Ådalen, i väntan på krisen

Få områden är viktigare i den svenska arbetarrörelsens historia än Ådalen, beläget i Ångermanland.

Ett besök vid det 2,5 meter höga bronsmonumentet i Lunde, Kramfors kommun lämnar ingen oberörd. Syftet med denna resa är dock ett annat än historieskrivningen kring skotten i Ådalen. Färden fortsätter i stället några mil uppströms längs Ångermanälven, in i grannkommunen Sollefteå. Här väntar en röd och grå betongkoloss, lika stor som ett bostadskvarter. Resans mål är Folkets Hus Hullsta Gård, ett exempel på följderna när en politisk rörelse tillåts styra för länge.

Hullsta Gård har nämligen föga gemensamt med landets tusentals bygdegårdar, bystugor och godtemplarlokaler där människor av egen kraft skapat förutsättningar för viktiga möten och glädjefylld fest. Redan innan samlingslokalen slog upp sina portar år 1965 hade den socialdemokratiska ledningen för dåvarande Sollefteå stad sett till att förse den egna rörelsen med nyckel till det kommunala kassavalvet.

I den stiftelse som bildades för att uppföra och driva Hullsta Gård försågs arbetarrörelsens organisationer med en majoritet av rösterna. Räkningen för den storslagna investeringen? Den skickades, utöver en symbolisk sjättedel, till Sollefteåborna. Allt sedan dess har socialdemokrater – de folkvalda och partikamraterna utan kommunala arvoden – unisont hänvisat till avtal där kommunen, utöver stora kostnaderna för uppförandet, ska ha förbundit sig att finansiera drift och underhåll av anläggningen. »För all framtid«. Allt toppat med en »förlustgaranti« till stiftelsen.

Varje demokrat med erfarenhet av kommunal förvaltning bör rimligen sky förlustgarantier som pesten; det enda de gör är att påtvinga skattebetalarna risk. Och mycket riktigt har ordföranden för stiftelsen, socialdemokratisk veteran, år efter år klivit in på kommunhuset, slagit sig ner hos partikamraterna och presenterar årets kostnader. Bara år 2010 betalades totalt 4,4 miljoner till stiftelsen. Övriga samlingslokaler, alltså de utan röda banér, räknar sina stöd i tusenlappar.

När Tidningen Ångermanland i augusti 2011 granskade stiftelsen Hullsta Gård framkom att styrelsen, i syfte att mörka brott mot gällande stadgar, försåg journalister och samverkande organisationer med handlingar som inte godkänts av Länsstyrelsen (som ansvarar för tillsyn av stiftelser).

Vidare visade en tur i kommunarkivet att det guldkantade avtal, vilket ska ha upprättats mellan Socialdemokraterna i kommunhuset och de egna organisationerna i stiftelsen, är spårlöst försvunnet. Det vill säga om det över huvud taget funnits ett avtal. Utöver ett protokoll från sammanträde med drätselkammaren (i dag kommunstyrelse) från år 1962, där den politiska viljan uttrycktes inför stundande »förhandlingar« med arbetarrörelsen, fanns inget som styrkte den ordning som kommunledningen i årtionden sett sig bunden vid.

Alltjämt viftar dock flaggorna utanför Hullsta Gård. De organisationer som har kontor i byggnaden, nästan uteslutande symboliserade av röda emblem, fortsätter sin verksamhet som vanligt. Någon minuts promenad tillbaka längs gågatan, mitt emot bowlinghallen, står kommunhuset. Ett anslag berättar att det nya badhuset, utrustad med en vattenrutschkana av den imponerande längden 74 meter, öppnar i september. En steninstallation i gågatan indikerar i rött ljus att produktionen i vattenkraftverken (till hälften kommunalt ägda) för stunden är höga. Så har det ju också regnat en del senaste veckorna. Här styr Elisabet Lassen (S) med ett 48-procentigt väljarstöd. Resan slutar på Hotell Appelbergs, med anor från 1800-talet. Här på den vackra verandan satt år 1897 kung Chulalongkorn av Siam och blickade ut över älven. Chulalongkorn funderade sannolikt över andra ting än socialdemokratins framtid, men platsen tjänar även detta syfte.

Om riksdagsvalet 2010 var historiskt för landet som helhet, så var det i Ådalen ett val som alla andra. Undantaget tre år har Socialdemokraterna styrt Sollefteå sedan krigsslutsåret 1945. Faktiskt ännu längre i Kramfors där resan började. När Aftonbladet i sin bevakning av det socialdemokratiska debaclet efter valförlusten bad det nu bortgångna kommunalrådet Jan Johansson (S) kommentera detta »katastrofval« svarade Johansson underfundigt med frågan »Vaddå kris?«.

Och det är klart, vore det upp till Kramforsborna skulle Socialdemokraterna inte bara leda kommunen med drygt 49 procent av rösterna, utan dessutom de nu borgerligt styrda landstinget och riksdagen. Sådan är ordningen, i 84 år har män med ros på kavajslaget styrt Kramfors.

Trots berättelser likt den om Hullsta Gård i Sollefteå, att Ådalskommunerna tappat en tredjedel av sina invånare på fyrtio år och i dag tvingas ta ut landets högsta skatter finns inget som tyder på socialdemokratisk kris.

Socialdemokraterna kommer att vinna valen i Sollefteå respektive Kramfors igen 2014. Särskilt när statsministern är från Täby och utmanaren är från själva Ångermanland.

 

Gabriel Ehrling är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd och driver Idealistas förlag. Gabriel återvänder snart till Ångermanland för att under sommaren vikariera som politisk redaktör för Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar