Alla ska med

Den svenska socialdemokratin är en pragmatisk rörelse. Flera liberala reformer har genomförts av socialdemokratiska regeringar de senaste decennierna. Bredden inom partiet är stor. Vad som kännetecknar socialdemokratin, rent ideologiskt, i Sverige idag är därför svårt att ringa in. Samtidigt går det inte att förneka att socialdemokrati i grund och botten är demokratisk socialism. Detta även om det finns socialdemokratiska politiker som menar att politikens syfte är att ge människor lika möjligheter, snarare än att sträva efter ett lika utfall. Ska vi bedöma socialdemokratin som politisk ideologi är det som skrivs i Daniel Suhonens Tiden mer representativt än vad inflytelserika företrädare högt upp i partiapparaten med socialliberala böjelser säger. Som Göran Greider skriver om socialdemokratins olika falanger: »en del av oss är faktiskt socialister, medan andra helt enkelt är liberaler eller möjligen socialliberaler.« (Tiden nr 2-3 2012).

Men det pragmatiska förhållningssättet, eller om man så vill bristen på tydliga ideologiska principer, är trots allt kännetecknande för den svenska socialdemokratin. När Kristdemokraterna härom året började tala om politikens gränser var det ett försök att peka på att allt inte är eller bör vara föremål för politiska beslut. Vi kan ha olika uppfattningar var den gränsen ska gå – är det politikernas uppgift att besluta om hur föräldrar bör fördela föräldraförsäkringen mellan sig, eller inte? – men att det finns områden som politiker bör hålla sig ifrån är i grund och botten en genuint borgerlig uppfattning. Allt är inte politiskt. Kanske är detta den största skiljelinjen mellan borgerlig och socialistisk politik.

För en socialist eller socialdemokrat är politikens gränser ett främmande begrepp. Det betyder inte att allt alltid är politiskt, bara att den principiella idén om att det finns sådant som aldrig är det, saknas. I stort sett allt kan under rätt förhållanden bli föremål för så kallat demokratiska beslut. Kan löntagarfonder, 100-procentiga marginalskattesatser eller facklig tvångsanslutning motiveras med att den materiella jämlikheten i samhället ökar, eller åtminstone att rörelsen stärker sin makt, finns inga ideologiska spärrar mot att driva dessa frågor. Inte heller finns några samhälls­områden som är undantagna politiken. Det som sociologen Hans Zetterberg kallat »den lilla världen« – familjen, vänkretsen, föreningslivet, är – områden som för en borgerlig teoretiker helt enkelt är apolitiska. Den begränsningen saknar socialdemokratin.

Detta hänger ihop med den frihetssyn som finns inom olika politiska strömningar. Ur ett liberalt perspektiv är frihet främst en frihet från olika former av tvång, även politiskt sådant. Den socialdemokratiska frihetssynen är väsensskild från denna. Här är politiken vägen till frihet. I sitt installationstal beskrev Håkan Juholt vad han kallade socialdemokratins kungstanke: »att vägen till alla människors frihet och frigörelse går genom att bygga ett samhälle i utveckling och jämlikhet«. Juholt efterlyste »ett Sverige där vi genom social demokrati stärker allas frihet genom ökad jämlikhet«.

Ekonomisk jämlikhet blir synonymt med frihet. Från vänster beskylls ofta borgerligheten för att vara ekonomistisk. Vilket är märkligt med tanke på hur materialistisk socialismen och inte minst socialdemokratin är. Till och med frihet blir ytterst något som kan uttryckas i termer av gini-koefficienter och a-kassenivåer.

Den liberala synen på frihet ger utrymme för ett samhälle med en mångfald värderingar och livsval. Utifrån en socialdemokratisk jämlikhetssyn kommer däremot dessa livsval att utgöra grunden för samhälleliga orättvisor. Varje val som påverkar vår inkomst, som att välja en längre utbildning, ett hög- eller lågbetalt yrke, eller att jobba något annat än 40-timmarsvecka kommer ju att riskera att spä på de löne­skillnader som alltid är ett tecken på ofrihet enligt det socialdemokratiska synsättet.

Individuella val blir ett problem för en rörelse som i grund och botten är kollektivistisk, en »folkrörelse«. Borgerliga ideologier som liberalism, konservatism eller kristdemokrati utgår ifrån individen eller familjen. För social­demokratin är kollektivet och demokratiskt fattade beslut det primära. I sitt illustrationstal illustrerar den nyvalde Stefan Löfven hur han ser politiken och kollektivet, inte enskilda människor, som samhällets främsta drivkraft:

»Framtiden formas av människor tillsammans. Genom demokratiska beslut av människor med gemensamma mål, så flyttar vi fram positionerna successivt, och utvecklar människors möjligheter – det är politiken som gör det möjligt.«

Alla ska med – vare sig de vill eller inte.

 

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift. Hon har tidigare varit ledarskribent vid Smålandsposten, Svenska Dagbladet och Svenska Nyhetsbyrån.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar