Inget är så gammalt som gårdagens tidning – Robert Rosén om framtidens medier

Change or die. Det är en bister prognos för traditionella medier. Under de senaste tio åren har förutsättningarna för deras existens förändrats och om tio år kan en del av dem vara borta. På sikt kanske de försvinner helt, särskilt om ägare och anställda inte vill eller vågar tänka om och skapa något helt nytt.

Tidningarna sviks av prenumeranter och annonsörer. Annonsförsäljningen förbättrades under slutet av 2009, men få tror att intäkterna någonsin når upp till tidigare nivåer.

Samtidigt utmanas tidningarna av nya möjligheter som gillas av läsare och annonsörer, men ses som negativa för tidningarna. De mister rollen som ledande informationsbärare då nyheter och debatt sprids via andra kanaler.

Etermedierna påverkas också av ändrade beteenden hos publiken. Musiken når oss via Spotify, fasta sändningstider väljs bort, tv ser vi i datorer och mobiler via TV4 Play, men också via nya aktörer som YouTube och Bambuser.

”Tradmedierna” kämpar på, men ofta genom att försöka bevara det som en gång i tiden var så bra. Nya ledningen på DN är papperskramare. Ute i landet härjar osthyveln i försök att behålla två tidningar och två redaktioner där sådana finns. Trots att tidningarna oftast har samma ägare. Trots att redaktionerna blir svagare och tidningarna tunnare.

Det är mycket i medielandskapet som är konstlat.

Sveriges bästa papperstidning, SvD, är beroende av statligt stöd och klarar inte att leverera kvällens matchresultat för Brynäs till oss i Gävle.

Sveriges största morgontidning, DN, går med förlust och kan inte heller leverera hockeyresultat till oss, 18 mil från Stureplan.

Flertalet s-tidningar ägs av borgerligt ägda koncerner och lever på presstöd som de flesta borgare är emot.

Skånska Dagbladet (c) ges ut i Malmö och får presstöd som storstadstidning, men har inte fler läsare än en regiontidning och är störst på landsbygden.

Public service slåss för sin otidsenliga licensfinansiering med hjälp av reklamfilm i sina egna reklamfria kanaler.

SVT-chefen talar varmt om bolagets självständighet, men tigger i direktsändning mer pengar av kulturministern.

De kommersiella kanalerna lever på reklamen som lätt kan spolas förbi i hårddiskarna.

Få tidningar tjänar pengar på webben och en av världens största tidningsägare, Rupert Murdoch, vill ”låsa in” tidningarnas innehåll bakom betalväggar.

Redan om ett tiotal år tror jag att ett antal av tidningarna i konkurrensstäder, som på de flesta håll egentligen inte är konkurrensstäder, är borta. Frågan är om det ens finns två rikstidningar, som inte är riktiga rikstidningar, eller två kvällstidningar, som inte är kvällstidningar. Och vad i jösse namn händer med public service? Självbilden av starka och självständiga medier krackelerar.

Change or die. Konkurrensen mellan tidningar eller nyhetsprogram är inte längre viktigast – mångfalden är större än någonsin. Tradmediernas överlevnad beror i stället på hur skickligt de konkurrerar med allt lockande på webb och i mobiler, både vad det gäller pengar, journalistik och vår dyrbara tid.

Därför måste de organiseras om och bli starkare, inte försvagas i en konstlad konkurrens där de till slut knappt orkar jobba fram till deadline, en omsusad tidsgräns som degraderas till nostalgi när vi får nyheter överallt, dygnet runt.

Vilken tidningsägare i en tvåtidningsstad vågar bli först att slå ihop sina två redaktioner, lägga ihop titlarna och skapa en organisation med dubbel styrka jämfört med i dag? Eller att låta en och samma redaktion göra bägge titlarna?

Läsarna är värda riktiga alternativ, inte två titlar som blir kopior av varandra när redaktionerna inte förmår gå sin egen väg. En idé kan vara att den ena titeln drar ner utgivningen till några dagar i veckan, kanske som helgtidning, medan den andra bibehåller eller ökar utgivningen. Den ena tidningen kan bli extremt lokal, den andra mer kulturell eller politisk? En dyr och en billig? Eller gå ihop till en enda starkare tidning.

Ägare och anställda måste lära sig älska allt nytt. Webben, bloggarna, Facebook, Flickr, Twitter, YouTube, Bambuser och allt annat är inte hot, tvärtom, de berikar skrivandet, läsningen, filmandet och fotograferandet.

Vem vet, Facebook och dess efterföljare blir kanske den nya lokaltidningen där vi får frossa i bilder och texter om våra vänner och grannar, sådant som sällan får plats i dagens tidningar. Tendensen finns redan.

Det är ingen djärv gissning att journalistyrket, som vi känner det i dag, marginaliseras med tiden. Just där ligger utmaningen för dagens journalister, att bli bäst i den nya mediemiljön. Därför är det obegripligt att så många proffs är skeptiska till de sociala medierna. En av de viktigaste mediecheferna, radiochefen Mats Svegfors, fnyser åt bloggare och twittrare…

Dessbättre finns intressanta undantag där det händer något. Som på Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet och Östersunds-Posten med sina webbsatsningar, på NTM-tidningarna med sina tv-satsningar och på Svenska Dagbladet med sin offensiva syn och aktiva närvaro på nätets nya arenor.

Strukturellt har få redaktioner eller titlar slagits ihop även om de har gemensamma ägare, men på några håll har det skett, som Helsingborgs Dagblad och Nordvästra Skånes Tidningar. På Dalarnas Tidningar görs sedan länge fem tidningar av samma redaktion, men med stark lokal förankring och en ambitiös webbsatsning. I Hälsingland görs fyra tidningar av en redaktion, men även där med stark lokal förankring och flera kulörer på ledarsidorna.

Ägaren, Mittmedia, äger också Arbetarbladet och min tidigare arbetsgivare Gefle Dagblad. Där har ägarna valt en annan linje. Allt utanför redaktionerna har lagts ihop och nu också allt mer redaktionellt. Samma sportsidor, samma barnbilder, gemensam webbredaktion och gemensamma fotografer. När ägarna gått så långt uppstår frågan varför inte samorganisationen drivits längre? Då kunde de olika tidningstitlarna fått olika och mer offensiva roller och därmed bli helt olika alternativ för läsarna.

I Eskilstuna finns fortfarande Folket med egen redaktion och endast runt 5000 prenumeranter. Tidningen har vågat, eller snarare tvingats, pröva nya grepp. Folket ges nu ut i ett format något större än A4 och med ett mer utpräglat lokalt innehåll utan in- och utrikesmaterial. Onekligen ett alternativ till Eskilstuna-Kuriren, men vad blir nästa steg?

Utanför storstäderna finns nu bara tre orter där den gamla äkta konkurrensen gäller, nämligen i Falun, Karlstad och Kalmar. Där ägs inte s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. I längden lär de knappast klara sig, inte ens med presstöd. Värmlands Folkblad klarar sig nog längst.

Internationellt finns det intressanta nya modeller, ofta framtvingade av ekonomiska skäl. I Birmingham gör samma redaktion tre tidningar, Birmingham Mail, Sunday Mercury och Birmingham Post. Den senare har ändå tvingats upphöra med den dagliga tidningen, men fortsätter som ett veckomagasin och en sajt. Gruppen satsar mycket digitalt.

I USA konverterades kända Christian Science Monitor till en webbtidning kopplad till ett veckomagasin på papper. När sker något liknande i Sverige?

I Holland kände ägarna till eftermiddagstidningen NRC Handelsblad att det behövdes något nytt komplement till sin minst sagt ålderdomliga tidning i storformat. Resultatet blev pigga tabloiden NRC Next som görs av en ny ung redaktion. Den tar varje dag över modertidningens material, skriver om, kompletterar och redigerar en supermodern ungdomlig tidning hårt kopplad till en webb med bloggare.

Det kanske vore något för DN och SvD om de en vacker dag ingår äktenskap, precis som SvD:s förre chefredaktör Mats Svegfors ville då han också tyckte att det behövdes något nytt. Ni vet, han som nu är radiochef och muttrar över att bloggar och sådant inte är mycket att ha….

För femtio år sedan förföljde tidningar, myndigheter och Sveriges Radio piraten Radio Nord som sände musikradio från Ålands hav. Hur kommer nutidens sätt att möta medieutvecklingen att bedömas om femtio år? Eller om tio år?

Det avgörs nu.

Robert Rosén var tididgare chefredaktör för Gefle Dagblad, numera är han verksam som fristående konsult. På Utkiksbloggen kommenterar han medieutvecklingen.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar