Liberaler på slottet? Hans Lindblad berättar om blåblodiga undantag

Hans Lindblad berättar om undantagen som bekräftar regeln. Det finns nämligen medlemmar i dynastin Bernadotte som gått på tvärs mot familje- traditionen och ställt sig bakom demokratin och folkstyret.

I såväl Norge som Sverige har familjen Bernadotte inte bara lett utan också symboliserat motståndet mot demokrati, parlamentarism och liberalism. Att Sverige fick allmän rösträtt sist av alla länder i Norden berod- de på att privilegiemakten var värst här. Men i en artikelserie om ”glömda liberaler” kanske frågan ändå kan ställas om det också i konservatismens starkaste fäste kan ha funnits liberalt tänkande personer.
Mest systematiskt konservativa av ättens kungar har varit Karl XIV Johan, Karl XV, Oskar II och Gustav V, den senare starkt påhejad av sin drottning, Viktoria. I sin mest absurda form kommer väl den Bernadottska antiliberalismen att för all framtid förknippas med lögn- och hatkampanjen mot Karl Staaff. Med en hätskhet som torde sakna motsvarighet i Norden iscensattes den av kungaparet plus deras politiska och militära uppbackare. När Nathan Söderblom (som starkt avvek från det konservativa biskopskollektivet) i griftetalet vid Staaffs jordfästning 1915 önskade att på olika håll inom vårt offentliga liv borde ”åttonde budet erhålla den plats där det smygande och öppna förtalet nu gör sig brett” så visste alla vilka han mest avsåg. Gustav V deltog i högerledares jordfästningar, men Staaffs bortgång firade han genom att gå på operett.

I den nya bokserien om statsministrar skriver professor Peter Esaiasson om Staaff. Bland annat hur hovet vid ett presidentbesök placerade andra kammarens vice talman Staaff mitt emot den professor som basunerat ut de allra värsta lögnerna om Staaff som rysk spion. ”Den utstuderade nedrigheten känns i hjärtat ännu hundra år efteråt.” Den borgerliga offentlighetens behandling av Staaff visar ”skrämmande hur tunn den civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas”, skriver Esaiasson i bokens slutmeningar. ”Här finns det verkliga varningsordet att lyssna till också i dag.” Veterligen har ingen i kungahuset senare kommenterat nedrigheterna trots att man annars i intervjuer gärna påminner om tidigare bernadottar och även döper barn efter dem.
Karl XIV Johan blev huvudfiende till sin tids liberaler, med Thore Petre och Lars Hierta i spetsen. I maj i år ordnades ett hyllningsseminarium med anledning av att det är 200 år sedan Bernadotte blev svensk tronföljare. Henrik Berggren i DN tyckte att skön- målandet blev väl omfattande och skrev att Bernadotte också ”motarbetade krav på näringsfrihet, försökte införa en mer auktoritär författning, begränsade tryck-friheten och använde hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen”.
Genom beslutet i Eidsvoll den 17 maj 1814 fick Norge samtidens särklassigt mest liberala författning i Europa. Den var tänkt för ett fritt land, men genom Kielfreden och anfall på Norge drev Bernadotte igenom att det från Danmark avskilda Norge skulle ha honom på tro- nen. Han försökte likvidera grundloven, men England sade nej. Svenska liberaler hämtade mycket inspiration från Norge, som hade starka impulser från Skottland och USA.
1884 tvingade stortinget igenom parlamentarism, 30 år innan Gustav V genom sin borggårdskupp tvingade bort Staaffs andra regering. Bernadottarna kunde således inte göra lika långvarig skada i Norge. Sommaren 1905 konstaterade stortinget att Oscar II inte klarade upp- giften att utse regering varför kungen måste betraktas ha abdikerat. Därmed var unionen avskaffad.
I sak gällde det om Norge som andra länder självt skulle få avgöra vilken statschef man skulle ha. Antag att i stället riksdagen avsatt Sveriges kung. Ingen i Norge skulle komma på tanken att planera anfall mot Stockholm i syfte att återinsätta honom på den svenska tronen.

Oscar den förste. Liberal som prins, reaktionär som Kung

Karl XIV Johans son Oskar var åtminstone tidvis på kant med fadern och förfäktade liberala tankar. Han pläderade för en mer human fångvård, ogillade dödsstraff och spöstraff, och skrev en bok om detta. Det mesta talar för att han påverkats av att som ung prins ha haft 1800-talets främste liberale jurist, Johan Gabriel Richert, som lärare. (Typiskt nog nämns Richert inte i den senaste biografin om Oskar I.) Richert verkade för många liberala reformer, främst en representationsreform med ett modernt parlament. Oskar hade sympatier för en sådan reform, han var också för frihandel, folkundervisning och reformerad fattigvård, dessutom skandinavist. Som kronprins skrev han reformsinnade insändare anonymt eller under signatur.
Det fanns en förhoppning i liberala kretsar om att ett byte på tronen skulle innebära ett paradigmskifte, att reformkrav skulle stöttas, inte som dittills motarbetas, av kungamakten. Oskars liberalism kunde uppfattas som äkta. Frihandelsföreningen i Gävle grundades 1864 som landets första. Den konservative ledaren August von Hartmansdorff skrev i Post- och Inrikes tidningar mot föreningen och dess idéer. Numera vet vi att Oscar som kung då såg till att Svenska Akademien avskedade tidningens chefredaktör. Våren 1848 överlämnade frihandelsföreningen och reformföreningen i Gävle, också med stöd från andra orter, petitioner till Oskar I. Jag har försökt få fram namnlistorna, men kungahuset har uppenbart kastat de folkliga namnuppropen på skräphögen.
1848 innebar revolutioner och upplopp i många europeiska länder. I Stockholm dödades 18 personer av militär eldgivning. Behovet av politiska reformer var uppenbart, men Oskar reagerade precis tvärtom och valde att bli konservativ reformmotståndare. Den liberale oppositionsledaren Thore Petre var så besviken att han vägrade att delta i nästa riksdag.
Kungens ”avfall” från liberalismen var en oerhörd triumf för de konservativa. Jämför med när Geijer tio år tidigare gjorde sitt ”avfall” i motsatt riktning. Oskars åsiktsbyte var ungefär som om Hjalmar Branting gått över till högern.
Hade Oskar vidhållit sina tankar och inte heller följande kungar verkat somkonservativa partimän skulle Sverige ha kunnat demokratiseras i samma takt som Norge. Monarki är ett genlotteri, och det var väl inte självklart att en marskalk ur revolutionens (dock sedan kejserliga) Frankrike skulle ge en kungaätt med tysk antidemokratism som förebild.

Bara om en annan Kung har sagts att han åtminstone tidvis haft liberala sympatier, Gustav VI Adolf. Den legendariske statsvetaren Fredrik Lagerroth i Lund såg honom som ”Sveriges förste parlamentariske monark”, inte bara av resignation utan av övertygelse. I så fall en sentida övertygelse. Vid den antiparlamentariska höjdpunkten, kungakuppen mot Staaff 1914, rymdes inte alla på borggården där kungen talade. Så talet lästes upp på Leijonbacken av kronprins Gustav Adolf, som också är en hjälte- gestalt i bondetågsarrangörernas bok efteråt. I kuppens förspel hösten innan hade högerpressen fått stöd från kronprinsen rörande attacker mot regeringen efter Sven Hedins ”trumpetstöt” på Dalregementets mäss.
Drottning Viktoria hade någon gång negativt kallat kronprinsen ”frisinnad”, men för henne med kunglig militärdik- tatur som ideal hade ordet knappast den normala innebörden. Gustav Adolf själv ansåg uppenbart aldrig ämnet viktigt nog att säga eller skriva något om. Han är väl en av förra seklets mest överskattade svenskar, personligt anspråkslös men med mörka och kärlekslösa drag i utfrysningen av vissa familjemedlemmar.

Prins Eugen - en principfast demokrat

Släktens tydligaste liberal, i meningen att ständigt stå upp för frihet och demokrati, är rimligen prins Eugen, ibland kallad den ”röde prinsen”. Han kunde av egen kraft etablera sig som konstnär, främst landskapsmålare, och hade ett stort kontaktnät bland intellektuella och kulturutövare i olika länder.
1895, på sommarkryssning i Östersjön, uppmanade Wilhelm II sina anförvanter att med våld slå till Norge för att stoppa parlamentarismen som annars riskerade att sprida sig till Sverige och rentav till Tyskland. Kronprinsparet Gustav och Viktoria liksom prins Karl var helt för ”resolut handling”. Oskar II skulle helst vilja, men var ängslig för att England kunde reagera negativt. Två var helt emot, den 30-årige Eugen och drottning Sofia, som tyckte att det skulle vara konstigt om Oskar anföll ett land där han själv var kung. Sofia har frisinnade drag, kände varmt för väckelserörelsen, inte statskyrkan, och hade starka sociala intressen. Hon led svårt av dubbelmoralen där kungamakt och kyrka sades hylla äktenskapet samtidigt som Oskar I, Karl XV och hennes make höll sig med rader av älskarinnor/mätresser. Sonen Gustav fortsatte traditionen. Försöken att dölja detta senare för medborgarna ledde under Erlanders regeringstid till några av Sveriges värsta rättsskandaler när hovets och olika rättsinstansers lagöverträdelser avslöjades.

Eugen tog starkt avstånd från nazismen. När hans bror Gustav V gjort sitt mest omskrivna försök att tysta Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt trodde denne att Eugen ville ligga lågt. Men vid sitt nästa besök i Göteborg sökte prinsen som vanligt upp Segerstedt, en mycket tydlig markering.

I sin bok ”Mein lieber Reichkansler” (titeln ur Gustaf V:s lyckönskning till Hitler för framgångar i kriget) beskriver Staffan Thorsell rader av högt uppsattas medlöperi. Men också motsatsen, som när kronprinsessan Louise – en person med större civilkurage än de flesta – vid en lunch på Ulriksdals slott skällde ut allt vad nazism hette. Den är en triumf för barbariet. ”En gång var Tyskland en kulturnation och inte ens Hitler kan på några år förstöra all anständighet i landet.” Hennes make satt tyst men sökte efteråt säga en gäst att han själv såg lugnare och sakligare på Tyskland. Louise trodde starkt på liberala grundprinciper om människovärde och demokrati.

Organiserad liberal har nog bara en varit, Elsa Cedergren. Hon föddes 1893, blev 102 år gammal, släktens äldsta. Hon var dotter till Gustav V:s bror Oskar.

Kungar och prinsar fick ha sexuellt umgänge och barn med vilken kvinna som helst, bara de inte gifte sig med henne. Men Oskar ville äkta sin käresta, hovfröken Ebba Munck, och förlorade all arvsrätt till tronen. Familjen och regeringen var bedrövade och missnöjda. Elsa satt för Folkpartiet i Stockholms stadsfullmäktige 1942-50. Hon var ordförande för KFUK i Sverige 1925-43 och vicepresident i KFUK:s världskommitté 1938-51. En omtyckt och starkt respekterad person. Eugen respektive Sofia, Louise och Elsa. Var släktens kvinnor mer frihetliga och humana? Kanske, men ättens hårdaste antidemokrat var ändå drottning Viktoria. Mest intensivt av alla drev hon på för att störta regeringen Staaff.

Hans Lindblad är före detta riksdagsledamot (FP) och mångårig ledarskribent på Gefle Dagblad.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar