Skip to content

Folkpartiets skadade varumärke

Burkaförbud är, trots alla föreställningar om motsaten, inget FP-förslag. Foto: BEAUGIlES/FlICKR

Viktiga väljargrupper uppfattar Folkpartiet som ett parti på väg att överge sina ideal. Det är ett allvarligt problem, menar Lennart Nordfors.

Synen på invandring och invandrare är numera en viktig ideologisk vattendelare – den har potentialen att ta över den roll frågorna om planekonomi och generell välfärdspolitik tidigare spelat, innan vänster-höger skalan krympte samman. Så har redan skett i andra europeiska länder.

Hur folkpartiet uppfattas i denna debatt avgör alltså dess roll som liberalt idéparti. Samtidigt gav valdebatten kvitto på att folkpartiet har problem med just dessa frågor. Problemet är allvarligt, för det minskar förmågan att agera med kraft i integrationsfrågan.

När Skolverket, med stöd av lärarfacken, rekommenderade att heltäckande burka inte ska bäras i skolan var det få som reagerade. När fp framför samma uppfattning utmålas det som ett tecken på att man gått SD till mötes.

I partiledarutfrågningen i TV4 tvingades Jan Björklund bemöta påståenden att folkpartiet inte skulle hålla en klar linje mot rasismen. De efterföljande kommentarerna fokuserade på konflikten mellan partiledaren och journalisten. Få, om någon, läxade upp journalisten för att frågan över huvud taget ställdes.

Det handlar inte bara om valet 2010. Folkpartiets problem, som man har brottats med under en längre tid, är att partiets uppsåt ifrågasätts.

En inte ovanlig bild är att partiet är ”på glid åt fel håll”. Inlägg i integrationsdebatten kommenteras med att folkpartiet ”fiskar i mörka vatten”. Känslan, som jag tror delas av många, är att uppfattningen är allmänt spridd. Den finns också hos människor som borde vara sympatisörer, hos värderingsmässigt genomtänkta liberaler.

Marknadsförare talar om varumärkets betydelse. Aktörer med starka varumärken blir mer lyssnade till, och bättre förstådda, än andra. Folkpartiet har av allt att döma råkat ut för en varumärkesskada.

Indikatorn är att partiets budskap, när man framför välmotiverade uppfattningar, tolkas genom förförståelsen att man är på väg att lämna sina ideal . Hur har folkpartiet hamnat i denna situation? Det handlar inte om partiets program. Det är välskrivet och relevant. Det handlar inte heller om företrädarna.

Varumärkesskadan är resultatet av en process som pågått under längre tid, inte av några enstaka utspel eller händelser.

Vissa säger att det började med språktestet. Jag är inte säker på att det stämmer. Sakargumenten för kravet var och är rimliga. Och det signalerade att integration inte bara handlar om hur det offentliga uppträder utan också om vilken drivkraft den nyanlände själv har. Men visst: det var när språkkravet framfördes som Folkpartiet för första gången angreps för att vara ”på glid”. Vid den tiden kom kritiken främst från partiets politiska motståndare.

Men efter valet 2002 – under mandatperioden 2002-2006 – kunde man knyta Folkpartiet till en rad händelser som gav bränsle åt angreppen. En ”islamgrupp” tillsattes som drog igång en slöjdebatt inom partiet. Av ännu större vikt, sannolikt avgörande, var ställningstagandet avseende övergångsregler, där man instämde i Göran Perssons bild av arbetskraftsinvandrare som presumtiva ”sociala turister”. På landsmötet fälldes PS-förslag om skärpta regler för utvisning av invandrare som begått brott.

I TV:s partiledarintervju 2006 fick Lars Leijonborg svara på frågor om gynundersökningar. Meningsutbytet mellan Leijonborg och journalisten handlade inte om sakfrågan, utan om partiet stod bakom detta krav eller inte. Utfrågaren drev uppfattningen att partiet gjorde det, trots protester från Leijonborg.

Undan för undan förändrades bilden av partiet hos många, och den kritik, som först kom till uttryck i samband med språktestet, vann stegvis förståelse hos bredare grupper.

Det spelar inte någon större roll om ståndpunkterna är officiell fp-politik eller inte. Avgörande är om man kan tycka sig se ett mönster. Även större debatter som inte leder någon vart eller nedröstade PS-förslag bidrar till den allmänna bilden av ett parti.

Mandatperioden 2006-2007 gav inte på samma sätt kritikerna vatten på sina kvarnar. Integrationsdepartementet har gjort viktiga insatser. Men samtidigt gjordes inte mycket för att systematiskt bemöta den bild som tidigare etablerats av partiet. Den har legat kvar i mångas medvetande. Så när Jan Björklund kritiserar användning av burka i skolan (inte på allmän plats, vilket är en viktig skillnad som kom bort i debatten) väcks den gamla bilden till liv. Det är förklaringen till hur en rätt odramatisk ståndpunkt kunde skapa sådan turbulens.

Problemet kan inte mötas med enstaka insatser. Avgörande är med vilken konsekvens folkpartiet förmår uppträda över tid. Vilka principer ska styra uppträdandet? Några av dem måste vara:

• Folkpartiet måste vara den främsta kritikern av Sverigedemokraterna. Märk väl: det handlar inte först och främst om en integrationsdebatt. Sverigedemokraterna är enligt egen utsago emot integration, om man med detta menar det vedertagna: att nyanlända ska finna en väg att passa in sin personliga historia och sina livsstilar i ett nytt sammanhang. Uppgiften är att ta strid för integrationen som princip, mot den assimilationstanke som invandrarkritikerna omfattar.

• Folkpartiet måste vara offensivt när det gäller att lösa integrationspolitikens problem. Den nya politiken för nyanländas etablering på arbetsmarknaden är ett viktigt steg. Förslagen måste vara tydligt knutna till ideal om ett väl fungerande mångkulturellt samhälle när de framförs. Reformerna kommer att kritiseras av våra motståndare: SD ser insatser till stöd för integration som ”diskriminering mot svenskar”.

• Folkpartiet måste stå främst i att angripa krav som kan tolkas som politiskt ställningstagande mellan livsstilar eller religioner. Liberaler bör gå i polemik mot krav som ofta är av symbolkaraktär och som ligger nära, eller öppet uttalar, idéer om att beröva invandrare sina livsstilar och de symboler som omgärdar dessa. Slöjdebatten får sin sprängkraft i att den kan tolkas som del av en sådan politik. När sådana frågor uppstår bör folkpartiet vara den främsta tillskyndaren för en tillåtande politik.

• Folkpartiet måste ha kulturpolitik om mångfald som en prioriterad del av sin profil. Kulturpolitiken har alltid varit undanskymd i svensk politik. Men Sverigedemokraterna är först och främst ett ”kulturparti”: hela deras politik handlar om att bevara och vårda vad de uppfattar som inhemsk, ”svensk” kulturtradition mot en tänkt attack från ”främmande” kultur via invandringen.

Hur liberaler kommunicerar relationen mellan kultur som historiskt skapats i Sverige och utländsk/invandrad är därför vitalt i det debattläge som vi befinner oss i idag. När man talar om ”svensk” kultur – det må vara i sammanhang av litteratur, museer eller annat – är det viktigt att politiken utformas på grundvalen att svensk kultur innefattar den mosaik av olika uttryck som alltid präglat Sverige.

Lennart Nordfors är före detta biträdande partisekreterare (fp), Fil. doktor statsvetenskap.