Någon gång på 1920-talet gick min morfar längs Karlskronas gator. Varje flaggstång var pyntad med den gula och blå fanan. Han fyllde år och hans mamma böjde sig ned och sa: ”Det är för dig de flaggar i dag, Lasse”. Men min morfars mor ljög: Han fyllde, ovetandes, år på svenska flaggans dag.

Det är en gullig historia, också urtypiskt svensk. Vad som kommit att bli vår nationaldag kunde passera så pass obemärkt att ett barn inte visste att den fanns.

Runt tio år tidigare, i den vida diskuterade Det svenska folklynnet (1911), konstaterade statistikern Gustav Sundbärg att svenskarna var splittrade, upphöjde andra länders kultur, saknade nationalkänsla och en samlad idé om det svenska.

När statsvetaren Herbert Tingsten 22 år senare jämförde beskrivningen av nationalkaraktären med liknande försök i Danmark, Tyskland och Frankrike fann han något lustigt: Samtliga länders syn på sig själva verkade innehålla samma huvuddrag. ”Den nation, folkpsykologen tillhör, är svår att kategorisera på grund av sin motsägande och stridiga, icke sällan till ytterlighet utvecklade egenskaper”. 

För den nationalist, som suktade efter enighet, kanske folket alltid sågs som splittrat?

Politiska projekt att länka ihop folk, stat och politik sattes igång. I Sverige skulle Socialdemokraterna visa sig särskilt lyckade i att knyta samman politik och land: ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”, för att tala med Per Albin Hansson.

När vi nu rör oss i en ny nationalistisk våg finns det ett värde i att lyssna på de som studerade samma idéströmning när den rörde sig genom 1900-talets första hälft. Exempelvis Myten om staten, filosofen Ernst Cassirers historiska exposé, som gavs ut postumt 1946. Innan den skrevs hade han flytt från Nazityskland till USA, med ett stopp som professor vid Göteborgs universitet. I slutet av 2025 tryckte Daidalos förlag upp en svensk nyutgåva.

När Cassirer försöker kartlägga vad som gjorde att nationalismen kunde växa fram följer han varken de politiska organisationerna eller materiella förutsättningar och motsättningar. Det är idéerna som står i centrum.

Konflikten står mellan upplysning, rationalism, individualism och romantikens vurm för historia, känslor och myter. När filosofin nådde peak-Hegel och statens företräde blandades med tankegångar om raser, var det bingo för de nationella rörelserna.

För Cassirer vore nazismen inte möjlig om inte idéer om individuella rättigheter nöts ner över tid. När Nazityskland och Sovjets arméer slogs mot varandra handlade det inte (bara) om realpolitikens naturliga följd, utan om en strid mellan ”hegelianismens högra och vänstra flygel”.

Utmärkande för myten om (national)staten, menar Cassirer, är att den inte växt fram organiskt – utan planerats fram. Och det speciella med den moderna despotismen, kopplad till den nationalistiska myten, är att den inte börjar med att förbjuda handlingar, ord eller krav: ”De började med att förändra människorna själva”.

Eller, för att tala med modernt språkbruk: Politiken ligger nedströms kulturen.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare.

En liknande studie av en nedrig politisk framgång görs i boken Furious minds (Princeton University Press, 2025), där journalisten Laura K. Field följer hur intellektuella bidragit till att radikalisera USA:s politiska högerflank. Maga-rörelsens tidskriftskrigare valde bland annat explicit ut begreppet ”critical race theory” och försökte omstöpa det till ett “toxiskt catch-all begrepp”. Ett propagandakrig mot offentliga institutioner startades. När legitimiteten i dem var urvattnad kunde de lättare rivas ned.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare. 2016 skriver Julius Krein, som försökte ge intellektuell tyngd till Trumprörelsen men senare lämnade den, i den under en tid inflytelserika Journal of American Greatness: ”Det politiska projektet av yttersta vikt är därför att omvandla passiva medelamerikaner till en ny styrande elit, medan det ideologiska projektet av yttersta betydelse är att formulera en ny nationalism som kommer att rättfärdiga det politiska projektet.”

Precis som hundra år tidigare förstod nationalisterna att de starka teorierna om naturliga rättigheter, liberal frihet och rationalitet behövde rivas ned, innan nationalismens locksång kunde attrahera.

Folk flaggar på nationaldagen för att helga en idé, min morfar blev glad för en lögn. Oavsett om liberaler försöker sälja en egen nationalmyt, fostrar andra berättelser eller hamrar på med rationella argument så behöver folks benägenhet att vilja tro på något bejakas bättre.

I Myten om staten skriver Ernst Cassirer att man underskattade myterna. De sågs som inkonsekventa och löjliga till en början, inte värda att ta på allvar: ”Vi bör inte begå samma misstag för andra gången”.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler borde också våga sälja en lögn dök först upp på Liberal Debatt.

Med sin nya bok Moralisk ambition har den nederländske historikern Rutger Bregman nästan beskrivits som en messias som återför hoppet till västerlandet. Den svenske läsaren som plockar upp boken gör det dock säkert efter att han fått både hyllningar (från vänstern) och hånats (av Timbro) för att ha uttryckt sin vilja att höja skatten för de absolut rikaste i Skavlans debattprogram.

Men den som läser boken för att se hur Bregman försvarar sin beskattningsiver blir besviken.

Moralisk ambition är enligt författaren en handbok för hur du, kära läsare, kan förändra världen och sluta slösa din talang. Det handlar marginellt om skattenivåer hit och dit, utan om hur världen kan och bör förändras.

Hedgefond-managern som lämnar sina välbetalda jobb och räddar liv genom att skapa välgörenhetsprojekt mot malaria.

Bregmans problembild grundar sig i en djupt rotad frustration. Så många som jobbar har ”bullshit jobs” – tänk konsult – eller vinner innovationspriser för att uppfinna en prenumerationstjänst för tandborsthuvuden. Det här är ett slöseri på talanger. Talanger som kunde, och borde, göra mer för världens framsteg.

Det är här miljardärsjakten som Bregman begår i medier kommer in. Men i boken centreras tesen inte kring skattesatser i sig, utan snarare att han anser att skatteflyktingar i miljardklassen inte bara är själviska, utan även värdelösa. De bidrar inte. I kontrast till dessa pekar han återkommande på folk med talang och medel som bidrar på sätt de själviska miljardärerna inte gör. Hedgefond-managern som lämnar sina välbetalda jobb och räddar liv genom att skapa välgörenhetsprojekt mot malaria. Studenter med högsta betyg som går vidare till att nitiskt avslöja miljöfarliga företagsangelägenheter, eller skriver banbrytande teser och missionerar om slavars frigörelse i 1700-talets USA. Vissa är karismatiska, andra jobbar bakom kulisserna: alla med målet att göra världen till en bättre plats.

Många passager i boken är givande, såsom kapitlet om hur välmenta organisationer och rörelser misslyckas, antingen på grund av ineffektivitet eller organisatorisk dysfunktion. Många liberalt laddade organisationer (host host, Folkpartiet och Demokraterna) hade behövt läsa detta kapitel som svårsmält hostmedicin. Den konfrontativa skrivstilen gör att Bregman lyckas hålla läsaren fäst vid bokens syfte, utan att vare sig avskräcka den kritiska läsaren eller fega med orden för den som håller med hans kritiska framtoning. Det är en ideologiskt färgblind bok som i all väsentlighet visar på hur man kan ändra världen, och hur vi ständigt kan söka nya punkter att förbättra och åtgärda. Det budskapet borde alla, oberoende om de vill höja eller sänka skatten för de rika, kunna hålla med om.

Men bokens grundläggande ambition gnager. Först läste jag boken med behållning. I efterhand stör det mig: Jag insåg att jag kände mig som en del av en klubb ”som fattade”, och att Bregman var min ledstjärna. Som att det är en bok skriven av en självgod person, till självgoda personer.

I ett land med 11 procent arbetslöshet är arbetsvalskritiken inte bara märklig, utan direkt kränkande.

Moralisk ambition uppmuntrar folk att ändra sitt liv, eller att sträva efter mål, på sätt som inte reflekterar verkligheten. Vissa ”bullshit jobs” som Bregman beskriver dem, där nyttan till synes inte går till ”goda ändamål”, behövs också. Vissa personer som en dag kommer att göra de stora ting Bregman vill att Sven Svensson ska genomföra behöver också leva på sådana jobb. Vissa av personerna han presenterar gjorde antagligen detta. Det innebär inte att de lever fattiga liv utan någon moralisk ambition eller att de ”slösar sin talang”: det innebär att de har ett jobb. I ett land med 11 procent arbetslöshet är arbetsvalskritiken inte bara märklig, utan direkt kränkande.

Ja, miljardärer som fifflar med skatt eller finansierar världskrisskapande ärenden är värdelösa och bör göra bra saker i stället. Och det kanske är därför boken finns: att få någon rik knös att vakna ur sin självupptagna dvala och finansiera saker som gör nytta, såsom en tidskrift, en samhällsgynnande innovation eller nya mediciner. Kan du inte välja en av dem? Betala skatt. Då finansierar du alla.

Men det är där Bregman tappar bort sig. Tesen ”sluta ta jobb som inte tillför” är, för att uttrycka mig diplomatisk, ett självupptaget sätt att se på hur andras liv ska levas. Inte heller är det effektivt, eftersom alla inte är supersmarta eller överambitiösa personer. 

Och vet du vad? Det är inte heller fel att leva i ett samhälle där alla inte vill vara superman. Ett samhälle bärs av människor som lever vanliga liv. Vissa, antingen för att de inte kan något annat eller helt enkelt vill, ska bara få vara vanliga. Så länge man inte är ivägen för de som vill vara på frihetens eller framgångens frontlinje är det inte ”slöseri med talang” bara för att man inte lever upp till sin ”potential”.

Ett samhälle där alla som inte sysslar med det Bregman tycker är värdefullt uppfattas som slösaktiga med sin talang, är inte bara ett omoraliskt samhälle. Det är ett samhälle som inte finns, och framförallt inte bör finnas. 

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Moralisk ambition lider av akut självgodhet dök först upp på Liberal Debatt.

”Socialdemokraternas sinnessjuka hyckleri visar sitt ansikte återigen”, skriver Simona Mohamsson på Instagram den 3 november, efter att S-profilen Margot Wallström kritiserat liberalernas klimatminister Romina Pourmokhtari för att inte medverka på FN-mötet i Brasilien, som då var gravid.

”Vilket hyckleri”, sade även Ebba Busch i Agendas partiledardebatt den 12 oktober när hon ansåg att V-ledaren fulklippt ett citat om Israel, i ett samtal om politisk polarisering. ”Jag höll högre tankar om dig, Nooshi Dadgostar.”

En snabb sökning i mediearkiven visar att ordet används närmare 90 000 gånger bara i år. De skyldiga finns överallt – klimataktivister, Norge, kejsar Claudius, narkotikalagstiftningen, S-kommuner, wokehögern, Nestlé och Ajaxfans.

Anklagelsen är knappast ny. Så snart moralen skrevs ned, blev det också möjligt att mästra andra. För kyrkofadern Augustinus var hycklarens problem att man inte bara försöker föra andra bakom ljuset, utan även Gud: ”Hycklaren gör det goda för att det ska synas, inte för att han ska vara god.”

I två nya böcker haglar också anklagelsen om hyckleri tätt. I Ann Heberleins Moraliskt kapital (Timbro, 2025) finns ett helt kapitel om ”hycklande godhet” – som hon menar inte ska sammanblandas med genuin sådan. Hennes tes är att moral har blivit en statusmarkör, först med identitetsvänstern och i dag med den nationalistiska högern.

Därmed skiljer hon sig också från Augustinus, som ändå såg hyckleriet som en positiv kraft. Det antydde nämligen att man skämdes för sina handlingar, och att även en hycklande handling bekräftar dygdens överhöghet. Men kanske kunde han bara inte förutse hur självgoda vi skulle bli i de sociala mediernas tidevarv.

Heberlein visar i stället hur moralen blivit en ny valuta att växla in för att få makt, och att hyckleriet därmed tvärtom står i vägen för sann moral.

Även Sakine Madons Till kättarens försvar (Liberal Debatt och Fri tanke, 2025) är en jakt på hycklare. Där djupdyker hon i koranbränningsåren 2021–2023 och presenterar ett lika starkt försvar för rätten att häda som i den snarlika föregångaren Inget är heligt (Fri tanke, 2022). Hon kritiserar bland annat Ulrika Knutson, tidigare ordförande i Publicistklubben, för att i samband med koranbränningarna sörja att lagen om trosfrid försvunnit, och hävda att yttrandefriheten är ett ”svårt fält” om man också vill ”stävja ett offentligt samtal fyllt av hat och hot, som leder till allvarliga samhällsproblem”. Därmed tillerkänner Knutson enligt Madon yttrandefrihet för vissa men inte för andra. Domen: hyckleri.

Hon kritiserar också socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld för att han inte beskriver Lars Vilks som ”någon hjälte”, trots att han i samma text skriver att attackerna mot konstnären måste ”beivras med alla lagen till buds stående medel”, då ”yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.”

Här börjar jakten på hyckleriet visa sina begränsningar. För vad Ulf Bjereld skriver är att vi måste ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”. Och om något präglar en yttrandefrihetskultur är det att vi är beredda att försvara uttryck som vi inte gillar. Men för hycklerijägaren är det precis tvärtom: två samtidiga tankar är själva definitionen av hyckleri.

Samtidigt har Sakine Madon rätt i att vi ser hyckleri överallt i samtalet om yttrandefrihet.

Många vänsterdebattörer har varit svaga i försvaret av exempelvis journalisten Inas Hamdan när hon attackerades vid sitt hem för sin rapportering om Palestinarörelsen – men när politikerna fingrar på demonstrationsrätten kring klimat och Gaza börjar man snabbt mässa som pressfrihetens fader Peter Forsskål själv.

Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera.

Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera. Tvärtom har de liberala ledarsidorna stått i första ledet med högafflarna så fort en vänsterpartist gjort en puckad delning i sociala medier.

Alla är alltså för maximal frihet – för sina egna. Och så fort man blir anklagad för något fel kan man enkelt vända på det med en motanklagelse om hyckleri.

Så hur kommer man ur denna logik, där yttrandefriheten blivit ett argument för att tysta sina motståndare? Jesus kommer en bra bit på vägen i Matteusevangeliet med sitt: ”Hycklare! Plocka först bort bjälken ur ditt eget öga.”

Men hans huvudsakliga poäng kommer bara fram mellan raderna, nämligen att göra sig obekväm bland sina egna – i Jesus fall de skriftlärda som hans udd var riktad mot.

Liberal Debatt har faktiskt gjort just detta, när vi på socialistiska Flamman under våren 2023 arrangerade en satirtävling mot Erdogan, och publicerade vinnaren tillsammans med oss och flera andra publikationer.

Som Sakine Madon visar i Till kättarens försvar gjorde man sig därmed ovän med regeringen. Hon skriver att det i Regeringskansliet uppstod ”panikstämning”, och att man frågade om någon hade koppling till Liberal Debatt, vilket man var rädd skulle kunna äventyra ett svenskt inträde i Nato. (Det återstår att se vad de säger om den här texten.)

Det bästa man kan göra för att stävja hyckleri är alltså inte att ständigt påpeka det hos motståndare, även om det är på sin plats ibland, för då kan det lätt framstå som att man själv har något att dölja. Utan att stå för något, även om det kostar. Den bästa indikatorn är troligen hur ofta man vågar skapa ”panikstämning” i de egna leden.

Leonidas Aretakis

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Till hycklarens försvar dök först upp på Liberal Debatt.

Det finns många goda skäl till att memoarer skrivs efter att en imponerande karriär är avslutad. Det finns tid att skriva då, och framförallt kan man ta bladet från mun, visa läsaren stora skeenden inifrån. Sanna Marins Med mod att leda – och hopp om att förändra världen (Bazar, 2025) är ur det perspektivet en bok som skrivits kanske trettio år för tidigt.

Den finska socialdemokraten var världens yngsta regeringschef när hon tillträdde som Finlands statsminister 2019.

Med blurbs från Hillary Clinton och Jens Stoltenberg sätter hennes memoar en hög ribba. Ska det finska stjärnskottet inspirera unga kvinnor att söka sig till politiska ämbeten? Vinna nästa val för de finska Socialdemokraterna? Vara en punkt på cv:t till nästa toppjobb? All of the above?

Redan i inledningskapitlet tar Marin avstånd från att vara en ”kvinnlig ledare”. Hon var en ledare, punkt. Samtidigt dryper boken av 2010-talsfeminism. Från dedikationen – till dottern Emma ”och alla flickor som kommer att förändra världen” – till de återkommande analyserna av meningsmotståndare och medias sexism, och fascination vid hennes ålder och kön.

Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”.

Sanna Marins ålder är givetvis intressant, men på ett annat sätt för en svensk publik än för resterande omvärldens. Med nordiska mått mätt är Sanna Marin medelålders när hon ger sig in i partipolitiken vid 21 års ålder. Just det unga organiserade politiska engagemanget utmärker de nordiska demokratierna, där exempelvis många svenska toppolitiker inleder sina karriärer i ungdomsförbunden under tonåren. Men Sanna Marin kanske var för cool för talarkvällar och ideologilekar när hon var tonåring.  

Den aspekt av hennes ungdom som boken lägger fokus vid, hur ovant systemet är vid en makthavare som gifter sig, har småbarn och går ut och dansar på kvällarna, blottlägger bokens svaghet: Marins velighet mellan att använda sidorna för att visa upp sin mänskliga sida, och att framställa sig som en uthållig politisk superhjälte.

Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”, har konstruktiva Nato-inträdesmöten i Japan trots att hon inte sovit på nästan tre dygn, och i brist på barnvakt tar med sig sin femåring som snällt får leka i presidentens slott medan mamma har möte med Ukrainas president. Det sistnämnda beskrivs som en succé, eftersom dottern, sin ålder till trots, var ”medveten om situationen i Ukraina och såg fram emot att träffa Zelenskyj.” Kanske är det sant, kanske hade ungen mycket hellre velat leka i en sandlåda och imponerats mer av att få träffa ett mumintroll.

Det skulle också kunna vara så att statsministern, som kröntes till ”Party-Sanna” av media, vill visa en annan sida av sig själv. Men präktigheten går överstyr, och varvas med stycken som lika gärna hade kunnat komma från ett socialdemokratiskt valmanifest. När hon för femtioelfte gången berättar att en regeringsförhandling når en lyckosam utgång tack vare att hon vägrade låta sig provoceras vill jag skrika rakt ut. 

Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna.

Den som har följt finsk inrikespolitik noggrant under Marins år vid makten ser vilka skandaler som inte kommenteras, snarare än de som reds ut – genomgående de där både media och opposition kan hävdas ägna sig åt häxjakt. Ålder och kön spelade sin roll i den mediala bevakningen av ”kavajskandalen” – när Marin poserat iklädd kavaj utan tröja under på ett tidningsomslag – eller videoklippet där hon dansar på en hemmafest. Det må vara de skandaler som globalt är bäst ihågkomna (kanske framförallt för att Marins dans är så väsensskild från hur man tänker sig att politiker dansar, vi minns alla Theresa May). Men det blir något falskt när Marin om och om igen säger att hon inte vill bli sedd för hur hon ser ut, och sedan gräver, och fyller sina sociala medier, med en girlboss-estetik genomsyrad av ”sälj grej med tjej”.

Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna. De delar som hade kunnat släppa läsaren tätt inpå – den försupne fadern som aldrig varit i hennes liv, skilsmässan mot slutet av statsministertiden, de men hon trots allt får (ryckningar i ögat och allvarliga sömnproblem) av den konstanta stressen arbetet medför – avhandlas med lätt, saklig hand.

Men kanske är det trots allt det som är önskvärt, hos politiker såväl som blåljuspersonal. Ingen vill egentligen låtsas om att en brandman kan ha sovit dåligt, att en kirurg har fått hjärtat krossat eller att en politiker är helt urlakad. Deras mänsklighet gör dem inte relaterbara utan felbara, och ingen vill behöva tänka på att det faktiskt är kött och blod bakom rodret. Ge mig en überkompetent supermänniska i stället. 

Den rollen tar sig Marin an med bravur.

Karin Pettersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sanna Marins bok är så präktig att jag vill skrika rakt ut dök först upp på Liberal Debatt.

Han har kallats en modern Jorge Luis Borges, jämförts med Bret Easton Ellis, Michel Houellebecq och Karl-Ove Knausgård. Men Christian Krachts spretiga romanvärld liknar ingenting. Ämnesval, genrer och platser tycks spegla Krachts eget kosmopolitiska kringflackande, och med nya romanen Air tycks han röra sig bort från den cynism som han tidigare gjort till sitt kännetecken. Det är eklektiskt, postmodernt och fantasieggande.

Att nämna Christian Kracht i samma andetag som namnen ovan ligger visserligen nära till hands. Han bjuder själv in till jämförelserna. I den autofiktiva Eurotrash (2021) refererar han självironiskt och generöst till samtida kollegor, tillika konkurrenter. Berättarjagets elaka gamla mamma beklagar sig över att han inte skriver mer som Knausgård, Houellebecq eller Daniel Kehlmann – den senare kanske den enda som just nu kan tävla med Kracht om att vara den tyskspråkiga samtidslitteraturens största namn. I en annan scen i boken förväxlas jaget med samme Kehlmann. Så placerar Kracht genom ett subtilt humble brag in sig själv bland vår tids stora författare.

Också i nya romanen Air, som gavs ut på svenska i augusti på Ersatz förlag i översättning av Anna Bengtsson, dyker Knausgård upp i en bisats. Eller rättare sagt hans böcker, som huvudfiguren skymtar genom en bokhandels skyltfönster i Stavanger. Dit har han, Paul – en hipp inredningsarkitekt med osviklig fingertoppskänsla för sina kunders mycket specifika färgpreferenser – kommit för att måla om en gigantisk serverhall i den perfekta vita nyansen.

Sida vid sida med berättelsen om Paul, som utspelar sig i nutid, ställs oväntat en äventyrssaga om ett förmodernt land där en mystisk, despotisk hertig sätter skräck i folket. Så småningom vävs de parallella narrativen ihop. Märkliga öppningar dem emellan perforerar berättelsen och och gör den allt mer drömlik. Det är en medeltida riddarsaga, sci-fi och mjuk fantasy på samma gång.

Men vändningen kommer aldrig – Kracht förblir sagan trogen hela vägen ut.

Redan från början vilar en postironisk osäkerhet över hela konstruktionen. Är det en drift med formen, ett lekfullt experiment som inte är menat på allvar? Först känns det som att jag har hamnat i ett tv-spel. Berättelsen gränsar ständigt till kitsch, som om den hotar att på ett alltför väntat sätt uppfylla sagans konventioner, men Kracht är så medveten om formerna och de litterära klichéerna att man som läsare snarare hemfaller åt intellektualisering, försöker knäcka koden. Med tanke på att Kracht tidigare antytt att vissa av hans romaner i grund och botten ska förstås som just kitsch eller humor är det svårt som läsare att helt släppa garden och hänge sig åt den enkla, raka och smått naivistiska berättelsen. Jag väntar mig att konstruktionen när som helst ska brista, att driften plötsligt ska bli uppenbar och att man som läsare ska känna sig dragen vid näsan. Men vändningen kommer aldrig – Kracht förblir sagan trogen hela vägen ut.

Jag misstänker att osäkerheten uppstår eftersom Kracht tidigare gjort sig känd som cynismens mästare. Han debuterade som 28-åring med Faserland (1995), en bok präglad av en sorts prematur cynism som kanske bara en desillusionerad ung man kan göra till ett fullfjädrat modus operandi. Jaget excellerar i misantropi, driver planlöst runt i Tyskland mellan olika urspårade fester och avfyrar mer eller mindre välformulerade sarkasmer i alla riktningar. Så fort han snuddar vid en allvarlig, uppriktig eller djup tanke avfärdar han den genast med ännu en skopa förakt: ”[Jag tänker] att jag har en vansinnig tur som bor i Tyskland, där ingen måste till någon front vid sjutton års ålder. Det är självklart sossedravel, det som jag tänker, men jag är ju när allt kommer omkring jävligt full.” Idiotisk är det vanligaste adjektivet i Faserland.

Debuten följdes upp av 1979 (2001), där huvudfigurerna befinner sig i Teheran då den islamistiska revolutionen bryter ut. Den politiska dramatiken blir en skarp kontrast till deras jetsetter-hedonism. Men det dramatiska skeendet i landet blir inte mer än en diffus bakgrund, till dess jaget i boken bestämmer sig för att fly landet och söka andlig upplysning på en pilgrimsvandring i Tibet. Verkligheten kommer dock ikapp från ett annat håll när kinesiska soldater misstar honom för ryss och han hamnar i ett maoistiskt arbets- och omskolningsläger.

Kracht har en särskilt genomskådande blick för hur den rousseanska drömmen.

Om det finns något som återkommer i Krachts  spretiga produktion är det driften med alla sorters politiska projekt. De flesta ideologier plockas isär: nazismen, hippierörelsen, kommunismen och den tyska kolonialimperialismen. I sina senare verk utvecklar Kracht en särskilt genomskådande blick för hur den rousseanska drömmen om ett återvändande till ett naturligare och mer autentiskt ursprung tar sig uttryck i vår tid. 

Han har en osviklig känsla för tidstypiska detaljer och vilka valörer de har för samtidsmänniskan som ständigt konstruerar sin identitet genom dem. Det handlar om rustika restauranger med bara ett bord och en märklig fäbless för tång i alla dess former, en inredningstidskrift som trycks på ”grovt, ljusbrunt returpapper” och där artiklarna pläderar för en ”mild, lätt skruvad antikapitalistisk metafysik”. Det första som händer i Eurotrash är att berättaren köper en hemmastickad ylletröja från två kvinnor och en ung man i skägg. Hela transaktionen förefaller honom för ett ögonblick djupt meningsfull i kontrast till överflödet av lyxartiklar längs Bahnhofstrasse i Zürich. Han tycker sig därmed ha köpten sorts ”hemstickad autenticitet”, och försäljarnas leenden tycks genomsyrade av verklighet och mening.

Även detta visar sig dock vara en chimär. När han kommer hem kliar tröjan, och det vegetariska kollektivet som han trodde hade stickat den visar sig, när han senare söker upp deras hotell på schweiziska landsbygden, vara varken vegetarianer eller speciellt helylle – utan ett sunkigt centrum för tysk alternativmedicin.

Han sticker även hål på den urbana myten om den naturliga människan på landsbygden. I Air känner sig inredningsarkitekten Paul, som flyttat till de avlägsna Orkneyöarna i norra Skottland, tvingad att stödköpa bröd hos ortens enda surdegsbageri eftersom öborna hellre äter färdigskivat formbröd från snabbköpet.

Eller handlar det om att ge upp alla ironiska poser och hänge sig åt en mer tillitsfull relation till tillvaron? 

Därmed inte sagt att Kracht omfamnar senmoderniteten eller vurmar för kapitalismen. Det är svårt att inte läsa in en kritik mot tillståndet hos den desillusionerade nutidsmänniskan som efter ideologiernas död är utelämnad till tomt kicksökande. De flesta av Krachts karaktärer lider av en allvarlig form av mal-du-siècle efter nittonhundratalets ideologiska misslyckanden och har svårt att finna ett fäste i tillvaron. Över Eurotrash vilar ett Thomas Bernhardskt hat mot det egna landet Schweiz ­– både för sina landsmäns ytliga materialism och förmåga att förneka sitt medlöperi under nazismens härjningar. Kracht ser rakt igenom både lyxkonsumtionen och något som skulle kunna kallas en antikapitalistisk estetik – kanske den estetiserande människan över huvud taget.

Även om sarkasmen finns kvar någonstans i bakgrunden liknar Air på sätt och vis den vändning Houellebecq gör i Förinta (2022), från djup (om än humoristisk) cynism till något som i jämförelse känns så oskyldigt och rent att man nästan väntar på när hugget i ryggen kommer. Men det kommer aldrig. Man kan fråga sig hur detta ska tolkas. Har cynismen nått vägs ände – och vad kommer i så fall sen? En regression – en flykt in i sagovärldar? Eller handlar det om att ge upp alla ironiska poser och hänge sig åt en mer tillitsfull relation till tillvaron? 

Vanja Södergren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Har Christian Kracht blivit romantiker? dök först upp på Liberal Debatt.

Enligt Klas Östergren var Slas ”alltid bäst”, Jonas Thente är förbannad över att aldrig ha fått besöka hans Paris. Fredrik Sjöberg har efter en livslång kärlek samlat ihop alla hans verk till ett samlat bibliotek. Kurt Vonnegut var ett hardcore-fan.

I dag bågnar de fullproppade antikvariathyllorna under Slas omfattande produktion. Hans teckningar inbringar några hundralappar, eventuellt någon tusenlapp, på auktion. För några årtionden sedan toppade han försäljningslistorna och var kulturvärldens mitt.

När man läser Håkan Lahgers nya biografi Vem älskar Slas? är det svårt att inte förundras över hur en fram till nyligen så uppburen författare som Stig Claesson kan ha fallit i glömska så snabbt.

Varför älskar ingen längre Slas?

Ingen förstår hur Slas hann, men alla förstår att han hann för mycket.

Lahger själv antyder två problem med Slas författarskap. Först och främst just omfånget. Det är inte bra att skriva 84 böcker. Samma fälla som Joyce Carol Oates fallit i (och som Slas, enligt Lahger, ville gifta sig med – i synnerhet efter hennes bok om boxning). Ingen förstår hur Slas hann, men alla förstår att han hann för mycket. Kvantiteten devalverar värdet och grumlar svaret på frågan: Var ska man, som Slas-novis, börja?

Det andra problemet är att Slas i så hög grad var ett barn av sin tid: En socialistisk femtitalsförfattare i världskrigets efterföljd, präglad av den fattiga uppväxten, andra världskrigets traumatiska följder och de utopiska drömmarna om en bättre (rödare) värld som krossades i både Jugoslavien och Sovjetunionen under kalla kriget. Resultatet av en tid som inte längre finns och ingen längre minns.

I huvudsak är biografin en kronologisk skildring av en av våra mest produktiva romanförfattare, en yrkesförfattare som utan att skämmas för det stretar på för att försörja sin familj och sin alkoholkonsumtion men som på grund av det sistnämnda och allsköns trassel förlorar vänskaper och kärlekar och försummar barn längs vägen. En biografi om en egensinnig kåsör till författare, som med stort allvar skildrade ett sargat Europa, en bortglömd landsbygd och berusade pilsnerkaféer.

Lahger har förtjänstfullt vridit och vänt på varje sten för att täppa till luckor i vad som är känt om Slas liv. Utifrån brev, intervjuer och Slas egna böcker berättar han om författarens osannolika resor genom efterkrigseuropa, i forna Jugoslavien, bakom järnridån men kanske framförallt till Paris. 

En socialist till tron men individualist till övertygelsen.

Slas är en av få svenska européer, säger Lahger återkommande, en av få svenskar som alltid bekände sig som europé. Men han var också en unik skildrare av svenskar och svenskhet. Den enda ”som minns Sverige från igår”, citerar han Theodor Kallifatides – med Zweig-blinkning, antar jag. I Slas skildringar av ovanligt vanliga svenskar ”glimtar en tillämpad humanism” som ”kanske, möjligen, eventuellt kan finnas”. En humanism som trots den krassa, cyniska attityden märks just i kärleken till de ”vanligas ovanlighet” och ”värnandet av den till synes enkla och obetydliga människan”. Med en vacker formulering: En socialist till tron men individualist till övertygelsen. Tilltalande till och med för en liberal.

Vem älskar Slas? frågar Lahger, men kanske borde han i stället ha ställt sig frågan hur vi kan få fler att älska Slas?  

Fredrik Sjöberg är, enligt biografin, övertygad om att en revival kommer. Jag är inte lika övertygad, och inte heller om att Lahgers biografi kommer att leda till denna revival. Lahgers biografi lider nämligen av samma kvantitetsproblem som Slas bibliografi: Om man nu trots Slas otidsenlighet hade velat ta sig an författarskapet måste man orka ta sig igenom femhundra mastiga sidor. Och om man hade velat ta sig an ett författarskap som vurmar för Europa och tror på den lilla människan, en individualist som med krass cynism vurmar för humanistiska värderingar, förklarar Lahger aldrig var man ska börja. Hur man ska göra för att älska Slas.

Idéerna kommer i skymundan när det viktigaste tycks vara att få med varje liten detalj. Allt ges lika stor vikt, alla detaljer är lika mycket värda när allt ska omfattas, från start till mål. Varje år hade inte behövt vara ett eget kapitel, varje bok i ett så omfattande författarskap hade inte behövt beskrivas ingående. Att biografera är också att sortera, vraka, välja bort – att med sin expertis som vägvisare bestämma åt läsaren vad som faktiskt är viktigt.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Han försöker väcka till liv en bortglömd gigant – men lyckas ej dök först upp på Liberal Debatt.

Vi är alla överens om att kulturkanon är höstens största kulturhändelse. På samma vis kan vi nog enas om att höstens näst största kulturhändelse är Lydia Sandgrens efterlängtade återkomst, mastodontromanen Artens överlevnad.

I korta drag: En Göteborgsförfattare får i uppdrag att skriva en biografi över en berömd italiensk dirigent, av dennes svenska änka. Han reser ner till Rom och dras i takt med sin research djupare och djupare ner i familjens historia. Vi färdas genom decennierna, mellan maoistkretsar i 70-talets Göteborg, soaréer med New Yorks kulturelit och repetitioner på La Scala. I bakgrunden passerar figurer från Sandgrens debutroman Samlade verk. Biografin ska ges ut på Martin Bergs förlag och dirigentens änka är moster till ingen mindre än konstnären Gustav Becker. Men något står inte rätt till. Efter ett tag inser författaren att det lurar en konkurrent i skuggorna.

Sandgren ställer mönsterlivet med dess förutsägbarhet, strävsamhet och materiella begär mot lusten att hänge sig åt äventyret.

Den nästan 800 sidor långa romanen har ett rikt persongalleri och flera historier berättas samtidigt. Det mest intressanta spåret är utan tvekan brottningsmatchen med den småborgerliga identiteten. Sandgren ställer mönsterlivet med dess förutsägbarhet, strävsamhet och materiella begär mot lusten att hänge sig åt äventyret. Trygghet kontra frihet. Människan vill ha både och, hels

t samtidigt. De olika romanfigurerna får symbolisera det vackra och det fula med vardera. Förvillade 68-radikaler samsas om sidorna tillsammans med byggherrar, plågade genier, Linkedin-robotar och kufiga studenter. Vem som egentligen har rätt lämnas helt öppet.

Som läsare önskar jag att Sandgren hade vågat borra djupare i detta spår. Den borgerliga klassens behov av självrannsakan har sällan varit större än i en tid där man inte längre tvingar sina barn att ta pianolektioner. Ändå nöjer hon sig med att spinna vidare på tanken över några sidor, för att sedan hastigt lämna den utan att riktigt slutföra resonemanget. Handlingen – eller snarare handlingarna – måste framåt, till varje pris, utan att idéerna nämnvärt utvecklas. Därför bottnar Artens överlevnad aldrig tillräckligt djupt för att kunna klassas som en idéroman. Samtidigt är intrigen inte tillräckligt medryckande för att fungera som en spänningsroman.

Vad som dock karaktäriserar genren är att den inte klarar av att nå upp till den nivå som verken den estetiserar befinner sig på.

Det är dessvärre ett vanligt problem inom mörk akademi (dark academia). Genren estetiserar klassisk bildning. Det är inget fel på det, för låt oss vara ärliga: Dammiga universitetsbibliotek, grekiska tragedier, joniska pelare, en sista Gauloises som delas i stadsparken en månskensnatt, efter en afton av rödvinsstinna diskussioner om Kants kategoriska imperativ – det är en så kallad vibe. Vad som dock karaktäriserar genren är att den inte klarar av att nå upp till den nivå som verken den estetiserar befinner sig på. Författarens fokus hamnar på dekoren snarare än det själsliga och det filosofiska. Sandgrens hjältar vandrar längs Florens gator och läser Den gudomliga komedin. Men själv är hon ingen Dante.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Lydia Sandgren är ingen Dante dök först upp på Liberal Debatt.

Bonniers har inte sparat på krutet på omslaget till Anjet Daanjes Storkens och dromedarens sång. Den enda romanen i min karriär jag vill ge betyget sex av fem, lyder ett citat. ”År 2025 korades den till 2000-talets bästa nederländska roman”, lyder ett annat. Det säljer, antar jag, men höjer också förväntningarna. Det ska till en sjuhelsikes roman för att motsvara de omslagstexterna.

Jag skulle ha velat vara konträr nu, sunt skeptisk. Lyfta fram att romanen varken översatts till engelska eller franska, att hon tycks helt okänd utanför den nederländska världen. Hitta invändningar i boken som gör att jag kan ställa mig över den nederländska kritikerkåren, se ner på dessa lättköpta själar. 

Tyvärr går det inte. Efter en sida är jag fast, efter åttahundra sidor har jag knappt hunnit sova, äta, gå på toaletten eller jobba (säg inget till min chef). Jag ansluter mig till den holländska litteraturkritiker-flocken, romanen är oemotståndlig.

Det som växer fram är en roman om romanen, en metalitterär jakt efter boken med gotiska spänningsinslag.

I en slags fantasi utifrån Emily Brontës liv får läsaren följa ett tiotal personligheter som på ett eller annat sätt påverkats av (den fiktiva) författaren Eliza May Draydens liv. Den engelska 1800-talsförfattarinnan dog ung, utan erkännande, efter att bara ha hunnit ge ut den besynnerliga romanen Haeger Mass. Men efter hennes död växer långsamt romanens anseende, tills en hel litteraturvärld blir besatt av att gräva fram mer information om hennes liv, författarskap och kanske framförallt död. I synnerhet efter att man finner att kryptan där hon begravdes är tom.

Hur gick det till? Frågan löper kapitel efter kapitel, varvat med utdrag ur påhittade brev, fackböcker och biografier. Det som växer fram är en roman om romanen, en metalitterär jakt efter boken med gotiska spänningsinslag.

Till formen påminner romanen på vis och sätt om Mohamed Mbougar Sarrs Goncourtprisade dundersuccé Fördolt är minnet av människan, också en slags roman om romankonsten som gick lika mycket hem hos kritikerna som hos läsarna, med dess blandning av stilar och jakten på försvunna författare som röd tråd. Men medan Fördolt är minnet av människan är en geografisk jakt genom rummet är Storkens och dromedarens sång en historisk jakt genom tiden. Åtminstone under den första halvan – därefter förgrenar sig romanen till att utspela sig i en amerikansk bokhandel, på ett franskt gods, hos nederländska urmakare och tyskar som gömmer sig i London under andra världskriget.

Jag tror att hemligheten är de mycket speciella och välkonstruerade karaktärer hon skildrar.

Dessutom återkommer personligheter, föremål, teman och objekt (flugor, klockor, karaktärsdrag, anteckningsböcker) på ett sätt som aktiverar läsaren och tvingar en att själv försöka lägga det intrikata pusslet. Det är en ständig déjà vu-känsla – har jag inte läst det här förr? – och man måste buga inför författarens hantverk, att foga samman detta sammelsurium av trådar, berättelser, persongallerier och mer eller mindre besynnerliga symboler till en (någorlunda) sammanhållen roman kräver ett stort författarskap. Jag tror att hemligheten är de mycket speciella och välkonstruerade karaktärer hon skildrar: Alla lider av en självvald eller påtvingad ensamhet, säregna män och kvinnor i samhällets utkant som av olika anledningar får Eliza May Draydens intellekt, styrka och sårbarhet i icke-biologiskt arv. 

Emellanåt är det lite väl välkonstruerat, som att Daanje vill briljera för läsaren med sin hantverksskicklighet. Några gånger är det helt uppenbart vad som kommer att hända, med den något repetitiva dramaturgiska bågen. Men i nästa ögonblick finner sig läsaren förledd: Då dyker något helt nytt upp som i en slags katt-och-råtta-lek får en att, fylld av skam över den misslyckade jakten, sårat slicka sina tassar.

Trots min randkritik förtjänar denna tegelsten att pryda många julklappshögar i december. 

Mot slutet av romanen börjar jag tröttna något. Efter åtta eller nio kapitel har man kommit lite för långt bort från grundhistorien, Eliza Mays liv; romanen hade inte blivit sämre estetiskt men mycket bättre för ryggen om den hade varit ett par kapitel kortare. I flera kapitel imponeras jag av hur trådarna går in och ut ur varandra, men i några av de sista kapitlen tappas trådarna nästan helt, på ett sätt som inte tycks motiverat. Den perfekta romanen lär dock aldrig skrivas, och trots min randkritik förtjänar denna tegelsten att pryda många julklappshögar i december. 

Joakim Sundström ska också ha en eloge för översättningen. Det är en så vacker och poetisk svenska – jag har tyvärr, som obildad, nederländsk-okunnig plebej, ingen aning om hur den står sig gentemot originalet – att jag vid flera tillfällen inser att jag glömt bort att det är en översättning.

Chapeau!, eller som man tydligen säger på holländska, petje af!

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Kan det här vara kulturens Max Verstappen ? dök först upp på Liberal Debatt.

Hur kan man använda romankonsten för att undersöka konsten och skapandets natur?

I en intervju berättar författaren Lucy Steeds att hon ställde frågan till en skrivlärare. Svaret hon fick lade grunden till hennes prisbelönta debutroman The Artist (John Murray, 2025). ”Var inte rädd för att underhålla läsaren”.

Underhållande och medryckande berättelser som ett kommunikativt verktyg för att föra fram djupare resonemang om konst, litteratur och bildning är på sätt och vis en egen genre i sig. Therese Bohman och Lydia Sandgren är två kända exempel i Sverige, i USA är Donna Tartt ett tredje.  

The Artist utspelar sig under en sommar 1920. En av tiden största konstnärer, Edouard Tartuffe, har flytt de konstnärliga kretsarna i Paris och flyttat långt ut på den franska landsbygden. Där lever han ett enkelt liv i isolering, tar inte emot några gäster och ställer absolut inte upp på några intervjuer. Bara fortsätter att skapa banbrytande konst.

Den misslyckade konststudenten Joseph har dock i ett kortfattat brev fått tillåtelse att besöka mästaren. Han får studera Tartuffes konstnärliga process och beskriver sina betraktelser i artiklar till en kulturtidskrift i London. Joseph hoppas kunna avslöja anledningen till Tartuffes mystiska flykt från konstvärlden, och därmed bli en känd konstskribent. Hos Tartuffe finns även hans tystlåtna systerdotter Ettie. Hon gör allt för att underlätta sin morbrors skapande: Tvättar penslar, städar ateljén och komponerar middagar med den färgglada mat som Tartuffes måleri centreras runt. Hon tvingas dock ständigt undertrycka sina egna konstnärliga ambitioner. 

De tre romanfigurerna är inledningsvis dunkla och svårfångade. Deras historia och motivationer skrivs sakta fram genom berättelsens gång, något som skapar en känsla av spänning och oförutsägbarhet. För det mesta är det skickligt gjort men ibland blir det alltför uppenbart att Steeds försöker skapa just en underhållande berättelse. Formuleringar som ”[it] is an unsolved puzzle. A mystery waiting to be cracked” ställer sig i vägen för berättandet, gör att läsaren slits ut ur den annars medryckande historien. Det är synd för det är den vardagliga gestaltningen, landskapsskildringarna, beskrivningar av konst och scener med middagar där gästerna dignar under mat och absint, som utgör romanens stora behållning. När den är som bäst påminner prosan om Hilary Mantels sätt att skriva, där man får känslan av att befinna sig precis bakom axeln på huvudfigurerna.   

Steeds lyckas även väl med sin ursprungliga ambition: att i den lättillgängliga berättelsen, som kan placeras in någonstans mellan genrerna romans och mörk akademi, väva in teoretiska frågor om konsten och konstnärens natur. Där finns bland annat ett ifrågasättande av det autonoma konstnärliga geniet, och ett ställningstagande för en konstsyn där konstens värde ligger i känslan den framkallar, inte i det teoretiska budskapet. 

Fler borde skriva på det sättet, inte rädas underhållningen. Där finns en av de aspekter som utgör konstens fundamenta – att man vid läsandet av en roman eller vid betraktandet av ett konstverk kan svepas med, bli hooked. Det är den verklighetsflykten som kan bidra med nya perspektiv på den verkliga världen.  

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Fler författare måste våga vara roliga dök först upp på Liberal Debatt.

En ung man som glider runt i Japan och är desillusionerad. Slutat anstränga sig på jobbet har han också. Oklart varför. Låter det roligt? Det är det (!) och du kan läsa allt om det i Frans Wachtmeisters Förlorad Mark. En roman som kom ut i början av sommaren.

För Förlorad mark har Wachtmeister, precis som med hans första, blivit ganska hyllad. Likheterna med Michel Houellebecq har noterats.

Men likheter? Snarare radas alla Houelle-klichéer upp på rad: Lite rasist, har svårt med kvinnliga kroppar, lite cynism, lite trött på sitt jobb och ger upp, rätt ensam.

”Skolorna hade fortfarande öppet och flera skolflickor i uniform stod utspridda i vagnen, två av dem intill mig, med sina ännu ej uppslagna kroppar tätt tryckta mot min. Det var outhärdligt”. ”En bit bort höll Diehl låda för två japanskor. En sådan här kväll kunde han utan problem samla på sig ett par tre ligg”. ”Utan att tveka ställde han sig framför en snygg brud på femton år, blond och mycket sexig. Hon hade kort, mycket tunn och obefläckat vit klänning som klibbade fast mot kroppen, och uppenbarligen hade hon inget under”. ”En greta Thunberg-liknande japansk flicka vevade med ett plakat med texten Justice for all.” ”På eftermiddagen skulle jag träffa chefen på avdelningen för ‘Datautveckling’. Varför vet jag inte. Jag hade i varje fall ingenting att säga honom.”

Okej, två av citaten är från Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Men ändå?

Det är väl på sin plats att nämna att det förstås är nytt att handlingen utspelar sig i Japan, och att Wachtmeister därmed vänder på integrations- och migrationsfrågan från vad vi är vana vid. Men temana, tankarna, stilen – detta är som att be AI skriva en bok av den franske giganten med mina initialer som utspelar sig i orienten och sedan vara nöjd.

Han har en nerv i texten som gör att det inte riktigt hinner bli tråkigt på de 245 sidorna.

Det gör inte boken dålig. Han har en nerv i texten som gör att det inte riktigt hinner bli tråkigt på de 245 sidorna. Men det är inte mycket mer än en habil bok. Om det räcker att översätta Houellebecq och placera hans karaktärer i Fjärran Östern – har vi inte för låga förväntningar på den samtida litteraturen?

Det blir som romance- eller kriminalromaner för folk som gillar män med dåliga åsikter. Böcker där man vet vad som väntar men härliga att läsa, tills man somnar i hängmattan.

Gott så. Jag kan tänka mig att tipsa om denna bok till folk som gillar Houellebecq.

Men som måttstock för den svenska romanens utveckling måste vi kräva något mer.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Boktips för halvrasistiska män dök först upp på Liberal Debatt.