Från ägodel till individ

När den italienska politikern Giovanne Colasante under ett besök i Stockholm slog sin son på öppen gata sprang flera personer fram och försökte hindra Colasante från att fortsätta. Civilkuraget som dessa människor visade berörde mig. ”I Sverige åker man i fängelse om man slår sina barn” hade en av personerna sagt till den förvånade Colasante. Här visar vi hur civiliserade vi är i Sverige tänkte jag stolt när jag läste om händelsen. Vad situationen med Colasante konkret gav exempel på är att barnuppfostran inte är föräldrars ensak i Sverige.

Något som är helt självklart i Sverige, att man inte misshandlar barn, är inte lika självklart i många andra länder. Kommunpolitikern Colasante från Canosa di Pugli i södra Italien kom i närkontakt med en värderingskonflikt som ställer liberala och traditionella idéer om individers rättigheter mot varandra. Men är det verkligen så lätt?

Under 1980-talet emigrerade mina föräldrar från Polen, ett land där synen på barnuppfostran liknar den italienska. I båda länderna har barnaga under lång tid setts som en självklar del av barnuppfostran. Starkt kopplat till en traditionell och i religionen förankrad människosyn har barnens roll under årtusenden haft en väldefinierad roll. Dop och konfirmation har inramat den period i en människas liv då man helt befinner sig i sina föräldrars makt och har rollen som objekt på tillväxt. Det är troligtvis först under 1800-talet som barn överhuvudtaget förmänskligades. I Charles Dickens romaner gavs barn en röst och ett perspektiv som kunde väcka empati och förståelse.

Mina föräldrar kom till ett Sverige som under efterkrigstiden blivit ett land där etablerade normer och traditioner ifrågasattes i allt högre grad. Samhällets trädde in i den privata sfären på ett sätt som tidigare hade varit främmande. Liberaler glömmer ofta att det inte bara är upprätthållande av positiva rättigheter som kräver ökade statliga befogenheter. Även en negativ frihet, som att slippa utsättas för våld och psykiska trakasserier, kräver att offentligheten griper in med tvångsmakt.

Barn har globalt sett gjort en rättighetskarriär, från att inte vara mycket mer än faderns ägodel, till att delvis kunna fatta autonoma beslut om sitt liv. Till den typen av beslut räknas vilken förälder man vill bo hos om föräldrarna har separerat. Detta är ett val som svenska barn får fatta från tolv års ålder.

Från att vara en förmedlare av enstaka påbud om god moral har samhället förvandlats till en rättighetsombudsman. En traditionalist hade emellertid påstått att vi enbart gått från en typ av förmynderi till ett annat. Barns utökade rättigheter i många länder har varit en parallell utveckling av rättigheter och välfärdsstatens utökade roll i samhället. Detta kan man förstås ha de delade uppfattningar om, men det är svårt att förneka att barns rättigheter till en början uppfattades (vilket ibland alltjämt är fallet) som en inskränkning på äganderätten och privatlivets helgd.

Rättigheter är oavsett hur vi härleder dem alltid sociala konstruktioner som vi upprätthåller genom gemensamma regelverk och institutioner. Skiljelinjen som alltid existerat mellan rättighetssubjekt och rena objekt har i alla tider varit grumlig. Men trots dess otydlighet är det denna linje som avgör om en person eller en varelse har rättigheter eller inte. Det går en skör gräns mellan att vara ägodel och suverän över sitt eget liv. Det är denna linjes förflyttning som har kommit att prägla liberalismens utveckling från att enbart omfatta myndiga, välbärgade vita män till att omfatta betydligt fler.

Men frågan är långtifrån avgjord. Och därför hamnar vi i den återkommande och för liberalismen helt centrala frågeställningen: vem bör ha rättigheter och varför? Är barn att jämställa med kycklingar, foster och gravt utvecklingsstörda? Vem ska ha rättigheter och är det ett naturgivet tillstånd eller beroende av graden av medvetenhet om att man har rättigheter? När det kommer till barn är den här frågan än mer komplicerad: barn är inte myndiga och befinner sig i en gråzon av förmynderi mellan sina föräldrar och samhället, samma gäller för foster. Från befruktning till artonårsdagen är människor täckta en tjock väv av överlappande rättigheter och friheter som upprätthålls och säkerställs av samhället.

Kanske avslöjar denna oklarhet och stora mängd frågor liberalismens svaghet, dess godtyckliga och arbiträra natur. Du kan inte härleda en varelses rättigheter från gudagivna dekret eller absoluta sanningar, du är tvungen att skapa ett både i teorin och praktiken fungerande ramverk. Jag vill påstå att det inte bara är liberalismens svaghet utan även är dess styrka. Om du inte kan härleda roller till absolut givna sanningar framstår de som oklara och förhandlingsbara och möjliga att utsätta för kompromisser. Därför ska vi inte heller låtsas om som om fosters, barns och djurs rättigheter är okomplicerade frågor.

Barn har under det senaste århundradet för första gången fått åtnjuta en serie negativa friheter som att slippa utsättas för våld, såväl psykisk som fysisk men även positiva rättigheter som skolgång och en allsidig fritid. Få ifrågasätter dessa i västvärlden. Men vissa av barns rättigheter är inte ens när man är enig om dess grundsats, exempelvis rätten till en utbildning, helt självklara. Vilken är den utbildning man åsyftar? Är exempelvis skola anordnad hemma (så kallad home schooling) acceptabel?

Rättigheter beter sig lite som skatter, när de väl är på plats är de väldigt svåra att göra sig kvitt. Om vi lånar den marxistiska historiematerialismens determinism kan vi konstatera att ökat välstånd har lett till större friheter och rättigheter för många, inte minst för barn. Vad vi under de senaste hundra åren kunnat se är en utveckling av barns rättigheter och ställning i samhället som är snabbare och mer omfattande än den samlade utvecklingen under hela mänsklighetens historia.

Det är inte en slump att utvecklingen av barns rättigheter har löpt parallellt med utvecklingen av kvinnors rättigheter. Det är den långa marschen från objekt och ägodel till subjekt och autonom varelse som ägt rum. En motsvarande utveckling har även skett för personer med olika typer av antingen mentala eller fysiska handikapp. Däremot haltar djurrättigheterna efter. Vi har där en till stoppkloss på vägen, den antropocentriska världsbilden som placerar människan i centrum av världen. Det är en stoppkloss som är betydligt större och tyngre än ålders- och könsnormerna som delvis har flyttat sig.

Men som jag tidigare konstaterat kan rättigheterna krocka mellan samhällets upprätthållande av sin tolkning av rättigheterna och föräldrarnas egen tolkning. I synnerhet kan den här krocken bli märkbar i ett pluralistiskt samhälle. Ett samhälle med en mångfald av kulturer, religioner och seder, såväl progressiva som reaktionära, kommer att ställa barns rättigheter inför komplexa situationer. Där uppkommer frågan: Vem vet bäst, samhället eller föräldrarna? Här har vi ett gigantiskt problem för liberalismen och samhället i stort. Att samhället nästlat sig in i den mest privata av sfärer, familjen, är inte okontroversiellt.

Det finns en risk att liberaler alltför lättvindigt sätter sig i sitsen av samhälliga överförmyndare som lyfter barnuppfostran bort från föräldrarna. Komplexiteten i gränsdragningen, som vi tyvärr alltför ofta glömmer, måste göra sig påmind. Men liberalismens styrka är den pågående diskussionen om rättigheterna. Än är inte linjens slutgiltiga placering, om vem som bör ha rättigheter och av vilken typ avgjord. Inte minst frågan om avsaknad av rättigheter för djur visar att gräsdragningen inte är färdig. Det är här vi kan fånga liberalismens väsen: vi konstaterar att rättigheter behövs men ställer oss ödmjuka inför den absoluta sanningen om dess tillämpning.

 

 

Adam Cwejman är ordförande för Liberala ungdomsförbundet. .

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar