Mellan förtvivlan och hopp

Efter fem års ekonomisk kris, tre decennier med två partier i regeringsställning och ett omvälvande val är det politiska landskapet i Grekland förändrat i grunden. Det finns en nyfikenhet på liberala idéer. Om det nu inte vore för splittringen. Och Håkan Juholt.

Många hann nog inte med. I skuggan av bostadsaffären, Libyenincidenten, barnglas­ögonen och tryckpressarna till Polen svepte Juholts analys av Grekland hastigt förbi synfältet under den för honom turbulenta hösten 2011. »Greklands största problem är det nyliberala tankesättet« slog Juholt fast den 12 oktober 2011. Mer specifikt var det i samband med partiledarbatten som Juholt framförde sin slutsats. Med adressen riktad till den i sammanhanget debuterande Annie Lööf varnade Juholt för att ta efter Grekland: »Att man inte ska ta in skatt av medborgarna, att man inte på något sätt ska kontrollera marknaderna, att banker inte ska ha några regelverk och att politiken inte ska blanda sig i. […] Greklands elände är orsakat av årtionden av misslyckanden. Politiken har ställt sig vid sidan och låtit marknaden sköta landet. Det är precis den politik du själv företräder.«

Det kan kännas en smula omtumlande att i sin första insats som partiledare ställas som ansvarig för utmaningarna som Sverige står inför och de besvär som Grekland tampas med. Hur bemöter man ett sådant påstående? Ändå är Juholts anförande belysande. Liberalismen framställs ofta som upphovet till problem snarare än lösningen till dem. Det är inte bara i Sverige som liberaler likt Lööf blir ställda inför slutsatser liknande Juholts.

Läget är likadant i Grekland. Den som hyser liberala idéer i Grekland har något av en golgatavandring framför sig. Inte ens de senaste årens politiska turbulens och det sensationella utfallet av valet i maj 2012 tycks skaka om uppfattningen av liberalism i Grekland. Den borgerliga tidningen eKathimerini konstaterar: »Stora chocker ändrar på uppfattningar men det spektakulära sammanbrottet av Greklands tvåpartisystem har misslyckats med att skaka av åtminstone ett: allmänhetens misstro mot liberalism.« Att vara liberal i Grekland är, bryskt uttryckt, inte särskilt kreddigt.

Vilket har sin förklaring. Genom sitt långa och växelvisa regeringsinnehav har det socialistiska Pasok och det konservativa Ny Demokrati påverkat landet, format politiken, präglat debatten och genomsyrat opinionen sedan militärjuntans fall 1974. Att vara liberal har blivit liktydigt med att vara utan empati, sakna rättspatos och vara benägen att upprätthålla orättvisor. Vad liberalismen är har definierats av andra, inte av liberaler själva.

Detta tillstånd håller dock på att ändras. Den fem år långa krisen har skakat om Grekland i grunden. Efter drygt tre decennier av hybris genomgår landet för närvarande något av en metamorfos. En skymt av denna förändring kunde man skönja i maj.

Sensationen i valet den 6 maj berodde inte enbart på att Pasok och Ny Demokrati tappat sin dominans i grekisk politik. Inte heller beror den på ytterkants- och missnöjespartiers framgångar. Snarare beror den på att det grekiska politiska landskapet byter skepnad. Cirka 60 procent av väljarna röstade på ett annat parti än de gjorde i valet 2009. 19 procent röstade på ett parti som inte kom in i parlamentet. Det politiska fältet håller på att danas om. Nya aktörer träder in på banan.

Med över 6,5 procent av väljarna i valet den 6 maj 2012, motsvarande 411 536 röster, skulle liberala företrädare i Grekland haft en god möjlighet att spela en vågmästarroll i det grekiska parlamentet. Utsikter fanns att ingå i en regering som slog in på en bana av reformer och förändring. På längre sikt finns möjligheten till att lämna ett större avtryck. Det finns en potential för liberala idéer. Givetvis fanns det en hake.

De liberala partierna är splittrade. Rösterna från valet i maj fördelades i huvudsak mellan tre olika partier av liberal prägel. Inget av dem kom in i parlamentet. Demokratiska alliansen samlade 2,6 procent av rösterna, Dimiourgia xana (Återskapa Grekland) erhöll 2,15 procent, medan Drasi (Aktion) noterade 1,8 procent.

Samtidigt som möjligheterna för en liberal rörelse i Grekland börjar utkristallisera sig tornar även utmaningarna fram. Ett drag inom grekisk politik är att rösterna är knutna till personen snarare än till de idéer som denne företräder. Det gäller även för de liberala partierna.

Två veckor efter valet i maj meddelade Dora Bakoyanni, ledare för Demokratiska alliansen, att partiet suspenderas. Hon gick istället över till Ny Demokrati, ställdes på valbar plats inför valet den 17 juni och förde även med sig ett antal ledamöter till Ny Demokrati. Därmed återvände hon till det parti som hon lämnade efter att ha förlorat striden om partiledarposten.

Samma sak gäller även Drasi, som i mångt och mycket är knutet till Stefanos Manos. Manos har ett långt förflutet inom Ny Demokrati och ett kortare inom Pasok. Den sjuttiotreårige Manos är en erfaren och av många uppskattad politiker, men dras med att han av allmänheten ses som knuten till det förflutna än med framtiden.

Att Manos även öppnade för att återvända till Ny Demokrati ifall det bytte partiledare gjorde det inte enklare att upprätthålla den allians som bildades mellan Drasi och Dimiourgia xana efter valet och misslyckandet med att bilda regering. Syftet inför valet i juni var att kraftsamla för att ta sig över ribban på tre procent och in i det grekiska parlamentet. Med olika viljor som drar åt olika håll riskerade ansatsen svaja och projektet haverera.

Vilket även märktes. Beskedet den 17 juni var beskt. 98 061 röster lyckades alliansen mellan Drasi och Dimourgia xana samla, motsvarande 1,59 procent. En klar missräkning, även om förmildrande omständigheter finns. Junivalet mynnade ut i ett ställningstagande för eller emot det memorandum som Grekland har kommit överens om med EU, IMF och ECB. Frågan kom att prägla valdebatten och tränga ut småpartierna. Efteråt verkar luften ha gått ur alliansen. Ett tillstånd av tvist och självrannsakan har istället dragit in. Tvivlet verkar bestå.

Här någonstans skymtas ytterligare en anledning till att allmänheten misstror liberalismen i Grekland. Det handlar inte enbart om att liberala förespråkare är splittrade på olika partier. Inte heller handlar det om att de (liksom på andra håll i världen) är kluvna i olika frågor och intar olika ståndpunkter. Det handlar om en än mer grundläggande fråga, nämligen trovärdighet.

Sett i ett längre perspektiv består utmaningen för liberaler i Grekland i att kunna samlas, samsas och samarbeta. Ett liberalt parti som kan erbjuda en trovärdig politik, som ställer upp med företrädare som delar en gemensam vision och som väljarna har förtroende för har en tydlig potential att påverka landet. Potentialen finns där. Likväl återstår problemet: tendensen till att glida isär.

I grund och botten är detta det dilemma som liberaler står inför. På sätt och vis sammanfattar det tillståndet för en liberal i Grekland. Att ständigt pendla mellan förtvivlan och hopp. Och tillbaka igen.

 

Haralampos Karatzas är för närvarande verksam som politisk sekreterare i Haninge och för Folkpartiet i Norrköping. Han har rötter i Grekland och dialekt från Östergötland.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar