Kan stadsliberaler och landsbygdscenter samsas i ett parti? Caroline Lundström frågar Katarina Barrling Hermansson.

Att sympatisera med ett parti är en sak. Att fylla i en medlemstalong, gå på partimöten och valkampanja något annat. Partikultur kan bortses ifrån om man bara ska rösta (även om partiets företrädare ofta brukar ge en hint om hur partikulturen ter sig). Men för att engagera sig krävs något annat. Identifikation kanske? Ideal som sträcker sig längre än till försvars- och skattepolitiken? Varje parti dras med sina stereotypa medlemmar. Produkter av en kultur. Centerpartiet och Folkpartiet är inga undantag. Trots att partierna ofta hamnar nära varandra i stora avgörande politiska frågor så har en partisammanslagning oftast sett som en omöjlighet. Det handlar nog inte så mycket om idéer som om partikultur.

Katarina Barrling Hermansson är fil dr i statsvetenskap och arbetar vid Uppsala universitet och Linnéuniversitetet. Hennes avhandling ”Partikulturer – Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag” behandlar just den kollektiva självbilden och de där interna koderna i ett parti. Jag frågar henne om C och FP.

Vilka är de största likheterna mellan Centerpartiet och Folkpartiet?

- De är snarast varandras motsatser.

Vilka är de största skillnaderna?

- C är ett mer kollektivistiskt parti som har ett pragmatiskt och praktiskt sätt att se på kunskap medan FP är starkt individualistiskt och har ett teoretiskt sätt att betrakta kunskap.

Barrling Hermansson har i sin avhandling intervjuat ett stort antal riksdagsledamöter om synen på sitt eget och andra partier. Centern ses som pragmatiska, jordnära, duktiga politiker och lite som folk är mest. Inom Centern, liksom inom Socialdemokraterna, finns starka jämlikhetsideal. Den som intar en ledarroll anses makthungrig och möts med misstänksamhet. I riksdagsgruppen läggs stor vikt vid sociala aktiviteter. Barrling identifierar en ”misstänksamhet mot det som har med abstraktion, teori och vad som uppfattas som intellektuell snobbism att göra” (s 290). En ledamot pekar på att det närmast finns ett akademikerförakt inom delar av riksdagsgruppen: ”När vi [till exempel] bjuder in experter att komma till riksdagsgruppen eller utskottet, så finns det många av oss som kan säga om professorer eller företagsledare att: ’Nu kommer några såna där räknenissar. Räknenissar!’” (s 139)

Folkpartiet beskrivs i Barrlings avhandling som förnuftiga och rationella men som att ha svårare med att kommunicera känslor och engagemang. Folkpartisterna kan framstå som otydliga och veliga. Den folkpartistiska riksdagsgruppen gillar att reda ut begrepp, förklara och argumentera för och emot. Tvärtemot Centern anses akademiska titlar som mycket statusfyllt och meriterande. En ledamot konstaterar i Barrlings avhandling: ”([F]akta, torr akademisk forskning har väldigt hög dignitet och då är det klart att den som är professor inte bara är uttolkare av forskningen utan även skapare av forskningen. Det är klart att det är fint. En direktör smäller inte lika högt som en professor.”

Tror du att det är möjligt att slå samman partierna? Kommer en partikultur ”segra” eller går de att förena?

- Jag tror att det skulle vara svårt med tanke på de stora kulturskillnader som finns mellan partierna. Det betyder inte att de två partikulturerna inte skulle ha något att ge varandra, tvärtom kan de verka kompletterande. Det finns dock så pass stora skillnader i sättet att se på kunskap och i synen på hur stort utrymme den individuelle ledamoten bör ha i förhållande till gruppen som helhet att jag bedömer att det skulle stöta på många praktiska hinder.

Om man helt bortser från åsiktsskillnaderna, vilka partier skulle vara lättast att slå samman med Centern respektive Folkpartiet?

- FP och V är slående lika varandra kulturellt, kanske mest lika av alla partier i Riksdagen. C är mest likt S och KD. C delar kollektivismen med M så C är mer likt M än man är likt FP.

Caroline Lundström är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.