Röde Ed halvt tillbaka på banan

Som tre skinkor på samma rumpa. Det är den före detta Labourpolitikern George Galloways beskrivning av de tre största brittiska partierna. Galloway och hans parti Respect vann det omval som hölls i Bradford tidigare i år och de fick flera mandat i lokalvalet i maj, allt på Labourpartiets bekostnad.

Kritiken mot Labour, att de inte är ett tillräckligt tydligt oppositionsparti, har plågat Ed Miliband sedan han valdes till ordförande för snart två år sedan. Labour har varit otydligt med hur det skulle kunnat hantera den ekonomiska krisen annorlunda om det suttit vid makten. Bristen på tydliga policyalternativ har gjort det svårt för Miliband att utgöra något större hot mot premiärminister David Cameron. Inte minst ifrån vänsterleden inom brittisk politik har Miliband kritiserats för att vara en svag ledare. Det verkar rent av som att det är just vänsterdebattörer och vänsterpolitiker som har skapat bilden av den menlöse Miliband. Det är en bild som ibland framstår som något oförtjänt, i alla fall när den handlar mer om hans något nasala röst och lite barnsliga framtoning än vad han säger (eller inte säger).

Under den senaste månaden har dock Labour gjort en försiktig come-back i och med framgångarna i lokalvalen som hölls i maj. Framgångarna var visserligen förväntade och även om de Konservativa förlorade många lokala mandat blev de inte lika totalöverkörda som vissa hade trott. Omvandlat till ett nationellt val – vilket ska tas med en rejäl nypa salt eftersom det brittiska valsystemet omöjliggör direkta jämförelser – skulle Labour få 38 %, de Konservativa 31 % och Liberaldemokraterna 16 % av rösterna.

Opinionsläget är alltså klart till Labours fördel. Övertaget verkar vara tillräckligt för att tillfälligt lugna ner kritiken av Miliband åtminstone från vänsterhåll, men inte stort nog för att helt tysta den. Brittisk politik blir mer och mer geografiskt polariserad och det var viktigt för Labour att vinna mandat i sydliga kommuner, vilket de också lyckades med. Att de förlorade borgmästarvalet i London ska kanske inte ses som ett alltför starkt tecken på partiets ställning, eftersom både konservative Boris Johnson och Labours Ken Livingstone står lite över sina respektive partier och valet därför handlar mer om dem som personer än om partipolitik.

Om det går bättre för Labour i opinionsläget, verkar det också som att partiet, genom att flytta sig mer till vänster ideologiskt, börjar ta tag i kritiken att det är för lamt som oppositionsparti. Efter att »röde Ed« vann ordförandestriden mot sin bror David Miliband tack vare fackets röst, har han försökt mildra framtoningen av sig själv som en vänsterpolitiker något. Framförallt har han velat distansera sig från facken, för att inte uppfattas som deras springpojke. Med valframgångarna i ryggen verkar han dock brösta upp sig något och kalla fram vänsterfronten. I en omgruppering av sitt lag som presenterades i mitten av maj byttes den mer Blairvänlige Liam Byrne ut mot Jon Cruddas på posten som ansvarig för partiets policyutveckling.

Cruddas tillhör vänsterflanken och hans utnämning ses därför som ännu ett steg till vänster för Labour. Han förknippas med rörelsen Blue Labour, vilket är en löst organiserad idéströmning till vänster. De förordar mer traditionella labourvärderingar, som de ställer i kontrast till Tony Blair och New Labour, och ses därför som konservativa socialister. Cruddas stödde dock David Miliband till ordförandeposten och har gjort sig känd för att kunna hantera många sidor på det politiska spektrumet samtidigt. Han har säkerligen främst fått det nya jobbet på grund av sin politiska skicklighet, snarare än för sin ideologiska hållning.

Inte desto mindre så har det alltså ända sedan Ed Miliband valdes till ordförande skett en vänsterförskjutning inom Labour. Att denna fortsätter när partiet har vind i seglen tyder möjligen på att det är den vägen som anses vara bästa vapen mot den allt mer impopulära koalitionsregeringen. Alla partier slåss om mittenväljarna – Miliband myntade uttrycket the sqeueezed middle och Nick Clegg kontrade med alarm clock Britain – men Labour verkar hittills inte skrämma bort för många av dessa genom att röra sig tillbaka till vänster. Snarare lockas väljare av ett parti som tar strid mot nedskärningar och slapphet gentemot bankerna – och en ledare som gör det med styrka. Än är inte Ed Miliband den ledaren och Labour inte det partiet. Men de verkar ta flera steg i riktningen att utgöra ett alternativ inom brittisk politik som inte enbart är, eller uppfattas som, en lightversion av den sittande regeringen.

 

Clara Sandelind doktorerar i statsvetenskap vid University of Sheffield, med avhandling om nationalism och attityder till invandring. Tidigare medarbetare på Fores och ledarskribent på GT.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar