallt ihågkommen för utsagor om bäverns påstått högstående intelligens. Likväl minner han om att socialistiska tankebanor inte behöver vara liktydiga med marxism. För den majoritet som är Karl Marx trogen ser konflikten i samhället däremot något annorlunda ut. Tillsynes små skillnader grundlägger en förståelse av vår samtid som verkar kunna leda till felslut.

Där liberaler alltså kan uppleva svårigheter att över huvud taget placera klasser i den egna berättelsen verkar socialister till och från ha det svårt att förhålla sig till ett mellanskikt mellan Marx kapitalister och i armod arbetande proletärer. Detta trots att exempelvis universitetsutbildade från början spelade en avgörande roll i socialistiska rörelser.

Gemensamt för socialismens politiska berättelser är att de betonar arbetares och arbetes betydelse för den historiska utvecklingen. Vare sig det är den svenska rösträttskampen eller Robert Owens lönsamma och arbetarvänliga fabrik i New Lanark under den industriella revolutionen som står i fokus är löntagare i manuella näringar de bärande aktörerna. Denna historiesyn blir allt mer svepande i sina beskrivningar ju närmare nutiden något beskrivs. Spinnaren eller kolaren har ramlat ur breda lager av ekonomin, i stället har en ny och relativt välmående typ av människor vuxit fram. Medelklassen, och i förlängningen merparten av vänsterkantens skribenter och debattörer, liknar nu alltmer de småborgare som beskrivs i nedsättande ordalag än de arbetare som står sinnebild för arbetarrörelsen. Åtskillnaden mellan kapitalist och proletär är dessutom allt grumligare i en tid där till och med allmänt pensionssparande sker genom kapitalägande.

Mängder av trycksvärta har gått åt till att dissekera klasskampens udda fågel. Medelklassen förnekas, förborgas, proletariseras samt struktureras i tydliga och otydliga fack om vart annat. Detta utgör en intressant och nödvändig del av den socialistiska idédebatten men kan även te sig något främmande för en utomstående betraktare.

Tidskriften Fronesis visar i ett temanummer om klass (40-41) hur en annan socialistisk klassdebatt kan se ut. Strukturanalys kompletteras med inverkan från socialt kapital och inkomstnivå. Detta följt av att en mer träffande sjustegsmodell tecknas där forna medelslösa proletärer kompletterats med trygghetslösa bemanningsanställda i ett så kallat prekariat. Dessutom gör Fronesis upp med en arbetarromantik som i grunden är svårförenlig med Marx teser om alla klassers avskaffande.

Journalisten och författaren Göran Greider hävdar i en recension av numret i Aftonbladet (23/01-2013) att mytbilden av arbetarklassen blev så stark under 1900-talet att den i dag missgynnar socialismens mål. Utan att sympatisera med dessa mål kan den utomstående betraktaren konstatera att något verkar ligga i detta. Dessvärre även till följd av att klass­begreppet som sådant får en olustig laddning. På samma sätt som att liberaler inte överger frihetsbegreppet när det olyckligt används av röster för buggning och regleringar behöver inte klassbegreppet tappas bort. Samma typ av nyktra verklighetssyn som användes av tidiga liberaler utan ideologiska avkall kan nyttjas i dag utan sammanblandning med förenklad agitation, särskilt där inte ens de vassare pennorna i motståndarlägret låter så göra.

 

Joakim Rönnbäck är medlem i Liberal ­Debatts redaktionsråd.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar