Illustration: Jonas Berqvist

Bioaktuella komedin ”Fyra år till” lyckas ge en bild av den mänskliga dimensionen i politiken. Precis i början finns en scen där den fiktive folkpartiledaren David Holst delar ut Karl Staaff-plaketten till en liberal trotjänare. Inramningen gör mig vemodigt nostaligisk. Det är grå väggar i en anonym konferenslokal, det är lättöl och mineralvatten och tallrikar med halvt oätlig smörgåstårta (kan eventuellt också vara frågan om en så kallad ”landgång”). När mötesdeltagarna halvhögt klämmer i med ”Ju mer vi är tillsammans” är nostalgitrippen fullbordad. Det känns genuint folkpartistiskt – präktigt och medelklassmesigt. Precis som det ska vara.

Men nostalgi har förstås inget med den politiska verkligheten att göra. Fortsätter Moderaterna att ta allt större bitar av kakan är det inte säkert att det blir några fler Staaff-medaljer att dela ut. Folkpartiet klarade sig hyfsat i årets val. Centerpartiet räddade sig ovanför spärren med någon procents marginal.

Betyder det att det går att fortsätta som vanligt? Det tror inte vi.

Resonemangsäktenskap gör ingen glad. Nu var det inte det vi tänkte oss när vi bestämde oss för att göra ett temanummer om en sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet.

Liberalismen breder ut sig i det som en gång var Bondeförbundet. Det talas mycket om Stureplanscentern och avsteget från kärnkraftsmotståndet. Det som gör mig mest fascinerad är hur helhjärtat centerpartisterna omfamnat Europatanken. Visserligen blev det nej till euron 2003 men Maud Olofsson kompenserade det med råge när hon tog strid för Östeuropa i debatten om övergångsregler.

Det är ingen lätt uppgift att foga samman två ganska olika partikulturer. Jag tänker särskilt på en distriktsstämma med Studieförbundet Vuxenskolan där den C-märkta halvan av ombuden småpratade, spelade dragspel och ryggdunkade så det stod härliga till. Folkpartisterna var istället fullt upptagna med att stillsamt diskutera ideologi och det senaste avgångskravet mot partiledaren. Olikheter behöver emellertid inte vara ett problem. Framgångsrika partier klarar att hitta den gemensamma nämnaren mellan sinsemellan väldigt olika grupper. I takt med att det finns ett allt större samförstånd om den liberala kompassen blir det allt svårare att förstå varför partierna inte gör gemensam sak.

Ibland påstås det att Moderaterna mer liknar ett företag än ett politiskt parti. VD:n pekar ut färdriktningen och medarbetarna rättar in sig i ledet. Samma liknelse kan inte göras om Centerpartiet och Folkpartiet. Båda är sprungna ur Folkrörelsesverige. Det är också det främsta argumentet för att inte skapa ett allomfattande alliansparti. Det behövs en rörelse som står upp för liberalismen alldeles oavsett vad som för tillfället rör sig i huvudet på den sittande partiledaren. Sverige behöver Centerliberalerna.

Carl Lagerqvist är redaktör och ansvarig utgivare för Liberal Debatt.