Socialdemokraterna är inget nischparti

Moderaternas katastrofval 2002 inledde en ny epok i svensk politik. Den djupa kris för partiet som valet utlöste gav utrymme för nya krafter och radikal omprövning som ledde till de betydelsefulla valsegrarna 2006 och 2010. Hur det går 2014 är osäkert, men om man före år 2002 kan hävda att det fanns ett dominerande parti – Socialdemokraterna – i Sverige, så finns i dag två. Det innebär inte att Sverige gått från ett flerpartisystem till ett regelrätt tvåpartisystem, men det har medfört att väljarnas förväntningar på partierna stöpts om, såtillvida att både Moderaterna och Socialdemokraterna i sig själva ses som regeringsbildande. Dessa båda förknippas hos väljarna med ekonomisk politik, en politik för sysselsättning och välfärd, som utgör grunden för, och är en nödvändig förutsättning, för att någon annan politik överhuvudtaget ska bli möjlig. Kring dessa båda »baspartier« återfinner vi ett antal »nischpartier«, partier som uppfattas, och är, smalare och mer profilerade när det gäller vissa särskilda sakfrågor. Runt Moderaterna finns Folkpartiet, med utbildningsfrågorna som huvudnummer, Kristdemokraterna med familjepolitik och Centerpartiet med viss miljöorientering och – möjligen – småföretagsamhet. Socialdemokraternas nischpartier är det gröna och »postmaterialistiska« Miljöpartiet, ett parti med framtiden för sig, och Vänsterpartiet, främst profilerat som feministiskt.

För Moderaterna har de gångna årens utveckling definitivt inneburit ett identitetsskifte, men så har även varit fallet för Socialdemokraterna, och möjligen i ännu högre utsträckning. I denna skalömsningsprocess vill jag hävda att Socialdemokraterna under ett antal år, med början efter valförlusten 2006 och under Mona Sahlins ledning, tappade sin tydliga identitet som »basparti«. Delar av partiet började tänka och uppträda som ett »nischparti«, jämlikhets- och livsstilsfrågor seglade högt upp på agendan, feministiska frågor poängterades, och den kreativa och urbana medelklassens frågor kring livskvalitet, självförverkligande och livspussel – miljöpartiets »nisch« – blev också Socialdemokraternas. Socialdemokraternas misstag har legat i att man inte tillräckligt snabbt insåg hur central för väljarna, men också för medlemmar och aktivister, distinktionen mellan bas och nisch faktiskt är. Här har Moderaternas »baspartistiska« framtoning varit mycket tydligare – tänker man tillbaka på de föregående åren så är det svårt att påminna sig att partiet »nischat« sig åt något håll (man har också tonat ned traditionellt konservativa profilfrågor som försvaret); istället är det basfrågorna om arbete, skatter, och välfärdens fördelning som konsekvent skjutits i förgrunden. För Socialdemokraterna fortsatte emellertid utvecklingen bort från ett trovärdigt basparti under Håkan Juholt. Det hjälpte inte att Mona Sahlin fick sparken, partiet tappade än mer i väljaropinionen på ett sätt som få skulle trott varit möjligt före 2006.

Valet av fackföreningsmannen Stefan Löfven, en klassisk socialdemokrat med djup förankring i arbetarrörelsen och så långt från en nischad postmaterialist som tänkas kan, är emellertid en fullständig lyckträff. Partiets har på kort tid lyckats både återvinna förlorade sympatisörer och vinna nya. Varför? Min bedömning är att partiet genom valet av Löfven klart markerat såväl inåt partiet och utåt mot väljarna att man nu accepterar och till och med bejakar sin identitet som basparti. Trovärdigheten i den framtoningen har kraftigt stärkts, och därför har vi nu två dominerande baspartier som kommer att konkurrera om makten. Kanske borde vi också i konsekvens med vad jag skrivit ovan införa två röster per medborgare. En som gäller valet av basparti, och en som gäller nischpartierna – det vill säga de särskilda frågor man som väljare vill se särskilt prioriterade. Hypotetiskt kan man då tänka sig en basröst på Socialdemokraterna kombinerad med en nischröst på de familje­konservativa Kristdemokraterna. Eller en basröst på Moderaterna, men där nischrösten läggs på gröna Miljöpartiet.

Under några år efter den valförlust som ledde till Göran Perssons avgång – en parti­ledare som mer än många andra manifesterade Socialdemokraterna själ – förlorade Socialdemokraterna på ett märkligt sätt insikten om att det i svensk politik finns en arbetsfördelning mellan bas- och nischpartier som i hög grad tilldelar och skapar partiernas identitet. Partiet trodde sig kunna vara både och, men tappade i den strävan sin viktigaste tillgång: trovärdigheten som basparti. Den har man nu till stor del återvunnit, och därmed är Socialdemokraterna återigen ett parti att räkna med. Inte med den hegemoniska ställning man under många decennier hade, men som ett stort parti som klokt, med omdöme och med omsorg om landets ekonomi, skapar förutsättningar också för nischpartiernas politik.

 

Li Bennich-Björkman är Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar