Socialdemokratins utmaningar

Svensk socialdemokrati står inför några stora utmaningar. Ska de åter bli den sol kring vilken svensk politik cirklar, eller ser vi en ny epok växa fram? Vad säger oss socialdemokratins historia? Och hur ser det ut i resten av världen, kan vi spåra några intressanta tankegångar från socialdemokratiskt håll?

 

Finns några socialdemokratiska lärdomar av historien?

Socialdemokratins politiska lösningar har i hög grad varit pragmatiska. I partiets idéarv finns inte bara den marxistiska läran, utan arbetarrörelsen har också påverkats starkt av andra politiska traditioner, som den tyska »katedersocialismen« eller brittiska Fabianer. Partiet har absorberat kristna tankegångar om »rättfärdighet« minst lika mycket som det mer liberala »rättvisa«.

En mycket läsvärd bok av Sten O Karlsson, Det intelligenta samhället: En omtolkning av socialdemokratins idéhistoria (Carlssons förlag 2001), ger vid handen att partiet varit mycket promiskuöst i sitt förhållningssätt till olika tankeinriktningar.

Frågan är om partiet kommer att fortsätta på detta sätt, eller om det är på väg att retirera in i en ideologisk ortodoxi?

Vi kan sammanfatta partiets historiska karaktär i följande punkter:

•  Arbetarrörelsen är en paraplyorganisation för många olika intressen, som hållits samman av det politiska byte som regeringsmakten erövrat.

•  Pragmatism har varit ledstjärnan, det som fungerar får vi nöja oss med, i brist på bröd äter man limpa, terrängen gäller om kartan inte stämmer. Om socialismen konfronteras med verkligheten, då är det verkligheten, inte ideologin, som ska gälla.

•  Socialdemokraterna har varit duktiga på att plocka upp andras idéer, som studiecirklar, Folkhemmet och medbestämmande. Eller välfärdsstaten och kooperationen.

•  Partiet har försökt erövra mittfältet, från Per Albins tid fram till våra dagar, men det har krävt kompromisser och ett »hårt« disciplinerat parti som hållit vänstern på mattan och sökt sig till det som är politiskt möjligt att genomföra.

•  Koalitionen mellan arbetarklassen och medelklassen har varit vägledande för partiet i kampen om regeringsmakten, det har handlat om att vinna de växande grupperna i samhället utan att förlora fokus på »folket« som helhet.

 

Hur ser världen ut för socialdemokraterna?

I Europa pågår ett idogt sökande efter rörelsens identitet. I slutet av 90-talet kunde Tony Blair och Gerhard Schröder samstämmigt berätta om framgångarna för den tredje vägens politik. Nu söker europeiska socialdemokrater med ljus och lykta efter ett nytt framgångsrecept. Även i Australien pågår en ganska livaktig debatt kring den socialdemokratiska identiteten. Troy Bramston menar i en uppmärksammad bok att australiska Labour har förlorat den kultur som kännetecknats av ett starkt och innovativt ledarskap. Man har inte heller lyckats uppdatera sina värderingar eller sin politiska filosofi.

När det gäller att ställa diagnos på vad som saknas i dagens socialdemokrati är enig­heten i den närmaste total; Socialdemokratin har varit på defensiven och man har under en längre tid saknat en långsiktig vision. Marknadsundersökningar och väljarenkäter har fått ersätta ett proaktivt byggande av hållbara idéer. Nu måste man fokusera mer på produkten.

Men vilken är produkten?

Det goda samhället har blivit en samlande vision för ett idéprojekt som förenat brittiska och tyska socialdemokrater. 2009 träffades företrädare för Labour och SPD för att skriva en ny deklaration för den europeiska socialdemokratin. I pamfletten Building the Good Society lyfts ett antal punkter fram, bland annat vikten av att återge politiken en huvudroll och att sätta människors behov framför vinstintressen. Det goda samhället ska kännetecknas av demokrati, gemenskap och pluralism.

Men det betonas också att det inte finns någon socialdemokratisk guldålder att återvända till. Den nya politiken ska vara framåtblickande, inte tillbakablickande.

Det goda samhället måste läsas som en kritik av den tredje vägens politik. Nu vill socialdemokratin återknyta till den mer ambitiösa välfärdspolitik som övergavs någon gång på 1980-talet. I spåren av eurokrisen ifrågasätts den neoliberala agendan. Nu ser det ut att finnas en möjlighet att formulera ett alternativ till åtstramningspolitiken. Huvudargumentet är att en ensidig fokusering på inflationsbekämpning och budgetbalans snarare leder till depression än tillväxt. Istället talas det om behovet av en mer aktiv stat och större offentliga satsningar för att komma till rätta med de växande sociala klyftorna. I skrivande stund är det här också ett av de stora diskussionsämnena ute i Europa. Sannolikt också när detta läses.

Ett nyväckt intresse för att diskutera grundläggande värdefrågor är nog det som allra främst kännetecknar det nya idéarbetet. Det goda samhället är i grund och botten en vision om ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Värderingarna ramas in av en övergripande tanke på den ekologiska hållbarheten. Ambitionen är att kommunicera en politik som på ett tydligt sätt refererar till gemensamma värden istället för att rikta »specialerbjudanden« till olika intressegrupper.

Ett av de övergripande målen är att återuppbygga människors förtroende för det politiska systemet. I Building the Good Society poängteras vikten av att skapa strukturer som förenar politikens institutioner med väljare och sociala rörelser. Makten måste komma underifrån och de politiska partierna måste öppna sig och bli mer demokratiska. I den intellektuella vänsterdebatten talas det om att SPD i högre grad måste spegla samhället och att Labour måste bli en politisk rörelse igen.

Att nå fram till väljarna är en viktig utmaning för de socialdemokratiska partierna. Hur ska de besvikna socialdemokrater som attraherats av populistiska partier kunna återvinnas? Ett sätt är att påvisa de socialdemokratiska värderingarnas relevans för de frågor som väljarna möter i vardagen. Aydan Özoğuz, parlamentsledamot för tyska SPD, menar exempelvis att socialdemokratin har den rätta värdegrunden för att hantera frågor om immigration, integration och diskriminering. Hon skriver i en artikel att utgångspunkten bör vara att angripa de sociala faktorerna istället för att skylla på människors etniska och kulturella bakgrund.

Frågan om Europas framtid har varit en stötesten för socialdemokratin, inte minst i Storbritannien. Nu tycks tyska och brittiska socialdemokrater vara mer eller mindre eniga om att nationalstatens politiska arena har blivit för liten för de stora frågorna. Det behövs en samverkan på europeisk nivå för att möta de globala utmaningarna.

Sociologen Zygmunt Bauman påpekar i Social Europe Journal att den stora utmaningen för visionen om det goda samhället, liksom för alternativa politiska visioner, ligger i att överbrygga det växande gapet mellan det lokala och det globala, mellan de nuvarande politiska institutionernas begränsade räckvidd och det globala samhällets ansiktslösa maktstrukturer.

Någon alldeles tydlig nyformulering av den socialdemokratiska identiteten framträder knappast ur den paneuropeiska debatten i tidskrifter och debattforum. Men det kanske vi inte heller ska förvänta oss att finna. Däremot kan vi få en insikt om behovet av att utforma en realistisk politik för att möta de globala utmaningarna, men en politik som samtidigt har förankring i rörelsens traditionella värderingar. Den brittiske forskaren Jon Bloomfield konstaterar i en tidskriftsartikel att det snarast handlar om att upprepa ett tidigare framgångsrecept för socialdemokratin: Att anpassa sig efter den nya terrängen och ta fram realistiska program för sociala framsteg.

 

Det ska bli intressant att se hur den nye partiledaren för svenska Socialdemokraterna klarar av att hantera denna balansgång. Hans fokus borde vara vad den miljon väljare som övergivit partiet anser vara tillräckligt för att återvända till fadershuset, men han kommer hela tiden att tvingas ta hänsyn till vad hundra­tusen medlemmar kräver för politisk linje.

Den vänsterströmning som socialdemokratin nu uppenbarligen står inför kräver att den nye partiledaren har några starka aktörer vid sin sida som kan försvara en »mittenlinje« mot politiska äventyrligheter.

Frågan är om han har en sådan samling kämpar vid sin sida?

Och frågan är om vi överdriver den social­demokratiska vänsterns styrka. Den är fortfarande lite kantstött efter att först ha kört valet 2010 i väggen genom att kräva vänsterpartiets medverkan i den rödgröna koalitionen, och sedan oreserverat backat upp den förre partiledaren in i det sista.

Vi bör framförallt hålla ögonen på opinions­siffrorna. Så länge dessa ser ljusa ut kan den nye partiledaren styra och ställa ganska mycket efter sitt eget huvud. Vi får också hålla ögonen på partiets programarbete. Frågan är om parti­vänstern ska lyckas skruva tillbaka klockan till tiden före Göran Persson, eller om det finns nya finurliga trianguleringar som kan lösa ut motsättningarna mellan vänster och pragmatiker (och partihögern, i den mån den finns kvar).

Och slutligen, när partiet har kongress i början av april 2013 vet vi nog lite mer om vilken profil partiet tänker inta i valet året därefter.

 

Stig-Björn Ljunggren är socialdemokratisk idédebattör, medlem i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och fil dr i statsvetenskap. Han är även verksam som konsult och skribent.

Tor Gustafsson är kulturvetare och journalist från Uppsala. Han har under många år arbetat som omvärldsbevakare och medieanalytiker.

 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar