Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns både en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler.
”Nej vi bryr oss inte om politik. Vi röstar borgerligt.”
Repliken ur en av Kent Anderssons pjäser rev naturligtvis ned skrattsalvor på Folkteatern i Göteborg. Den sammanfattade också några av de vanligaste föreställningarna om politik i svenskt kulturliv under 1970-talet: politiskt engagemang var liktydigt med socialism. Att ”ta ställning” betydde att ta ställning för socialismen. Var man inte socialist så var man ”borgerlig”, pinsamt aningslös inför världens orättvisor, eller aktivt engagerad på fel sida, en arvtagare till dem som motarbetat allmän rösträtt, fackliga rättigheter och sociala reformer.
Till denna ”borgerlighet” antogs också liberalerna höra. Ett känt bokförlag gav ut ett läromedel i svensk historia där Karl Staaff i Hitlerpose poserade framför en skylt med texten Rösträtt åt de välutbildade. Stockholms stadsmuseum arrangerade en utställning om demokratins genombrott och förteg rösträttsrörelsens liberala bakgrund och ledning. Sara Lidman likställde i en artikel Adolf Hedin, en av de liberala förgrundsgestalterna under andra halvan av 1800-talet, med Sydafrikas premiärminister Verwoerd.
Det är inte alltid så mycket bättre i dag. När Svante Nycander sommaren 2010 försökte inleda en debatt om antiliberalismen i svenskt kulturliv möttes han av inlägg med innebörden att den som håller på marknadsekonomi står för den starkes rätt att göra vad som helst mot andra och är likgiltig för överlevnadsfrågor. Andra tycktes bekräfta denna karikatyr genom att hävda att den som anser att staten har legitima uppgifter i ett fritt samhälle i verkligheten är en maskerad socialist eller kommunist och beredd att öppna för vilka statliga övergrepp som helst. Därmed bekräftades Nycanders tes: den liberala idétraditionens betydelse för framväxten av politisk och ekonomisk frihet, demokrati, likabehandling och internationalism har under lång tid förträngts eller förnekats.
»När senare liberaler,från John Stuart Mill och framåt … engagerat sig i socialpolitiskt reformarbete så har de samtidigt fortsatt att hävda individens rätt … mot en alltför mäktig och omfattande stat.«
Att fientlighet mot liberala principer var utbredd under den totalitära vänstervågens år är inte förvånande. Det oroande är att dessa attityder lever kvar också sedan tron på socialistiska utopier som ett tänkbart alternativ har övergetts. Oviljan mot liberalismen kan därmed, skrev Nycander, lätt komma att ingå i en ny legering med extrema antiliberala idéer av annat slag. Tecknen syns redan.
Därför har Adam Cwejman rätt när han i Liberal Debatt nr 2 i år skriver att antiliberalismen är en realitet och den viktigaste enskilda faktor som gör att liberalismens egna idéer och värderingar måste hävdas på nytt. I det perspektivet är debatten om huruvida socialliberalism i Folkpartiets tappning eller en mer klassisk 1800-talsliberalism är den ”riktiga” formen av liberalism ganska meningslös. Liberalismen har aldrig varit någon enhetlig rörelse, historiska omständigheter och utmaningar har växlat. Kontinuiteten har snarare legat i frågeställningarna än i svaren och i ett antal grundläggande teman som tillsammans skapar en politisk identitet. Adam Smiths ekonomiska liberalism innehöll också insikten att marknaden aldrig skulle se till att de fattigas barn fick gå i skolan och åsikten att de som genom sitt arbete bidrar till de rikas rikedom själva har rätt till en del av de värden som skapas. När senare liberaler, från John Stuart Mill och framåt, tagit upp liknande ämnen och engagerat sig i socialpolitiskt reformarbete så har de samtidigt fortsatt att hävda individens rätt gentemot olika typer av kollektiv och mot en alltför mäktig och omfattande stat.
Den person som mer än andra förknippas med begreppet ”socialliberalism” i vårt land, Bertil Ohlin, var också den som gjorde mest effektivt motstånd mot socialiseringsplanerna efter andra världskriget och den liberale ekonom som betytt mest för teoribildningen om frihandel (Nobelpris 1977). Den ”klassiska liberalismens” svenske föregångsgestalt, Anders Chydenius, föregrep inte bara Adam Smiths liberala nationalekonomi utan var också upphovsman till den svenska tryckfriheten och den som med större patos än någon annan angrep underklassens sociala och ekonomiska beroende av enväldiga husbönders godtycke.”Gammalliberalen” Torgny Segerstedt och den moderne kulturradikalen Herbert Tingsten, de två främsta liberala pressmännen i Sverige under 1900-talet, angreps båda under sin aktiva tid och långt därefter med samma ilska av antiliberaler av alla slag.
Den liberala traditionen kan beskrivas som ett öppet seminarium och inte som en dogmatisk uttolkning av gamla eller nya tänkares skrifter. Inom den marxistiska vänstern var det tvärtom – när det begav sig på 70- och 80- talen motsvarades varje period i den kommunistiska rörelsens historia av minst ett marxist-leninistiskt parti i Sverige. De slogs om den rätta tolkningen av kommunismens historiska urkunder och erfarenheter, men förenades av att de alla ville ha diktatur, censur och planekonomi.
» … antiliberalismen är också en ständigt närvarande realitet och historien berättar inte bara om liberala segrar utan också om hur liberala principer upphävts. Medveten och genomtänkt liberalism behövs nu lika mycket som tidigare.«
Liberalismens ursprungliga motståndare var den feodala staten, merkantilismen, skrå- och ståndssamhället. Längre fram ändrade problemen karaktär: skråväsendet avskaffades, handeln blev friare, fler kunde gå i skola, men likafullt saknade många grundläggande förutsättningar för personlig växt och utveckling. Medan socialister alltjämt föreställde sig revolution och kapitalismens upphävande utvecklade liberaler tankar om socialförsäkringar och arbetarskydd, stödde fackliga rättigheter och engagerade sig i socialpolitiskt arbete, folkbildning och folkrörelser. Under 1900-talet kom hotet från de totalitära diktaturerna att motivera en mer interventionistisk ekonomisk politik för att blockera kraven på ett avskaffande av den fria marknaden. Senare har utmaningen alltmer blivit hur individens frihet kan vidgas i en välfärdsstat som blivit alltför tung, likriktad och omhändertagande. I dag utmanas liberalismen av föreställningen att demokrati och mänsliga rättigheter är ett uttryck för västerländsk dominans över andra kulturer, av krav på grupprättigheter och ”identitetspolitik” och av idén om en ”auktoritär kapitalism”, där en sorts marknadsekonomi ska existera i ett samhälle utan personlig och politisk frihet.
Motståndare och utmaningar växlar, men några grundläggande teman för liberalt tänkande går alltid att känna igen.
1. Frågan hur man motverkar maktkoncentration och uppnår balans mellan olika typer av maktcentra. Liberaler inser att såväl staten som privata ekonomiska intressen, mäktiga organisationer och en intolerant allmän opinion kan hota den enskildes frihet och ser demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin som nödvändiga för att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning.
2. Frågan hur den självständiga individens skapande förmåga bäst kan komma till uttryck – genom fritt företagande, fritt idéutbyte och friheten att följa personliga moraliska drivkrafter.
3. Insikten att de principer man diskuterar måste vara allmängiltiga, alltså gälla för alla människor oavsett etnisk bakgrund, kultur, kön, religion och annat.
Svante Nycander skriver i Liberalismens idéhistoria (2010) att liberaler alltid stått för sekularism, för en kombination av universalism och individualism, för konstitutionellt styre och marknadsekonomi. En amerikansk liberal, Alan Wolfe, talar om en kombination av ”Substance”, ”Procedure” och ”Temperament”, där Substance står för föreningen av personlig autonomi och tillgång till olika möjligheter (till exempel skolgång). Procedure står för demokrati och rättssamhälle och Temperament för en hållning av generositet och vidsyn. Den som till exempel själv har en starkt konservativ moral- eller religionsuppfattning men accepterar att andra tänker annorlunda är mer liberal än den som i rationalismens namn hävdar att religion inte bör ha någon plats i ett fritt samhälle.
Till detta kan läggas en intellektuell hållning som bygger på insikten att samhället aldrig blir färdigt, att även de bästa teorier kan visa sig innehålla svagheter och att strävan efter utopiska lyckoriken alltid leder till likgiltighet för enskilda människor.
På ett eller annat sätt handlar alla dessa liberala teman om respekt för individens värde. Liberaler ser att även små och ”naturliga” gemenskaper kan vara förtryckande inåt eller intoleranta utåt. Liberaler uppmuntrar människor att organisera sig för gemensamma intressen, men inser också att gruppegoism lätt kommer i konflikt med den liberala solidaritetstanke som bygger på alla individers likaberättigande. Ett politiskt parti som vill minska skatter och regleringar men samtidigt vill försvåra rörligheten över gränserna eller särbehandla människor på grund av deras härkomst respekterar inte individen.
Liberalismens betydelse för framväxten av politisk och ekonomisk frihet, likabehandling och internationalism, inte bara i vår del av världen, är obestridlig. Men antiliberalismen är också en ständigt närvarande realitet och historien berättar inte bara om liberala segrar utan också om hur liberala principer upphävts. Medveten och genomtänkt liberalism behövs nu lika mycket som tidigare.
Därför bör liberaler se upp med uttryck som ”borgerlig ideologi”. De borgerliga partierna i Sverige är motståndare till socialism. Men liberalism och konservatism står på viktiga punkter för motsatta grundvärderingar och uttrycket ”borgerlig” har aldrig syftat på någon speciell typ av idéer utan relaterar snarare till hur människor kan identifiera sig själva eller sin livsstil. Det antyder en konformism i värderingar och samhällsklimat som knappast är vad liberaler önskar sig. ”Borgare” skildes en gång från adel, präster och bönder – och senare från arbetarklassen – men de första arbetarföreningarna i Sverige var ofta liberalt orienterade, ledande liberaler fanns både inom adeln, bland prästerna och inom medelklassen och bondeliberalismen var en stark politisk faktor. Liberalism handlar om idéer och värderingar, inte om livsstil och personlig bakgrund.
”Vi röstar borgerligt. Men politiken bryr vi oss inte om.”
Med en sådan inställning hjälper man liberalismens fiender.
Håkan Holmberg är politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning