Historien om Kolumbus upptäckt av Amerika börjar 1453, när Konstantinopel erövrades av muslimerna. Förbindelsen från Europa till Asien skars av, och det gällde speciellt tillgången till de åtråvärda kryddorna. Fanns det en annan väg? Man visste sedan länge att jorden var rund, och det var ingen orimlig tanke att söka en väg västerut. Portugal och Spanien låg bra till för nya upptäckter, eftersom de hade kuster vid Atlanten. Fartygsbyggnadstekniken hade gått framåt, och nautiska instrument och kartor hade förbättrats.

Det vi vet om Kolumbus baserar sig på hans egna skrifter, brev, loggböcker, testamenten och avtal, en biografi skriven av sonen Fernando och yttranden från samtida. I dag används detta material på ett nytt sätt, eftersom Kolumbus har hamnat mitt i den aktuella identitetspolitiska debatten som en ”beundrad vit, död man” som man vill ”dekonstruera”, vilket i praktiken betyder att man ger mer eftertryck åt negativa än åt positiva uppgifter om honom.

Vi vet en hel del om Kolumbus vuxna liv men nästan inget om hans tidiga liv. I tjugoårsåldern hamnade han i Portugal efter en förlisning och där gifte han sig. Hans hustru dog relativt snart, och Kolumbus inriktade sig därefter på sin dröm att göra upptäcktsresor. När kungen av Portugal inte visade intresse för Kolumbus planer, flyttade han över till Spanien och lyckades få tillträde till kungaparet. De behövde pengar och Kolumbus förespeglade dem möjligheten till stora rikedomar.

En studie om Kolumbus gjord inom den nya inriktningen är den som skrevs 2005 av amerikanen Laurence Bergreen och finns översatt till svenska. Bergreen fokuserar mer på de negativa konsekvenserna av Kolumbus upptäckt för de infödda än på själva upptäcktsresorna. Han framhåller också att Kolumbus misstog sig när han trodde att han hamnat nära Japan och Kina och att han blandade det vi ser som vetenskap med föreställningar som förefaller oss medeltida och vidskepliga.

En helt annan framställning får vi från Paul Chapman som har studerat Kolumbus främst som sjöman. Han beskriver de olika resorna och Kolumbus skicklighet som navigatör. Kolumbus första resa 1492 genomfördes med tre skepp och startade från Kanarieöarna. Kolumbus hamnade på en ö som kallas San Salvador eller tidigare Watlingön på Bahamas-öarna. Han överväldigades av naturens skönhet och besökte Hispaniola, den ö som nu kallas Haiti. På hemvägen råkade han ut för en förfärlig storm utanför Lissabon.

Kolumbus kan sägas ha gjort tre banbrytande upptäckter.

Chapman understryker att Kolumbus kan sägas ha gjort tre banbrytande upptäckter. Den första var vägen till Amerika. Tidigare försök hade startat längre norrut, men Kolumbus visste att dra nytta av vindar och strömmar och började längre söderut. Den andra upptäckten var att han hittade dittills okända landområden. Den tredje och sista, som nästan inte kommenteras, var att han hittade vägen tillbaka till Europa. Det ska jämföras med att det tog lång tid innan de upptäcktsresande på Stilla Havet förstod hur man skulle kunna komma tillbaka i riktning mot Amerika. Kolumbus rutt över Atlanten var så perfekt att man fortsatte att använda den under lång tid. Betydelsen av upptäckten av nytt land blev stor just därför att han också hittade vägen tillbaka och genast kunde rapportera för kungaparet.

Andra resan 1494-96 genomfördes med 17 fartyg och medförde personer som tänkte slå sig ner i det nya landet. Kolumbus stannade en tid, upptäckte Kuba och Jamaica. Under den här resan förekom det motsättningar med de infödda, och sjukdomar härjade både bland spanjorerna och de infödda.

Den tredje resan påbörjades 1498. Kolumbus reste ända ner till Cap Verde-öarna innan han vände västerut. Han landade i Trinidad och upptäckte Venezuela. Kolumbus var sjuk och skeppen hamnade i en orkan. Hans fiender bland spanjorerna talade illa om honom inför kungaparet. En undersökningsdomare återbördade Kolumbus i bojor till Spanien. Kungaparet bad Kolumbus om ursäkt men gav honom aldrig mer någon officiell position.

Han råkade ut för ännu fler orkaner men lyckades också använda en astronomisk kalender för att förutsäga en månförmörkelse.

Den fjärde och sista resan startade 1502, och Kolumbus syfte var bland annat att återupprätta sitt rykte. Han utforskade kusten mellan Honduras och Panama. Han mötte fientlighet från spanjorer som såg honom som rival. Han råkade ut för ännu fler orkaner men lyckades också använda en astronomisk kalender för att förutsäga en månförmörkelse, vilket imponerade på de infödda och räddade matförsörjningen. Hemkommen efter den fjärde resan levde han bara något år.

Vem var han som person? Bergreen hänvisar till juridiska dokument i Genua som talar om en Kristoffer Kolumbus, men sådana data stämmer inte med att Kolumbus samtidigt var i Portugal. Det är alltså möjligt att det rör sig om två olika personer. Den Kolumbus som intresserar oss upprepade ofta själv som en formel att han var bördig från Genua i Italien. En tradition säger att han var son till en fattig vävare eller till en köpman.

Chapman har konstruerat teori som binder ihop de olika uppgifterna om Kolumbus som kartritare, navigatör, kunnig i latin och mycket beläst. Chapmans hypotes är att placera Kolumbus i en familj på Mallorca som nyss konverterat från judendomen, och då faller många bitar på plats. Ön var ett centrum för karttillverkning så Kolumbus kan ha lärt sig konsten där. Han undertecknade sig som Colom i en tidig skrift, och det namnet fanns på Mallorca. Flera personer med namnet Colom hade dock haft problem med inkvisitionen, och detta kan förklara varför han aldrig berättade något om sin familj. Kolumbus referenser till Bibeln gäller Gamla Testamentet. Han skrev aldrig på italienska ens till italienare. Sonen Fernando åkte efter faderns död till Genua men hittade inga spår av släktingar.

Med sina kunskaper och sin intelligens gjorde Kolumbus inte bara stora upptäckter utan överlevde mirakulöst och hjälpte också sina olika besättningar att överleva. Han dog med intrycket att inte ha fått den erkänsla han tyckte sig ha förtjänat. En beundransvärd upptäcktsresande? Jo, det var han.

Inger Enkvist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Bibliografi
Bergreen, Laurence, 2015, Columbus. De fyra resorna. Stockholm: Leopard.
Chapman, Paul H., 1992, Discovering Columbus. New York: Isaac Press.

Inlägget Vem var Kristoffer Kolumbus? dök först upp på Liberal Debatt.

Inom ramen för det som kallas för ”presentism” (ett a-historiskt fokus på det egna jagets plats i nuet) har vi i Sverige och i många andra västerländska länder börjat att systematiskt städa undan personer som vi anser har betett sig klandervärt någon gång i historien. Nu har turen kommit till Karolinska Institutet (KI:s namnrensning har tidigare kommenterats av Göran Collste). Framför allt handlar det om far och son Anders (1842–1919) och Gustaf (1796–1869) Retzius, samt om Hans von Euler (1873–1964). Frågan är förvisso komplex, men vi riskerar att skapa en farlig a-historisk framtid om städandet får fortgå.

Likt von Euler var många kända svenska vetenskapsmän och kulturpersonligheter aktiva i tyska tidskrifter och föreningar under mellankrigstiden utan att för den skull vara aktiva nazister. Det säger sig självt att så gott som alla tyska tidskrifter under denna tid kontrollerades av nazisterna. Detta hindrar oss inte från att i dag betrakta de flesta som hade minsta samröre med dessa tidskrifter som de facto nazister. Att detta är ett farligt antagande visar fallet Sune Lindqvist (1887–1976). Uppsalaprofessorn och arkeologen anklagades nämligen just på sådana grunder för samröre med nazismen av generationer som aldrig hade träffat honom, vilket förnekades av de generationer som hade känt honom. De äldre fick rätt. Lindqvist var till och med verksam som svensk spion mot nazisterna.

Det är stor skillnad mellan Hans von Euler och hans första fru Astrid Cleve (1875–1968), som också var mor till Ulf von Euler (som inte ska städas bort av KI). Hon var uttalat för nazismen och förblev det även efter kriget. Jag har inte hitta något som säger att Hans von Euler var uttalat för Hitler och nazismen. Däremot finns det belägg för att han hade nära kontakter med en dansk judisk forskare under kriget. Astrid Cleve var samtidigt den första kvinnan att disputera inom naturvetenskaperna. Hon blev även professor. Hur ska hon värderas?

Vetenskap handlar lika mycket om de stora framgångarna som om katastrofala misslyckanden.

Det är inga enkla frågor som vi står inför, vilket fallet med Anders och Gustaf Retzius ytterligare understryker. De utvecklade ett famöst skallindex och kraniesamling, en meningslös samling och index som saknade anatomiskt värde redan då, men det är vetenskapshistoriskt viktiga misslyckanden som inte får glömmas bort. Vetenskap handlar lika mycket om de stora framgångarna som om katastrofala misslyckanden. Vetenskap handlar också om kontinuitet (och om explicita brott, så kallade paradigmskiften) och det finns en besvärande historisk koppling mellan far och son Retzius och Carl von Linné. Anders Jahan Retzius (1742–1821), som var Gustaf  Retzius farfar, var nämligen elev till Linné. Far och son Retzius följer med andra ord i en forskartradition som går tillbaka till Linné.

Det besvärliga i sammanhanget är att Carl von Linné sakligt kan definieras som rasismens intellektuelle fader. Frågan vi bör ställa oss är hur vi ska handskas med Linnés endemiska rasindelning, det vill säga att det enligt honom existerade människoraser som i sin tur var bundna till vissa geografiska områden? I dag talar vi om endemiska växter och vissa djur, men Linné hade inga problem med att definiera människor på sådana grunder. Att han också beskrev varje människoras kynne gör inte saken bättre. Samtidigt som vi fördömer far och son Retzius misslyckanden döper vi idag gärna både gator, torg och universitet efter Linné.

Som sagt, vetenskap är också att misslyckas och Linné gick bort sig rejält i denna fråga. Men han grundade år 1739 Vetenskapsakademien tillsammans med fem andra och han presenterade ett fantastiskt system över naturen, bland mycket annat.

Det är viktigt att vi förstår och synliggör vetenskapshistoriens misslyckanden samtidigt som vi erkänner framgångarna. Det är också viktigt att vi inte dömer människor på lösa och spekulativa grunder, vilket fallet med Sune Lindqvist understryker. 

Dagens presentistiska förhållningssätt utgör ett konkret hot mot synliggörandet av felsteg, katastrofer och misslyckanden i vetenskapshistorien. I dag anser vi oss ha den moraliska rätten att städa i historien, men var går gränsen? Vilka är vi att döma? Vi måste därför sluta att städa i vetenskapernas historia och istället försöka förstå och diskutera dess komplexitet, mångfald, framgångar och misslyckanden.

Johan Hegardt

Inlägget Sluta städa i vetenskapernas historia dök först upp på Liberal Debatt.