Turkiet inte redo för EU

Medan många EU-länder just nu obekvämt skruvar sig i sina säten i Europaparlamentet finns det ett land som trots unionens skuldkriser, ihärdigt tandagnissel och europroblematik ivrigt fortsätter att knacka på EU:s dörr: Turkiet.

Turkiet ansökte formellt om EU-medlemskap 1987, men blev inte officiellt accepterat som kandidatland förrän 1999. Sedan dröjde det till 2005 innan medlemsförhandlingarna inleddes formellt. När Turkiet accepterades som kandidatland så var det inte utan förbehåll. För att Turkiet skulle få förhandla om medlemskap krävdes det att landet på allvar tog itu med det bristande skyddet för mänskliga rättigheter. Just situationen för mänskliga rättigheter fortsätter att vara det problem som överskuggar alla andra på Turkiets väg mot ett EU-medlemskap.

I EU-kommissionens framstegsrapport om Turkiet från hösten 2011 är det tydligt att framförallt det rättsliga skyddet gällande yttrandefriheten och minoriteters rättigheter lämnar mycket att önska.

Ett av de största problemen rör Turkiets anti-terrorlagstiftning. Den används gång på gång som svepskäl för att begränsa yttrandefriheten. EU-kommissionen betonar i sin rapport att den vida definition som tillämpas av begreppet »terrorism« är oroande. Oroande är det minsta man kan säga.

Det är solklart att premiärminister Erdogan för ett krig mot pressfriheten. Regimkritiska journalister som skriver om känsliga ämnen, framförallt kurdfrågan, är särskilt utsatta. De som skriver om kurdernas svårigheter på ett sätt som regimen finner olämpligt döms för terroristpropaganda. Kurdiska tidningar blir avstängda och förbjudna från att tryckas med hänvisning till att de publicerar just »terroristpropaganda«.

Pressens frihet kan betraktas som en spegel av medborgarnas frihet. En fri press är en oundgänglig hörnsten för ett fritt samhälle. Det faktum att den turkiska journalistkåren fängslas, förföljs och förbjuds att skriva om relevanta ämnen visar tydligt hur det står till med den turkiska demokratin.

Situationen för minoriteter är ett annat välfungerande lackmustest när det gäller att bedöma den demokratiska utvecklingen i ett samhälle. I Turkiet sätts minoriteters rättigheter ständigt på undantag. EU-kommissionen konstaterar utan omsvep att det i Turkiet saknas respekt för grundläggande kulturella och språkliga rättigheter i enlighet med EU-standard. Kommissionen menar att Turkiet måste göra ytterligare ansträngningar för ökad tolerans och för att stärka minoriteters rättigheter.

Det finns en minoritet i Turkiet som framför alla andra ständigt utsätts för diskriminering; kurderna. Kurdiska partier förbjuds. Vid demonstrationer för kurdernas rättigheter genomförs massarresteringar och oproportionerligt mycket våld används av polisen. Kurder förhindras på alla tänkbara sätt från att bejaka sin kulturella identitet. Vid firandet av den kurdiska högtiden Newroz tidigare i år möttes firande kurder av vattenkanoner och tårgas från den turkiska polisen.

Under senare år har Erdogans administration visserligen sjösatt smärre reformer för att förbättra kurdernas situation. Men det förblir en väsentlig skillnad mellan lagstiftning och praxis. En tradition av förtryck försvinner inte i ett trollslag.

Situationen gällande mänskliga rättigheter och yttrandefrihet visar att Turkiet har en lång väg kvar mot ett framtida EU-medlemskap. Medlemsförhandlingarna har stått stilla under flera år, och Turkiet fortsätter att otåligt stampa på samma ställe. Frågan är hur länge som hoppet om EU-medlemskapet kan användas som morot för att skapa demokratisk förändring om förhandlingsprocessen inte går framåt. Men ett EU-medlemskap kan inte vara det enda incitamentet för att skapa förändring. Det behövs en stark inre reformvilja, en vilja till reform för reforms skull.

Under återstoden av 2012 innehar Cypern EU-ordförandeskapet. Detta kommer att förlänga stilleståndet i den turkiska förhandlingsprocessen då man uppgett att man kommer att bojkotta EU under Cyperns ordförandeskap. Konflikten om Cypern är ytterligare ett hinder på vägen mot EU-medlemskap. En blivande EU-medlem kan omöjligen ligga i öppen konflikt med ett annat EU-land.

Turkiets väg mot EU liknar en ökenvandring som utan tvekan skulle kunna vara i 40 år. Men det väsentliga är inte hur lång tid vägen mot EU-medlemskapet tar, utan att Turkiet verkligen är moget för de åtaganden som ett EU-medlemskap innebär. EU har under de senaste åren alltför ofta gjort misstaget att släppa in länder som haft en skakig demokratisk grund för att sedan se hur dessa länder sjunker ner i odemokratiska sankmarker. Turkiet behöver bli en mogen demokrati innan ett EU-inträde kan komma i fråga, både för Turkiets och EU:s bästa.

 

Naomi Abramowicz är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och bloggar på www.naomiabramowicz.blogspot.se

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar